Bröllopsfotografen!
Sitter här och kollar igenom mina fotoalbum och hittade mappen med "Vårt bröllop". Då slår mig tanken att jag inte har några så vad kan det finnas i den mappen? Jo men visst, jag hade sparat 3 kort från dagen med stort D, där ser man. Och det är sannerligen bilder att minnas och vara stolt över, dessutom de tre bästa bilderna. Minns så väl att vi hade införskaffat en ny digitalkamera dagen till ära och minnsan utsett en nära släkting att få agera "Bröllopsfotograf" under hela tillställningen och vilket proffs han var. Han knäppte som värsta paparazzi under hela dagen och långt in på kvällen och vi hade av blixtrarna att döma en hel del minnen förevigade.
Att det fanns en massa inställningar att fippla med och att regelbundet kontrollera kortkvaliten var av mindre intresse och de 3 kort vi valt att spara och lägga i "Bröllopsmappen" kan ev vittna om den bristande kunskapen av ny teknik. Eller vad säger ni?
Här skär vi upp bröllopstårtan gemensamt,
klart det är värt att föreviga efter bästa förmåga!
Och så ett till, ifall det första inte skulle duga.
Sen förbereder vi de nygifta att "smila" inför fotografen.
Ni ser ju hur otroligt lyckliga och medvetna vi ser ut,
klockan är strax efter 16 och den härliga och
dyra bröllopsfesten ska precis ta sin början, tjohej!
Självklart hade vi helgarderat oss denna dag och även anlitat en person som fick äran att filma hela kalaset. Men några veckor efter bröllopet hittade vi bandet utspritt över hela vardagsrummet, strax brevid förödelsen låg en mycket nöjd Fralla och beundrade sitt verk...
Hur var det nu... i nöd och lust!
Sparktur med livet som insats!
Jag och syrran skulle för några vintrar sedan, år 2006 närmare bestämt, göra slag i saken och åka till skidparadiset Harsa och ta med oss våra då 3 till antalet Dobermannhundar. Det skulle bli åka av och vi bestämde oss för att hyra en spark och spänna för energiknipparna till hundar. I vanliga fall är jag ingen vän av motion, får jag ett motionsbegär så brukar jag lägga mig på soffa och vänta ut det. Men den här gången var det tanken på nymotionerade hundar som blev min morot, och gott sällskap av syrran förståss!
Tula, Zibell och Dilba, redo att dra med oss på äventyr!
Sagt och gjort och väl på plats bestämde vi oss för att hyra "värstingsparken" x2000, Vi spände för hundarna och helvete vad det gick undan, vi åket ut på isen och in i skogen på andra sidan, över den ena outforskade stigen efter den andra, härligt, men vinden i håret och outtröttade hundar avverkade vi km efter km. Jag stog bakom sparken och syrran satt på och höll i hundarnas draglinor. Vi hade tillräckligt med förstånd att välja att inte knyta fast dem i sparken. Men ungefär där tog förståndet slut...
Vi hade haft uppförsbacke ganska länge och till slut började det gå utför, härligt! Men vad vi inte hade någon aning om var hur mycket utför det skulle bli. Till en början var allt under kontroll men helt plötsligt blev det iskana i backen och förfärade insåg vi att vi var påväg nerför en backe som var så brant att man knappt hade våga gå nerför. Här tog förståndet slut och ersattes med panik. Jag försökte förgäves köra i hälarna i isen och sakta ner på farten, syrran hjälpte också till, men förgäves. Efter en stund hade vi en så dramatisk hastighet att hundarna blev omkörda och syrran slängde ifrån sig linorna. Nu var vi helt utom kontroll och mitt liv passerade revy. Jag gjorde det enda rätta och försökte springandes slänga mig av, det resulterade i ett förfärligt högt svanhopp och en nödlandning med ansiktet först rätt ner i den isiga backen. Jag hörde hur syrran fortsatte sin helvetesfärd på egen hand....
Plötsligt hörde jag ett gigantiskt BRAKKKK! Det var syrran som kolliderat med en stor tall, jag kikade upp från platsen som just resulterat en en stor blödande fläskläpp och en begynnande blåtira och såg att hon halvlåg över sparken i spasmer. Mitt hjärta stannade och jag drog slutsattsen att det måste vara dödsryckningar...
