Spökhistorier!
-Titta mamma, MÅRE kommer!!! Hon hoppade upp och ner av förtjusning och jag gick fram för att se vad hon tittade på. Tomten låg öde och jag kunde för mitt liv inte begripa vad denna entusiasm berodde på?
-Vad ser du för någonting? Sa jag.
-MÅRE, titta! Oj, han kommer hittåt!
Jag tittar ut och ser fortfarande inte ett svatt. Elvira börjar sakta backa in mot vardagsrummet och påpekar hela tiden att MÅRE är på väg hit. Hon sitter till slut i soffan bakom en soffkudde och säger att nu är MÅRE här, hon sänker rösten och säger:
-Mamma, kom och sitt här och visar med handen att jag ska sitta brevid henne i soffan. Sen blir hon sittandes där och kikar nyfiket på det osynliga. Jag tänker att ungen har lite väl livlig fantasi och återgår till TV tittandet. Efter en stund säger Elvira:
-Nu är han inne i duchen och han tycker INTE om våra katter!
Hoppsan, hoppsan, en katthatare i huset. Efter ytterligare 5 minuter säger hon att han flyger ut genom fönstret igen och hon står där i gluggen och vinkar farväl.
Hela denna upplevelse var otroligt stark för Elvira och efter den dagen har hon haft regelbunden kontakt med MÅRE, även en som heter Allsåck och Maria har dykt upp här. Elvira beskriver Maria som en snäll vän, Allsåck som ofarlig och bor antingen i maskinhallen eller i vårt andra boningshus och Måre bor i andra huset eller i en av våra kakelugnar. Hon har berättat att Måre kan vara ganska sur och arg ibland, men aldrig på henne. Han tycker inte om moster Anki och ibland är han sur även på farmor och farfar. Ja, vad ska man tro?
Kan säga att vi inte har lyckats få moster Anki att sova själv ute i andra huset efter detta har uppdagats, vem kan klandra henne?
Har själv stött på någon oidentifierbart i vårat kök en gång. Mitt i natten vaknar jag av att hundarna har frispel nere i köket, de vrålskäller och har inga planer på att sluta. Jag blir förbannad och tänker att nu jävlar! Iklädd endast BH och trosor smyger jag ner för trappen, vill inte bli avslöjad utan tänker börja min nattliga predikan genom att ta dem på bar gärning. Sagt och gjort, i dörröppningen kastar jag mig ut framför hundarna och skriker TYST! Det blir knäpptyst och strax därefter hör jag tydliga knarrande fotsteg som börjar ca 1 meter ifrån mig och går rätt över golvet och sen blir det tyst. Min första reaktion var att Shit, det står någon i köket och här står jag halvnäck! Men det fanns ingen där???
På vår övervåning hade vi när jag flyttade in ett rum som stod orört på en massa släktklenoder, rummet såg ut som ett urklipp av 1800-talet och det enda levande som fanns där inne var några gamla kaktusar. Det innebar att enda gången jag var där inne var när jag skulle vattna dem och det var inte mer än ca 1 gång i månaden. Resterande tid stod rummet orört och med dörren stängd. Ibland hände det att den dörren gick upp. Man kunde tydligt höra detta från nedre våningen, PANG.... KNIRR.... Kunde för mitt liv inte begripa hur detta kunde gå till då dörren är en gammal trädörr som är ganska svåröppnad, den är lite skev och handtaget får man trycka ner med lättare våld för att lyckas öppna. Ibland öppnades dörren 2-3 gånger om dagen och ibland var det tyst i månader, finns det inte spöken så har jag ingen aning om hur detta kan vara möjligt. Lite lustigt är att idag har vi vardagsrum i det rummet och vi har därför flyttat ut alla gamla släktklenoder till det andra huset. Dörren har inte öppnats en enda gång sedan dess...
När Elvira var liten hade hon ganska märkliga saker för sig som vi inte förstod. Hon hade ofta diskussioner med "någon" inne i hennes rum och bakom stängda dörrar och ibland tror jag att hon har ett sjätte sinne. En dag när jag kom körandes i bilen med henne i barnstolen så sa hon plötsligt:
-Mamma, bilen på taket, bilen på taket, bilen på taket!!!
Mmmm, visst, bilen på taket, sa jag och höll med. Ca 2 km efter hon började med denna ramsa ser jag att det ligger något stort och rött i diket. Gissa vad? Just de, en bil har kört av vår grusväg och har landat uppochner i diket. Riktigt skumt!
