CaZoo - En egotripp utan gräns...

Igår skulle Dalle iväg på ett möte men beräknade att han skulle vara hemma till kl 16:30, nu vet jag iof hur hans timer fungerar men dum som jag var satt jag på eftermiddagen och laddade för att ta en tur på Casse så fort han dök upp i dörrhålet, det var underbart väder och fåglarna kvittrade och det brukar innebära att det drar i ridtarmen lite extra.

Kl 18:27 kommer han dock hem och då förbereder han mig på att han måste åka och hämta sin pappa när som så någon ridning kunde det inte bli. I ren frustration gjorde jag rent kattlådor grundligt och dammsög nedervåningen. Mådde ändå piss så jag kunde lika gärna göra något riktigt tråkigt när jag ändå var i farten.

Men efter en dryg kvart sa Dalle att han inte behövde hämta sin pappa så jag drog på mig skoterstövlarna och gick ner till stallet, klockan var för mycket för att rida så jag bestämde mig för att lätta på samvetet lite iaf genom att ta en skogspromenad med Casse och passa på att se hur snödjupet var på våra favoritvägar.

Jag vandrade upp längs vägen som tog oss in i skogen, Casse i grimma och grimskaft och jag på bättre humör än nyss. Efter ca 500m kom vi fram till en sommarstuga och Casse som i vanliga fall går längst bak i grimskaftet så man får känslan av att man drar honom runt, gjorde plötsligt ett kapriolskutt som kunde få vilken spansk häst som helst att bli grön av avund, så jag flög typ 2 meter och landade lite mindre elegant i en snödriva. Casse stirrade bakom oss med svansen rätt upp i luften och trumpetade av överraskning. Shit, nu har vi väl en grining älgtjur i hasorna var min första tanke, sen vände jag mig snabbt om och möttes av en prillig ponny som kom i full trav rätt mot oss med öronen framåt och ögonen glittrandes av jävulskap...

- MOLLY! PPRRROOOOOOOO!

Men icke, hon travade förbi oss med imponerande hastighet och Casse sa tack och hej han också. Säga vad man vill om honom men han har en grymt stark flockinstinkt och tyvärr ingick inte jag i den igår. Såg Molly i täten och Casse strax därefter, slängandes med grimskaftet och jag grymtade några mindre välvalda ord för att förnedrande stå och se på när de med triumferande höga svansar och höga benlyft försvann upp mot sommarstugeområdet.

Tröstade mig illvilligt med att de åtminstånde fick lite mer motion än jag räknat med. Plumsade efter högröd i ansiktet och fick verkligen känna av hur snödjupet var på "favoritvägarna" knädjupt och halvslaskigt. Av hästarna såg jag ingenting men som tur var hade de gett mig tydliga direktiv på vart de travat iväg. Decimeterdjupa hovavtryck är inte svåra att följa.

När jag väl kom upp till sommarstugeområdet såg jag att de vinklat av nedför en brant backe som leder ner mot "byavägen", såg på hovspåren att de haft trav i ganska hög fart och tänkte för mig själv, hoppas de är hemma i hagen nu men viste att det avgörande draget skulle komma i T-korsningen ute på byavägen, hade de gått åt vänster så var de antagligen redan hemma, hade de gått åt höger så var det värre. 5 km efter den vägen och man är ute på en stor asfaltsväg på väg upp till Järvsöcentrum.

Nere i T-korsningen såg jag till min lättnad att spåren vinklade av till vänster, he he he, hade väl knappt hunnit gå 300 meter på väg hem och jag hörde en bil bakom ryggen. Bästa att stanna den och förbereda dem på att det kan finnas lösa hästar längre fram. Men till min förvåning fick jag höra av föraren att mina hästar var vid Torön och på väg mot Järvsö. Helvetes jävla skit, jag stirrade ner i marken och jodå, det fanns exakt lika många hovavtryck på väg åt det andra hållet också, de hade bara varit hemma och vänt...

