Rödhårig vs Fux!
I förrgår skulle jag och en vän ta en mysig kvällstur med Molly och vagn. Allt var frid och fröjd och Elvira hjälpte oss att borsta och sela på. Hennes sista ord när vi lämnade gården var:
-Lycka till nu då!
-Jaha då sa mamma och vi lunkade iväg i sakta mak...
Efter ca 500 meter svängde vi som vanligt upp mot Lincafét och möttes återigen av gårdens diverse djur, får med lamm, hundar, hästar och grisar. Redan där började Molly visa sidor hon inte haft förr. Reste sig på bakbenen och visade tydligt att här tänkte hon då minsann inte gå igen. Jag hoppade av och ledde henne förbi alla "farligheter" och hon frustade och visade sin ovilja, vi lämnade det läskiga bakom oss med redan efter 100 meter dyker nästa fårhage upp. Där blev det grisnit och hon började visa diverse konster för oss. Stegra, sparka bakut, hoppa, backa ner mot eltråden till hagen osv. Vi hoppade raskt ur vagnen och försökte lugna henne, både jag och min vän insåg att detta till största sannolikhet hade med högbrunst och ponnymentalitet att göra, att hon dessutom är Fuxsto gjorde inte saken enklare. Vi försökte leda på var sin sida framåt men icke, Hon hade bestämt sig. Istället för att gå framåt så kastade hon sig bakåt och var nära på att slå runt. Hon lyckades med bedriften att få frambenen över vänster skackel och måste genast selas av på plats. Det gick enbart pga att vi var två och "vildhästen" passade på att mumsa gräs mellan varven, mycket nöjd över sitt beslut och den vidtagna åtgärden. När väl vagnen var borta så insåg hon till slut att hon hade mött sin motståndare, jag är minsann lika fuxfärgad själv och dör väl antagligen hellre än ger mig. Till slut lyckades jag leda förbi henne och "mördarfåren" höll sig på sin kant. Jag tror jag gick förbi hagen minst 10 gånger, enda tills jag hade full koll på läget och en lugn häst i tömmarna. Svetten lackade och adrenalinet var såklart på topp. Jag tömkörde henne hem och min vän fick förnedrande dra vagnen. Såg att Molly under lugg var riktigt nöjd med situationen då min vän fick dra vagnen 30 meter bakom hästen, just missunnad en trevlig tur!
Tyvärr försvann skackelremmarna och selen gick sönder, annars hade jag inte tvekat att sela för vagnen igen, väl hemma på gårdsplanen, bara för att verkligen få henne att förstå att det hon just gjort är oacceptabelt beteende. Hade hon varit hund hade hon alla dagar på året fått "Rapporteringskod A".
Jag väljer att skylla detta på brunsten och hon har fått en oförtjänt vila i hagen sedan dess. Jag och Dalle har planerat att när brunsten är över så ska vi på det igen. Som tur var så fanns inte Elvira med i bilden denna gång, då hade jag "gett mig" redan vid Lincafét och då hade jag antagligen haft STORA problem nästa gång. I Elviras värld är Molly fortfarande hästen med ett hjärta av guld som inte gör en fluga förnär och jag väljer att hon ska få behålla den bilden. Själv vet jag att det bor en liten slyngel i henne och har alla argument att ta det försiktigt ett tag framöver.
Inte nog med att Molly blev som förbytt, dessutom valde hon att i en stegring landa med hela sin kroppstyngd på mig. Från knät och ända ner på foten fick jag både henne och vagn, att jag stod pall fattar jag inte men mitt ben och framför allt foten ser förjävligt ut! Hela foten är blålila och sönderskrapad! Denna skada har resulterat i att min pärla, Cassuall, har fått stå i dagarna två! Men förhoppningsvis ska jag ta ett dressyrpass ikväll när det är lite svalare ute. Har ridit på den nyslagna täckten ett par dagar och han har jobbat jättefint!