Jag kravlade mig fram till henne och insåg att hon hade ett "adrenalinskrattanfall" och kunde inte få fram ett ljud, krampaktigt föll även jag in i denna skrattattack och ungefär här hade hundarna hunnit ikapp oss. Vi låg på marken och kiknade av skratt med en hel del inblandning av lättnad och ödmjuket inför livet. Vi hade pusskalas med hundarna en stund och jag torkade bort blodet från ansiktet med lite snö. Vi konstaterade efter en stund att värsingsparken inte hade klarat åkturen lika bra som oss, den var tudelad och hade diverse detaljer som behövde åtgärdas. Vi försökte pyssla ihop den så gott vi kunde och vände sedan om hemmåt.
Fikapaus och utan vetskap om vad som skulle hända...
När vi kom fram till uthyrningshallen så var det 2 molokna, blåslagna och trötta systrar som med ångest skulle försöka förklara vad deras spark hade varit med om. Jag tror att blåtiran och fläskläppen talade för sig själv och det var som tur var en ödmjuk receptionist vi talade med. Vi behövde inte betala för skadorna på stackars sparken och vi åkte hem med ungefär lika pigga hundar som vi kom dit med, alla ni som har erfarenhet av Dobbisar vet att de inte går att trötta ut dem. Det här var första och sista gången jag åkte till Harsa med hopp om en härlig friluftsdag. Idag har jag fortfarande men efter färden och det är knappt jag vågar åka spark ner till stallet på kvällarna. Det vore vara körkort på dem! Jag frågade syrran om hon blev lika rädd som mig och hon svarade:
- Jag hade hopp om livet så länge jag hörde att du gjorde allt för att bromsa med hälarna, men när det blev helt tyst bakom mig så var katastrofen ett faktum.
Let the first impression last!
Själv har jag betydligt lättare att se vad jag väger, det är ju fredag och då är det som vanligt dags att kliva upp på vågen. Har gått ner 1,4 kilo den här veckan, he he he! Totalt blir det 3 kilo på 5 veckor, sakta men säkert och helt utan ansträngning, äntligen en metod som passar mig ; )
Lovade ju er lite bloggteman sen förr och jag tänkte passa på att berätta hur det kan gå när man inte är speciellt fåfäng och bara tittar sig i spegeln av en ren slump. Ibland kan det gå dagar innan jag kollar in mitt nylle. Minns speciellt den gången då jag fått i uppdrag att köra ner en firmabil till Uppsala och en av Dalles nyanställda skulle möta upp mig utanför Scandic hotell. Det var motljus hela vägen ner och jag hade förståss inga solglasögon, jag rotade igenom handskfacket och fick till min förvåning och stora lättnad tag på ett par solglasögon tillhörandes Elvira, dvs, babysolisar. Pyttesmå, ljusrosa, runda och i mjukplast. Vad gör man inte, storleken på glasen täckte precis mitt ögonomfång och jag körde glad i hågen ner mot Uppsala. Det är en överdrift att kalla dem bekväma men efter några mil hade jag vant mig med dem och väl framme klev jag ur bilen och möttes av killen som skulle hämta upp bilen. Jag stod där och småpratade om väder och vind och efter några minuter vinkade jag av honom. DÅ först, slog det mig, att jag hade solglasögonen storlek xxs på mig... Det här var väl ett av mina mindre stolta ögonblick här i livet och jag insåg att "First impression lasts" skulle förfölja mig med denna människa så länge jag lever.
