Bortskämd lyxhustru vs Lappsjuk småbarnsförälder...
Undrar just vad man identifierar sig med bäst? Bortskämd lyxhustru eller lappsjuk småbarnsförälder? Kan tala om att skillnaden är hårfin ibland!
Vissa dagar njuter jag av dagen som om den vore den sista, jag lever det liv jag alltid velat ha och gör det fullt ut, andra dagar sitter jag med massor att göra, fullt upp med barnen, städning, måsten, tvätt, djuren och de enda jag har pratat med är MSN vänner, Elvira och hundarna. Drömmer mig bort och önskar att jag satt på en liten mysig uteservering i storstaden och tittade på förbipasserande eller tillbringade en weekend med vänner och vin på okänd ort.
I det stora hela skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv för allt i världen, det jag menar är att jag har ett otroligt varierat liv, den ena dagen ser inte ut som den andra men samtidigt är de bara bra eller dålig kopior av dagen före. Invecklat, jag vet! Jag lever nog ett liv i lyx i det avseendet att jag har en livstil som jag trivs ypperligt med, förutom de dagar jag drabbas av lappsjuka, men det är medaljens baksida med att leva ett liv på landet! Det går att vara supersocial och bo på vischan, men ibland blir man begränsad och det är då storstadslängtan kommer krypande. Men vad sjutton, jag bor bara 3,5 timme från Stockholm! Så jag har betydligt närmre till dem än vad de har till mig, tro mig. Avståndet för en lantistjej är betydligt mycket kortare än för storstadstjejen!
Kan förövrigt tillägga att jag i grund och botten är ett äkta asfaltsbarn, född och uppväxt i Stockholm, så den översociala storstadspinglan kanske ligger latent och genetiskt i mig? Men frågan är bara varför jag då trivs bäst i skog och mark? Urmännsikan i mig kanske?
Och hellre viftar jag bort flugor och trampar i koskit, än störs av motorbuller och doften av pissoar ; )
Vissa dagar njuter jag av dagen som om den vore den sista, jag lever det liv jag alltid velat ha och gör det fullt ut, andra dagar sitter jag med massor att göra, fullt upp med barnen, städning, måsten, tvätt, djuren och de enda jag har pratat med är MSN vänner, Elvira och hundarna. Drömmer mig bort och önskar att jag satt på en liten mysig uteservering i storstaden och tittade på förbipasserande eller tillbringade en weekend med vänner och vin på okänd ort.
I det stora hela skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv för allt i världen, det jag menar är att jag har ett otroligt varierat liv, den ena dagen ser inte ut som den andra men samtidigt är de bara bra eller dålig kopior av dagen före. Invecklat, jag vet! Jag lever nog ett liv i lyx i det avseendet att jag har en livstil som jag trivs ypperligt med, förutom de dagar jag drabbas av lappsjuka, men det är medaljens baksida med att leva ett liv på landet! Det går att vara supersocial och bo på vischan, men ibland blir man begränsad och det är då storstadslängtan kommer krypande. Men vad sjutton, jag bor bara 3,5 timme från Stockholm! Så jag har betydligt närmre till dem än vad de har till mig, tro mig. Avståndet för en lantistjej är betydligt mycket kortare än för storstadstjejen!
Kan förövrigt tillägga att jag i grund och botten är ett äkta asfaltsbarn, född och uppväxt i Stockholm, så den översociala storstadspinglan kanske ligger latent och genetiskt i mig? Men frågan är bara varför jag då trivs bäst i skog och mark? Urmännsikan i mig kanske?
Och hellre viftar jag bort flugor och trampar i koskit, än störs av motorbuller och doften av pissoar ; )
Kommentarer
Postat av: Anki
Då måste det ju vara kanon att komma och hälsa på mig lite då och då?? När du får lappsjuka menar jag... :P
Puss & Kram
Trackback