Nähä, nu kommer det strax kycklingköpare så jag måste dra. På återseende!
-Lycka till nu då!
-Jaha då sa mamma och vi lunkade iväg i sakta mak...
Efter ca 500 meter svängde vi som vanligt upp mot Lincafét och möttes återigen av gårdens diverse djur, får med lamm, hundar, hästar och grisar. Redan där började Molly visa sidor hon inte haft förr. Reste sig på bakbenen och visade tydligt att här tänkte hon då minsann inte gå igen. Jag hoppade av och ledde henne förbi alla "farligheter" och hon frustade och visade sin ovilja, vi lämnade det läskiga bakom oss med redan efter 100 meter dyker nästa fårhage upp. Där blev det grisnit och hon började visa diverse konster för oss. Stegra, sparka bakut, hoppa, backa ner mot eltråden till hagen osv. Vi hoppade raskt ur vagnen och försökte lugna henne, både jag och min vän insåg att detta till största sannolikhet hade med högbrunst och ponnymentalitet att göra, att hon dessutom är Fuxsto gjorde inte saken enklare. Vi försökte leda på var sin sida framåt men icke, Hon hade bestämt sig. Istället för att gå framåt så kastade hon sig bakåt och var nära på att slå runt. Hon lyckades med bedriften att få frambenen över vänster skackel och måste genast selas av på plats. Det gick enbart pga att vi var två och "vildhästen" passade på att mumsa gräs mellan varven, mycket nöjd över sitt beslut och den vidtagna åtgärden. När väl vagnen var borta så insåg hon till slut att hon hade mött sin motståndare, jag är minsann lika fuxfärgad själv och dör väl antagligen hellre än ger mig. Till slut lyckades jag leda förbi henne och "mördarfåren" höll sig på sin kant. Jag tror jag gick förbi hagen minst 10 gånger, enda tills jag hade full koll på läget och en lugn häst i tömmarna. Svetten lackade och adrenalinet var såklart på topp. Jag tömkörde henne hem och min vän fick förnedrande dra vagnen. Såg att Molly under lugg var riktigt nöjd med situationen då min vän fick dra vagnen 30 meter bakom hästen, just missunnad en trevlig tur!
Tyvärr försvann skackelremmarna och selen gick sönder, annars hade jag inte tvekat att sela för vagnen igen, väl hemma på gårdsplanen, bara för att verkligen få henne att förstå att det hon just gjort är oacceptabelt beteende. Hade hon varit hund hade hon alla dagar på året fått "Rapporteringskod A".
Jag väljer att skylla detta på brunsten och hon har fått en oförtjänt vila i hagen sedan dess. Jag och Dalle har planerat att när brunsten är över så ska vi på det igen. Som tur var så fanns inte Elvira med i bilden denna gång, då hade jag "gett mig" redan vid Lincafét och då hade jag antagligen haft STORA problem nästa gång. I Elviras värld är Molly fortfarande hästen med ett hjärta av guld som inte gör en fluga förnär och jag väljer att hon ska få behålla den bilden. Själv vet jag att det bor en liten slyngel i henne och har alla argument att ta det försiktigt ett tag framöver.
Inte nog med att Molly blev som förbytt, dessutom valde hon att i en stegring landa med hela sin kroppstyngd på mig. Från knät och ända ner på foten fick jag både henne och vagn, att jag stod pall fattar jag inte men mitt ben och framför allt foten ser förjävligt ut! Hela foten är blålila och sönderskrapad! Denna skada har resulterat i att min pärla, Cassuall, har fått stå i dagarna två! Men förhoppningsvis ska jag ta ett dressyrpass ikväll när det är lite svalare ute. Har ridit på den nyslagna täckten ett par dagar och han har jobbat jättefint!
Nähä, nu kommer det strax kycklingköpare så jag måste dra. På återseende!
Kommentarer
Trackback