Ett annat ögonblick utspelades för ett par sommrar sedan, när kycklingförsäljningen var som störst och jag hade en envis förkylning. Vilket resulterade i att näsan och läpparna var torra och sved. Satt uppe vid datorn och hittade en stor idomintub och tänkte råda bot på mitt tillstånd, tog en överdrivet stor klick salva och smörjde in halva trynet med den. Antar att jag såg ut som en clown men tänkte att nu jävlar skall här bli babymjuka läppar och sammetslen snok. Drog ett par extra varv över hela området också för att helgardera mig. När jag sitter där, men vit, fet idominsalva i halva ansiktet och är djupt försjunken i datavärlden, hör jag att det knackar på på ytterdörren. Hoppsan, kycklingköpare på ingång. Jag slog igen dataskärmen och sprang ner för att hälsa dem välkomna. Kycklingköpare är som regel väldigt trevliga människor och tycker det är kul att komma hit och titta på min anläggning. De här människorna var inget undantag så jag tog med dem på en guidad tur och presenterade mig och hönsen på bästa sätt. Tålmodigt svarade jag seriöst på alla frågor och funderingar kring ämnet och efter ca 30 minuter plockade de med sig x antal dunbollar till kycklingar och åkte nöjda ifrån gårdsplanen. Jag gick tillbaka in för att återuppta min datavärld då jag hastigt passerade hallspegeln och en förrymd clown från cirkus stirrade tillbaka på mig! Fan också.... Kände mig spontant mäkta imponerad av att kycklingköparna kunde hålla minen så länge och kände samtidigt hur jag ville sjunka genom jorden.
Det finns massor av sånna här typiska "Martinamoments" och det lär väl komma fler bidrag här inom kort.
Vad väger han?
Har suttit och försökt räkna ut vad Cassuall väger med hjälp av olika formler och det diffar ganska rejält, har fått fram vikter från 480kg till 736kg, tror att sanningen finns däremellan och har lagt ut en tråd om hjälp på Bukefalos, de efterlyser bilder på honom och då måste jag ladda upp dem på en http adress, så egentligen gör jag detta inlägg bara för att kunna använda bilderna på Bukefalos, men är det någon med ett gott öga till hästar och vikt så gissa gärna vad han väger, han är 152 cm hög och som ni ser grov och bred ; )
Själv gissar jag på .... 596 kilo ; ) Vad sen matchvikten är på kan man ju diskutera... 550 kilo kanske?
Ännu mer tidsbrist....
Vågen visade helt otippat - 0,2 kilo. Jag har vräkt i mig massor av semla, godis och glass, smörgåstårta, kebabrulle, tunnbrödrulle osv denna vecka så jag trodde nog att jag iaf stått still ; )
Har massa roligt att blogga om och inspirationen verkar aldrig ta slut. Jag tänker berätta om när jag och syrran riskerade livet i Harsa bakom 3 skenande Dobisar och en hyrd värstingspark, sen måste jag ju avslöja när man tillhör kategorin "Jag speglar mig bara om jag råkar passera en spegel" vad som kan hända. Helt bortgjord, jag lovar!
Ikväll ska jag glo på melodifestivalen med familjen och hålla en tumme för Darin och Alcazar, fast jag inte ens hört deras låtar, opartiskt och vidsynt, jag vet....
Vi hörs snart! (Kanske redan ikväll)
PUSS!
Tidsbrist...
Det pågår ett krig...
Jag mer förkyld än någonsinn och det är ikväll som jag inget annat hellre vill än att gå ut på lite galej. Är det inte typiskt...
Hjärnan försöker övertala mig att dra på mig festblåsan genom att påminna mig om att man bara lever en gång, rycka upp mig, säg vad inte lite sprit kan bota, du behöver komma ut och umgås med folk i den egna ålder, var inte en sån tråkmåns, det luktar tantvarning om du bangar för en liten förkylning.
Men kroppen säger, lägg dig ner och dö kärring, du är för gammal för sånt här, det är en dag imorgon också, du är inte pigg nog att svänga dina lurviga ikväll, drick te och ta en Ipren, det går fler tåg.
Är det inte jävligt jobbigt att behöva sitta emellan dessa två egensinniga martyrer. Jag då, har inte jag någon talan? Jo, jag håller på hjärnan den här gången, kroppen vill som vanligt bara jävlas med mig. Hjärnan är på värsta partyhumöret om den så ska behöva dras med en klagande, missanpassad kropp hela kvällen. Jag ska gå ner och lägga mig i ett varmt bad nu och hoppas på att en av dem vinner snart, så jag slipper ha dessa samvetskval.
Wish my brain luck!
Bättre än ingenting...
Ikväll blir det fredagsmys med familjen framför Let's dance, härligt!
Hur det blir imorgon har jag ingen aning om, är förkyld så hälften vore nog, men som det ser ut så har jag iaf lyckats få syrran att haka på, men hon är ett "Wildcard" så jag ska inte ropa hej förrän jag tagit mig över ån.