När vår Shakespeare kull föddes 2006 var Elvira 3 år. Det blev 12 valpar och 2 av dem föddes med lite vitt på bröstet, inte önskvärt på Dobermann och således inget att ha för utställning. Eftersom det blev en stor kull så frågade folk om vi skulle reducera den, dvs avliva några så kullen inte blev så påfrestande för tiken och mjölken skulle räcka till valparna. Spontant har jag slagit bort denna tanke men jag tänkte att jag iaf skulle resonera med mig själv innan jag tog ställning. Tänkte att skall detta göras så får det inte gå mer än 24 timmar. OM den skulle reduceras, skulle jag då ta de två minsta valparna eller de med vitt? Det lutade starkt åt att jag inte skulle reducera alls men jag tyckte att det var bra att fundera på så jag visste hur jag skulle försvara mitt val att låta tiken ha så många valpar. På kvällen när det var dags för Elviras godnattsaga gick vi som vanligt till bokhyllan så hon kunde välja bok. Hennes böcker stod längst ner på hyllan och det var alltid närifrån hon valde bok. Men den här gången hoppade hon plötsligt upp 2 hyllplan och letade efter något annat, hon drog ut en av mina gamla bortglömda tonårsböcker och räckte över en bok som hon aldrig tidigare sett till mig:
-Den HÄR tycker jag att du ska läsa ikväll! Fullt övertygad om att den var läsvärd.
Jag satte hjärtat i halsgropen när jag såg vad hon hade valt för bok! Boken heter "Jessie" och handlar om en pojke som en dag går förbi ett vattendrag och hittar en liten valp i en säck fylld med stenar. Han räddar valpen som heter Jessie och får senare reda på att den är född på en mycket framgångsrik Labradorkennel, men pga att den hade vitt bröst så slängdes den i ån för att drunkna då det var en skam för kenneln om någon fick reda på att det fötts en valp med vitt bröst hos dem. Jag minns som om det vore igår vad jag kände när jag läste boken som 13 åring. Hur kunde människor vara så grymma och vad gjorde väl ett vitt bröst. Det var en underbar liten valp som höll på att sätta livet till bara för människans fåfänga! Plötsligt slogs alla tankar kring en ev reducering bort och jag gick i samma ögonblick ner i valplådan och snusade lite extra på dessa två vitfläcksvalpar, usch, hur kunde jag ens leka med tanken. Det är väl inte därför jag föder upp hundar, för att bara få fram utställningsobjekt. Jag är faktiskt FRÄMST uppfödare för att jag ÄLSKAR hundar, inget annat!
En av dessa hundar fick jag så sent som i höstas rädda livet på en gång till, men det är en helt annan historia.
Jag har massor med märkliga Elvirahändelser att berätta om, det här är bara 2 av dem och en av fördelarna med bloggande är ju att det jag skriver ner finns bevarat, inte bara i mina tankar utan även för eftervärlden.
Hopppas bara att mina vänner fortfarande vågar sova i vårt andra hus, det blir ganska trångt i soffan annars, särskillt på valpträffarna ; )
Har ni liknande historier att berätta som skriv ner den i kommentarerna!
Det är bara att gratulera att ni har folk på gården.Att dom är vänligt inställda till dottern är ju underbart.
När vi bodde i Hamra hade vi en kvinna i huset som passade på oss.Både Anton och jag är helt övertygad om att det var en kvinna.Vi hörde henne i trappen upp oftast på kvällarna.precis som om hon ville se att vi hade gått och lagt oss.
Hela huset var rofyllt,trots hundhögen.Och alla valpköpare som var långväga ifrån och måste sova över sa,att dom aldrig sovit så bra i hela sitt liv som dom gjort den natten.
Anton hade besök av en död valp oxo.Vi fick i en kull en valp som visade sig inte ha några ögon.Han var helt blind.
Anton förälskade sig i den valpen och avlivningen drog ut på tiden.
Han lyssnade efter Anton varje dag han kom från skolan och visste att han blev fullstoppad med leverpastej så fort han kom hem.Han sov hos Anton varje natt.
Men en dag tyckte ledartiken att det var nog och klippte han över huvudet så var det färdigt.Förmodligen gick han på henne,och hon var ett hår av hin när hon ville och valpen dog.
Men han fortsatte att sova hos Anton varje natt....han kände hur han trampade runt och lade sig där han brukade kura ihop sig i Antons säng.Anton grät floder,och till slut åkte vi upp till graven hans och bad han att vila i frid hädanefter.Att vi skulle mötas senare i tiden.Och sen slutade det.
Vi hade en hästhage som var skum.Den sluttade neråt nästan hela hagen när man kom in i den.Och längst därnere var det nästan omöjligt att vara.Det var en krypande "gå härifrån" känsla som fick en att frysa.Man satte upp tråd i rekordfart där nere.Och vi märkte att hästarna nästan aldrig befann sig därnere heller.
Jag provade på flera personer som kom och hälsade på,utan att säga vad jag ville dom skulle känna.En del gick ända ner och frågade om jag tyckte dom var fet och skulle motionera.men en del,som dottern tex vände efter halva vägen.
Däremot när vi flyttade och rev hagen,gick det hur bra som helst att gå där.
Hamra var ett underbart ställe att bo på,längtar tillbaks......
Men fy...jag som är så harig av mig sitter nästan med skit i brallan. Jag tror din dotter har "nåt" som inte vi andra har. Kanske en slags gåva?
Jag tror benhårt på övernaturliga saker och har varit med om en del saker själv.
Ps! Jag kommer aldrig att sova hemma hos dig nu bara så du vet!
