CaZoo - En egotripp utan gräns...

Idag är det så kallt så näsan fryser av på väg till stallet, tro mig. -30 grader är inte roligt alls. Inte kan man rida heller, skit!

Låg i badkaret igår och filosoferade med skum upp över öronen. Elvira är inne i en "spökålder", vet inte vad det korrekta benämningen på barn med rädslor heter så det föll sig naturligt att använda en väl inarbetad hundterm, ursäkta. Hon är skiträdd för "dockor" omslaget på våra DVD skivor, mörker osv osv. Vet hon att "Robot" fodralet ligger i videoskåpet vågar hon inte öppna. Det är riktigt synd om henne och jag hoppas att hon kommer ur denna period snart. Nåväl, som sagt, jag låg i badkaret och filosoferade och kom in på arvbarhet. Hur kommer det sig att Elvira är så "försiktig" och lättskrämd? Dalle är ju en råbarkad förhandlare, jobbar i skogen på nätterna i beckmörker och drar sig inte för att utmana omvärlden. Jag är väl mer eller mindre känd för att ha skinn på näsan, yttrar gärna mina åsikter utan tanke på omgivningen, sitter hemma i ett "spökhus" själv med jämna mellanrum osv osv. Så vad kommer denna rädsla ifrån? Inlärd eller genetisk???

Just som jag ligger där får jag en "aha upplevelse". Ni må tycka att jag är "one of a kind" i detta fall och det är mycket troligt att ni faktiskt har rätt. För det finns nästan inget som skrämmer mig mer tå- och navelludd i badkaret. Jag tycker det är ruskigt läbbigt med dessa små envisa oberäknerliga ludd i badkarsvattnet. Denna fobi har jag haft sedan barnsben när man var liten och fick bada under ett sånt där tvättsträck som man hissade upp och torkade kläder på, just ovanför badkaret, minns ni? Det kom alltid ner strumpludd i vattnet och för mig var det som parasiter som ville klibba sig fast på huden och krypa in under skinnet på mig. De låg förädiskt och flöt på ytan och försökte man få fast dem med tumme och pekfinger så stack de iväg, låg de och lurade några cm från kroppen och man gjorde en rörelse ifrån dem så simmade de ikapp och sög sig fast som en blodigel. Jag misstänker att denna fobi har att göra med att jag tillhör "Hajen" generationen, dvs, född på 70-talet och den filmen har väl förstört en hel generation, jag är inget undantag. Bara musiken från den filmen, ni vet, duu duu.... duu duu.... kan få mig att börja krampa i panik. När jag var liten kunde jag skrämma upp mig själv i badkaret genom att köra upp mitt "simmande" hajfenpekfingret i badskummet och sakta säga duu, duu.... duu, duu....

Jag är fortfarande rädd för strumpluddet och lägger mig aldrig i ett badkar som har dessa otrevliga gäster i vattnet. Ibland händer det att jag har dolda strumpludd mellan tårna när jag kliver över badkarskanten och då är katastrofen ett faktum, jag försöker smått hysteriskt att fiska upp dem, sen stryker jag försiktigt av dem på badkarskanten och skvätter vatten på dem så de rinner ner mellan badkar och vägg. Gissar att det ligger en hel hög med luddmonster under badkaret vid det här laget. Hualigen, hualigen!

Men det finns faktiskt en sak som skrämmer mig mer men jag känner en viss tveksamhet över om jag verkligen ska vara så dum så jag avslöjar det. Den fobin kan med lätthet bli ett perfekt vapen för mina ev fiender och det vore ju otroligt korkat att berätta något om den fobin här på bloggen. Vill man ge mig en hjärtattack så kan man skicka några ****** på posten till mig så kommer ni garanterat hitta mig liggandes, strax brevid postlådan, som ett nervvrak som behöver gå i terapi resten av livet! Så den hemligheten tror jag att jag håller på, dessutom är jag nog ganska ensam om den fobin också....

Att Elvira har en spökperiod just nu är kanske inte så konstigt när allt kommer omkring?

Har ni fobier och i så fall vad? Snälla, ni kan väl avslöja om ni är lika stora outsiders som jag på den här fronten!