På återseende.... SOON!
Gårdagens höjdpunkt.... En rotfyllning!
Har som jag redan nämnt lidit av tandvärk och den har varit olidlig. Det har dunkat i halva ansiktet och jag har tom haft värk bakom ögat och i örat samt inte kunnat prata, nervvärk! Igår hade jag tid hos tandläkaren och jag bad henne dra ut fanstyget om hon inte hittade något fel på den. Jag hatar den där tanden, den har spökat förut och det ironiska är att den är rotfylld sedan 2007.
Hon röntgade från alla håll och kanter och kunde inte hitta vad som orsakade denna outhärdliga smärta. Jag har sagt det förr och säger det igen. Jag föder hellre barn än sätter mig i tandläkarstolen. Lider av svår tandläkarfobi! Bara hon nuddade tanden så kved jag. Hennes förslag var att borra upp rotfyllningen och kolla hur det såg ut längst ner. Jag kunde gå med på vad som hellst bara jag fick bedövning. Sagt och gjort och bedövningen var det ljuvligaste jag upplevt på länge, smärtan släpte sitt järngrepp och jag låg resterande timme i stolen och bara njöt. Tror tom att jag höll på att somna vid ett tillfälle. Trodde aldrig jag skulle säga det, men den här timmen kom att bli dagens höjdpunkt! Att som tandläkarfobisk tjej påstå att dagens höjdpunkt är att borra upp en rotfyllning 20mm kanske avslöjar hur jävla ont jag haft. Varje minut dygnet innan tandläkarbesökte har varit en kamp!
Orsaken till smärtan lät sig inte dröjas då de i botten på tanden kunde gräva ur både blod och var, jag hade en bakterieinfektion i tanden. De fyllde igen den provisoriskt och jag ska tillbaka vecka 9. Fick penicillin i 10 dagar och efter besöket har jag mått hyffsat bra. Men jag har dragit på mig en förkylning och känner mig febrig, men efter senaste dygnets helvete så känns det som en peace of a cake. Skulle även vilja skicka ett stort fång rosor till min tandläkare, som jag även har förmånen att känna privat. Hon är helt fantastisk och så superproffsig på det hon gör så det är inte sant, jag kommer ALDRIG byta tandläkare!!!
Så fort jag kom hem från tandläkaren sprang jag ut i stallet och mockade, utfodrade och vattnade, tänkte att det gäller att passa på så länge bedövningen sitter i. Det har varit motigt att ha häst dessa dagar och helst av allt hade jag velat ligga i sängen och ömka mig själv. Tur att man har en man som inser att jag behöver vila, han och ungarna har precis åkt ner till kiosken och ska köpa med sig en flottig kebabrulle hem till mig, slurp! Så nu ska jag passa på att njuta av lugnet och samtidigt gruva mig lite för intag av hästar ikväll, burr.... Trodde jag skulle tuppa av när jag mockade idag och kom in helt genomblöt av svett.
Imorgon är det invägning igen och då har det gått 3 veckor, då blir det lite upp till bevis om pillrena fungerar eller ej.
Vilket jävla geni man är ; )
Kollade in en kompis blogg och hon skrev att hon hade gjort ett IQ test länkat till Mensa och jag blev ju naturligtvis nyfiken på att prova. Man hade 10 minuter på sig att svara på 24 frågor och jag hade tom tid över när jag var klar. Dessutom lider jag av en tandvärk utanför denna värld och käkar Tradolan samt att telefonen ringde 3 gånger på dessa 10 minuter. Vilket jävla ljushuvud man måste vara! Mitt resultat finns här nedan och här kommer länken till provet om det är någon mer som vill prova lyckan. http://www.mensa.se/content/view/138/51/
Mitt resultat!
126, eller mer
Grattis! Det här är det högsta resultat som går att uppnå på provtestet.
Endast 4% av befolkningen har en IQ på 126 eller mer.
För medlemskap i Mensa krävs en IQ på 131 eller mer, vilket uppnås av 2% av befolkningen, alltså 98:e percentilen.
Du har goda chanser att kvalificera dig för medlemskap i Mensa. Anmäl dig gärna till vårt antagningstest så får du veta säkert!