Jag fick skjuts av bilföraren fram till vår infart och jag joggade in i stallet för att greppa ett par träns och sen sprang jag upp till huset och hoppade in i min bil. Dalle ringde hans vän och tillika granne, Mattias, som hoppade in i sin bil för att ta omvägen runt berget för att förhoppningsvis vara snabbare fram till asfaltsvägen för att försöka vända det skenande ekipaget. Jag dundrade iväg över grusvägen och såg spåren tydligt över den vattensjuka vägen. Efter några km hade jag hunnit ikapp dem och de stod som två fån utanför en bonngård och funderade väl antagligen på vad de skulle göra nu, våt av svett och med skamfull blick smöj jag förbi Casse med bilen, tanken var förståss att jag skulle stanna först när jag kört om dem för att på så sätt i värsa fall vända dem hemåt igen. Men jag hann knappt passera det tyrraniska fuxstot förrän hon tog upp jakten, här skulle man minsann inte få bli omkörd av en bil! Hon travade ikapp med bilen och jag stannade, tro tom att jag såg henne räcka ut tungan där en gång men det ska jag låta vara osagt, med säkert är att även Casse gjorde en omkörning så nu var de lik förbaskat på väg mot centrum. Jag ropade på Casse i hopp om att han skulle ta sitt förnuft tillfånga och ge Molly kalla handen och han travade strax bakom henne i sicksack mönster för att inte tappa bort mig med blicken. Men till slut försvann de båda bakom en krök och jag stod fortfarande hästlös efter vägen.

Nu låg mitt sista hopp till att Mattias hade varit snabbare runt till asfaltsvägen än hästarna och efter några jobbiga minuter ringde Dalle och sa att Mattias stod en bit från vägen med Casse i handen. Hoppas han är stark nu för om Molly fortsätter sin vansinnesfärd så är det inte lätt att hålla i en 650 kilos häst med seperationsångest. Jag drog iväg i bilen igen och efter ett tag såg jag Casse och Mattias. Ställde bilen så nära jag vågade och slog på varningsblinkersen, greppade tränsen och gick emot dem. Casse såg i ärlighetens namn lätta ut när han fick på sig tränset och han tog bettet självmant. Primadonnan Molly stod längre ner i en svacka och undrade vart polaren blev av. Nu vet jag att Casse har betydligt svårare att bli lämnad av flocken än att lämna den själv, så jag tog honom i tyglarna och gick hemåt, efter 20 meter hörde jag Molly komma trippandes och sa åt Mattias att försöka få tag på hennes pannlugg, det gick galant och tränset var snart på plats.

Jaha, med en häst i varje hand så var det väl inget annat att göra än att börja traska på hemmåt. Jag lovar er, hade jag tagit med mig hjälmen så hade jag ta mig sjutton ridit på Molly hem och haft Casse som handhäst. Hon var visserligen blöt av svett men piggelin och fortfarande med ett hånflin kring mulen. Kände verkligen hur jävla stolt hon var som hade sabbat min "skogspromenad på tu man hand med Casse". Casse var trött och seg och återigen längst bak i tyglarna med känsan av att jag släpade hem honom. Molly gick fot som vilken lydnadshund som helst och ironiskt nog så insåg jag när jag gick där i skymningen att det med handen på hjärtat är mycket bekvämare att gå på promenad med en häst i varje hand än att gå på promenad med vilken Dobermann som helst. Märklig insikt med så sant! Alla mina Dobbisar har varit asjobbiga att gå med i koppel, deras koppelpromenader har alltid gått ut på att försöka förlänga mina armar med minst 1 dm och jag tror ta mig sjutton att de lyckats också, jag har jättelånga armar!

Promenaden hem på flera kilometer gick bra och vi kom hem lagom tills det blev mörkt. Jag släppte ut hästarna i hagen igen och de fick sitt oförtjänta hö att tugga på. Dalle gick ut senare och fixade ström i tråden och nu förväntar jag mig att det ska vara slut på dessa ofrivilliga 2 timmars långpromenader. Jag var svettig från topp till tå, mest efter snövadningen i uppförsbacke tror jag, men värst var nog skoskaven, fan vad det brännde under fotsulorna, skoterstövlar är nog inga bra motionsskor. Jag gick in och tappade upp ett halvt badkar med vatten, sen tog varmvattnet slut, men det var skönt ändå av någon märklig anledning.

Det enda positiva med detta var att jag inte är ett dugg bekymrad över all påskmat jag vräkte i mig i helgen, jag motionerade bort varenda kalori igår, tro mig!