Reality reflektion...
När jag låg och mediterade som bäst i badkaret delade jag sällskap av en nakenkatt som satt och balanserade på kanten, för er som inte äger en sådan skapelse kan jag inflika med att doften av renhet aldrig infinner sig i närheten av en sån, eller, som mamma brukar säga och ursäkta uttrycket. De luktar gammal kalsong...
När jag badat färdigt inser jag att jag inte har några rena trosor i tvättkorgen och vägrar smyga in i sovrummet där Nypnils ligger och sussar och är mer lättväckt än en nervös harunge. Jag rotar i tvättkorgen och drar på mig ett par av Dalles kallingar utan att reagera på det. Jag passerar tvätthon där Myrlingens (Ja, vi pratar fortfarande om Zelma Nypnils) bajsblöja ligger, det var proppfullt i blöjhinken när hon bajsade efter kvällsgröten och jag har totalt förträngt situationen i tvätthon. Nåja, öppnar jag ytterdörren som har isat igen så vaknar Zellisen med största sannolikhet, så jag tänker att jag ska tömma blöjhinken och blöjan i tvätthon precis innan jag går och lägger mig, då gör det inte så mycket att hon vaknar. Sen drar jag i vanlig ordning på mig mitt superunderställ, som är så otroligt fantastiskt så jag tom sover med dem på!
Nu sitter jag här och bloggar med handduk runt håret och "Analspricksreklamen" i bakgrunden på TV 4 och undrar om jag är "normal", för det här är en helt vanlig kväll hemma hos mig. Tragiskt eller totalt avslappnat, vem är jag att döma?
Plötsligt händer det!
Vart är alla partypinglor nu då?
Antingen så är det brist på barnvakt eller pengar. Surt när jag själv har både och ; )
Inte nog med det, lotten föll på att jag måste ta ut hästarna på söndag morgon vilket innebär att jag måste fixa skjuts hem på lördagnatten si sådär till kl 02. Det är enklare att vinna en mille på triss när man bor 3 mil rakt ut i skogen från krogen! Varför kan inte allt bara flyta på?
Insläppet börjar kl 19 och det råder killförbud fram till kl 23. Men Dalle har lovat att ställa upp om det krisar, han har tom erbjudit sig att klä ut sig till kvinna för att hålla mig sällskap, problemet är bara att jag är tveksam till om jag hittar ett par damskor i storlek 47...
Jag är så fast besluten på att ta tillfället i akt och gå ut och roa mig så jag ska banne mig göra det själv om ingen hakar på. Ok, jag kan ta sällskap av fröken Tequila, hon och jag brukar vara ett säkert kort vad gäller "toppform".
http://www.facebook.com/profile.php?ref=name&id=574964246#!/event.php?eid=270352584518
Min största pärla!
Här kommer lite bilder från dagen som har gått i hästens tecken. Det blev en barbackaritt på Cassuall som gnistrade ikapp med snön. Och ett kort på hans stallkompis Åke, som förövrigt letar efter ett nytt hem, ett mycket bra sådant, är du intresserad så hojta så kan jag vidareförmedla dig till hans ägare!
Ibland tycker jag att det är synd att Cassuall är så stor, hade han varit mindre hade han fått sova i sängen, han är min prins och jag kommer aldrig hitta en bättre häst. Är så evigt tacksam att ödet förde oss samman, för det var verkligen ödet. Han passar mig som handen i handsken! Har förresten bestämt mig angående medryttare. Kikar lite försiktigt åt det hållet så får vi se om jag snubblar över någon vettig människa som ser samma unika häst i Casse som jag gör.
En trött prins efter en promenad med snö upp till magen.
Finns det någon som har en vackrare häst?
Tänk er att insidan till och med är ännu vackrare, det är ju inte klokt!
Det är en konst att lyckas få med både näsborre och ögon från det här avståndet.
Stallkompisen Åke, med en far som har det välkända namnet Zoogin ; )
Stallet då och nu.
Stallbygget har varit en ganska utdragen historia men nu är det klart. Helt underbart. Vi kommer förresten få en ledig boxplats inom kort, så är du en boxlös trevlig prick med skötsam häst så kan du höra av dig ; )
Fototajm på G...
Snabbresumé.
Igår kom mamma över och vi hade en trevlig kväll tillsammans med Elvira och Let's Dance. Elvira den lilla olyckan har ramlat på gymnastiken i torsdags och igår satt vi halva dagen på akuten och röntgade den och 2 läkare fick känna och klämma. De konstaterade att det var en stukning och hon fick kryckor och hoppar nu på ett ben. Jag hoppas att hon "kommer på benen" snart, det är lite krångligare än vanligt att bära omkring på två barn samtidigt, ryggen har mått bättre, helt klart.
Medryttare efterlyses!
Hade önskat att mellan kl 10-14 hade jag min ovillkorliga "egentid", men verkligheten ser inte ut så och jag vill inte att det ska bekostas av min häst! Så jag funderar lite till...
Precis när jag sitter här och bloggar som bäst så ringer min vän och erbjuder sig att komma och rida ibland, underbart säger jag bara! Och finns det fler motionsridare där ute så tveka inte att ta kontakt med mig!
Casse är en helt underbar häst, både att rida och hantera och han har ett hjärta av guld. Jag har tillgång till superfina skogsstigar och ridvolt (sommarhalvåret). Jag kommer att lägga stor vikt vid personkemi er emellan då jag egentligen bara söker medryttare för hans skull, nja, och mitt dåliga samvetes skull...
Undrar just om man kan annonsera om "hundpromenerare" också? I så fall har jag tre villiga kandidater här hemma att tillgå!
Nu ska jag kolla på slutet på filmen År 2012, som jag somnade till igår. Det betyder inte att filmen är kass utan snarare vittnar det om en utpumpad 2-barns mor... Appropå ungarna, Elvira trampade snett idag på gymnastiken och vrickade foten så illa att hon inte ens kan stödja på den. Nu ligger hon och sover med bandage och foten i högläge, stackarn. Är det inte bättre imorgon så blir det ett läkarbesök!
Hemfridsbrott begått!
Nu ska jag springa ut till pannan och slänga in ved, sen ska jag städa lite och luncha hästarna samt mocka. Hade gärna sett att jag skulle hinna rida också men jag kan inte gärna lämna Elvira hemma ensam.
Imorgon ska jag kennelkonsulera med damerna från söder, ska bli skönt att komma hemifrån några timmar och prata vuxenspråk en stund.
Får se om jag hittar motivation att skriva mer efter städpasset är avslutat, antagligen.
Det som inte dödar, det härdar!
Idag satt jag och slöglodde på Oprah och dagens tema var "hår". Det här ämnet har jag mer eller mindre väntat och våndats över att ta upp i min blogg men idag kändes det lite som ett tecken på att det kanske var dags. De diskuterade nämligen någonting som jag själv har reflekterat över. Svarta kvinnor lägger ner massor av tid och pengar på att få håret så rakt och "vit" som möjligt. Det har tydligen gjorts en dokumentär kring detta och det har upprört väldigt många svarta kvinnor, de vill inte bli "avslöjade" och hade hoppats på att de kunde få bevara sin "hemlighet" kring hur verkligheten ser ut vad gäller löshår, tid och pengar. De kontrar även tillbaka med att vita kvinnor gör allt för att dölja sin egentliga hårfärg och som ni förstår så är det här som ämnet blir intressant för mig.
Vet inte hur många gånger jag svurit över att ödet gett mig mitt röda hår. Det har inneburit många svåra år i skolan då jag fått inpräntat att eftersom jag är rödhårig så kan jag aldrig förvänta mig att få någon högre intelligens, jag kommer aldrig bli något och jag kommer defenitivt aldrig att få några vänner. Mitt liv var redan förutspått av mina "skolkompisar" och det var bara att gilla läget. Jag minns väl när jag gjorde ett tappert försök att färga håret "askblond" eftersom det var den mest "normala" hårfärg man kunde ha men döm om min förvåning när mina drömmar gick i tusen bitar eftersom färgningen inte bet igenom på mitt röda pigment och jag fick leva som "grönhårig" i några veckor. Jag provade även att slinga håret men blekningen fick sitta i över den dubbla tiden hos frisören och till slut var de tvugna att avbryta behandlingen eftersom de var rädda att jag skulle tappa håret om det fick verka till full effekt, vilket jag egentligen hade stått ut med bara det blev så "orött" som möjligt. Slingorna syntes dock men det blev ingen höjdare.
Den enda färg jag kunde färga håret i var andra röda nyanser, det gjorde jag vid några tillfällen i min uppväxt men sen fick det banne mig vara nog. Jag insåg att problemet inte satt på huvudet, utan i!
Idag vågar jag påstå att jag har mitt röda hår att tacka för den jag är. Om det inte hade varit för just detta fenomen så hade jag antagligen varit någon helt annan. Jag hade kanske varit "Svenssontjejen som jobbade på ICA och hade komplex över vikten". Eller vad vet jag? Jag vet iaf att tack vare att jag drog mig undan i skolan och mest satt och ugglade igenom alla djurböcker på hela biblioteket, istället för att behöva jobba mig upp på hierarkistegens stressande pinnhål i högstadiet genom att vara någonting jag inte stod för, så formades mitt inre och mina intresse kunde vakna till liv långt tidigare än för många andra. Jag tillbringade fasligt mycket tid för mig själv och blev en tänkare av stora mått, samtidigt som jag var en riktig bokmal som slukade den ena faktaboken efter den andra, alla handlade förståss om djur av alla de slag. Medans klasskompisarna hängde på byn satt jag i mitt rum och bearbetade dagen genom att debattera med mig själv. Jag blev en riktigt bra sådan, även fast jag inte kunde visa det för någon. Jag hade alla knivskarpa svar klara i mitt huvud, men jag vågade aldrig använda dem mot någon som hade åsikter om min existens.
Kanske är det denna självdebatt som kommer så väl till pass nu när jag rör om i grytan på diverse forum?
Den bittra skoltiden resulterade i att jag hade en frånvaro på ca 25%. Att plugga inför prov och lägga ner mer energi på att få bra betyg på en plats som jag hatade låg mig aldrig i fatet så när slutbetyget låg i min hand och visade 3,0 i medel så grubblade jag inte mer på det, jag var bara jävligt glad att tortyrdagarna var slut! Men flera år efter grundskolans slut började jag fundera på om jag hade mer innanför pannbenet en ett "Svenssonbetyg" så jag gjorde slag i saken och pluggade på Komvux, läste in alla grundämnen på gymnasienivå och la även till några ämnen som jag var nyfiken på, detta av rent egoistiska skäl då jag inte hade för avsikt att söka någon utbildning efter detta. Herregud, jag var ju självlärd på det jag ville bli sedan år tillbaka ; ) Komvux avslutades 1,5 år senare med ett stooort leende på läpparna. Dock kan jag tillägga att matematik inte var min grej. Lärarna kliade sig i huvudet många gånger och till slut var de rörande överrens. "Du tänker alltför mycket" var domen, men det kan jag leva med ; )
Nu sitter jag här med ett naturligt rött hår och mår hur bra som hellst. Jag skulle aldrig färga håret igen av den enkla anledning att jag väljer att stå för vem jag är och jag tror att mycket av det är pga håret. Jag har inte längre några komplex och har insett att allt som sägs i barndomen kanske inte alltid stämmer så väl överens med sanningen. MEN, jag ska ovilligt erkänna att jag fortfarande känner ett hugg i hjärtat när jag hör de infekterade glåporden igen. Ibland på TV, ibland på film, ibland i text, men lyckligtvis aldrig till mig. Det kommer nog aldrig försvinna och jag har valt att dessa hugg i hjärtat får påminna om hur livet kan vända från svart till vitt och detta tack vare rätt inställning, kämparglöd, självinsikt och en hel del jävlar anamma.
Avslutningsvis hoppas jag att jag har nått ut med budskapet Dölj aldrig ditt sanna jag och du är lika bra som du tror. Dvs, tror du inte på dig själv så uppfattas du inte som trovärdig av din omgivning heller och tvärt om.
Sen kan jag såklart inte låta bli att småle åt den här situationen. För hur länge jag än funderat nu så kan jag inte komma på en enda kvinna i min närhet som valt att behålla sin naturliga hårfärg mer än jag själv. Jag om någon vore ju ha ett fullgott själ till att byta hårfärg! Lite smått ironiskt faktiskt!
