CaZoo - En egotripp utan gräns...

Sitter med Zelma i famnen och ska strax åka till Stockholm för att plocka upp Anki på stationen! Men jag kan ju inte vara sämre än att jag vägde mig idag istället för imorgon, då jag inte är hemma. Jag hade fått bort ytterligare 1,4 kilo från min kropp! Så jävla underbart! 4,4 kilo kvar till mitt delmål! Totalt har jag gått ner 5,6 kilo. Sakta med säkert är min melodi och jag är snart pillerexpert ; ) Har bytt ut mina piller mot andra och de verkar också hjälpa till!

Ha det gött, för det ska jag ha!!!

Ska snart hoppa i säng men först måste jag uppdatera er lite.

Spiken i kistan kom igår kväll när jag fick en ny bloggkommentar från "syrran" och hon skrev att jag kunde fråga ett par andra kompisar att haka på istället. Jag tolkade det som att hon blir hemma och att jag riskerade att åka själv till Stockholm på torsdagen. Snyftade mig till sömns igår natt, som den fjortis jag antagligen är när livet sätter sig på tvären och jag låg vaken mer eller mindre hela natten och grubblade på en ny inställning som innebar Mikakonsert och självständighet... Kände spontant att jag hellre åker ner själv än inte alls.

Låg där i sängen och tyckte fruktansvärt synd om mig själv, funderade på om det var ok att begära "landssorg" på torsdagen och grät en skvätt till.

I morse klev jag ur sängen med TUNGA steg, gick direkt ut till stallet för att släppa ut hästarna och kunde inte förmå mig att sluta tänka på om det skett ett underverk med syrrans sjukdom över natten. Skickade ett SMS och frågade om det var helt kört inför morgondagen och bad henne svara via SMS eftersom jag antagligen skulle bryta ihop om jag fick höra det bistra beskedet "live". Hann knappt släppa ner mobilen i fickan förrän det plingade till! Usch, ett kort svar, då står det säkert att "Det är kört" eller nåt... Tröck fram meddelandet som skulle försätta mig i en gråtattack och läste "Vaddå, vi ses väl imorgon, vilken tid?" Då grät jag en svätt till och en stor, tung sten föll och landade antagligen någonstan i skiten utanför stallbacken. Jag svarade att jag skulle ringa upp henne när jag bölat klart. När jag gjort det ringde jag och hon fattade ingenting. Jag förklarade att jag läst på Facebook att hon kände sig sjuk och när jag sedan fick bloggkommentaren så fattade jag att hon inte skulle med. Då visade det sig att hon inte alls skickat något till min blogg och inte ens läst mitt senaste inlägg. Vi konstaterade att det var min andra syrra som skickat kommentaren för att ge mig lite tröst om inte syster Anki kunde följa med och då ljusnade ju allt. Tänk vad man kan missuppfatta varann när man inte läser bättre än jag gjorde igår. En hel natts sömnlöshet i onödan!

Nu sitter jag här och räknar timmarna, imorgon bitti åker jag ner till Stockholm, antagligen med MIKA dunkandes i högtalarna hela vägen ner. Så ska jag hämta upp syrran på centralstationen kl 11 och sen börjar äventyret! Kommer antagligen köra vilse mer än en gång, men konserten börjar inte förrän 19:30 och tills dess bör jag väl ändå ha hittat rätt!

TJOHO!!!!!! (Världens lyckligaste fjortis)

Ja, det är jag faktiskt!

Dalle jobbar eftemiddag/natt och för att få tiden att gå så tog jag med mig ungarna på en tripp till Ljusdal, Elvira lovade att städa sitt rum och då skulle hon få en leksak, ja jag vet, men utpressning fungerar faktiskt! Vi åkte raka vägen till Granngården och började med att köpa 30 kilo kattmat, jag vet, jag är en hamster av stora mått och det kan ju anses vara en överdrift med tanke på att jag har 3 katter hemma, varav en är till salu.

Efter Granngården bestyren och inpackning av 30 kilo kattmat och 13 kilo unge så drog vi vidare till Dollar Store, där jag hade hoppats på att Elvira skulle finna sin leksak. Själv drog jag Zellisen i en kundvagn 7 varv i affären och köpte kattsand och diverse krimskrams, efter ca 45 minuter hade inte Elvira hittat någonting hon ville ha och Zelma hade kastat ut allt ur kundvagnen minst 58 gånger. Satte ner henne på golvet men insåg snabbt att då blev det ännu mer att plocka upp efter henne. Vi tog våra varor och betalade, för att sedan åka iväg till Leksaksaffären...

Väl där hade Zelma blivit så pass hemtam i affärsmiljön så hon vägrades bäras på. Hon skulle minsann utforska på egen hand och alla ni som varit inne på Albins Leksaker i Ljusdal vet man själv har svårt att smyga runt där inne utan att ha ner någonting. Elvira hade redan förvarnat mig på att det kunde bli en utdragen historia då hon alltid väljer leksak med stor omsorg.

Efter ytterligare 30 minuter och en svettig morsa som gjorde sitt bästa för att hålla Zelmas humör på topp hade hon bestämt sig, det skulle bli en barbiehäst med färgvariant skimmel. Zelma fick en boll, inte för att det var tanken med hon hade underhållt sig ganska flitigt med den de senaste minutrarna och snorat ner den ganska rejält så det kändes liksom fel att lägga tillbaka snorbollen i korgen igen. Nappen hade hon slarvat bort på Dollar Store så jag köpte ett 2-pack nya, för 70 jävla spänn, hutlösa priser, men vad gör man inte för att ha en nöjd unge i bilen på vägen hem...

Väl ute i bilen igen så hittade jag nappfan, som jag stupsäkert trodde låg och skräpade i golvet på Dollar Store. Nåja, shit happends! På vägen hem försökte jag koppla bort "Pettson och Findus" skivan som jag kan uttantill efter 3 år av konstant spelande i bilen. Nu var det minnsan bara 2 dygn kvar, sen stod jag och köade som vilken fjortis som helst utanför Annexet för att uppfylla min 5 månader långa dröm. Har verkligen räknat dagarna sedan billjetterna släpptes i oktober förra året. Snart, snart, skulle jag slippa vänta längre!

Strax efter vi kom hem så var det läggdags för Zelma som först hade ätit sin gröt som nu satt på både henne och mig, hon var skittrött och jag sa till Elvira att jag "bara" skulle gå och lägga Zelma och sen skulle jag ta hand om henne. 1,5 timme efteråt kom jag svettig ut från sovrummet, sönderklöst och halvt i upplösningstillstånd. Kan inte fatta att hon kan vara så envis när det gäller att somna. Mina armar är blåa och rödstrimmiga och värker som satan.

Elvira hade inga planer på att gå och lägga sig än så hon fick följa med mig till hästarna, eftersom Dalle jobbade måste jag ta in hästarna själv och lämna Zelma sovandes inne, tur man har "barnvakten" som räcker ner till stallet med shit vad nervöst. Elvira frågade vad vi skulle göra om Zelma vaknade?
-Då får vi springa in till henne, sa jag.
-Men om vi redan har öppnat i hagen då och hästarna är på väg in?
Ja, gud förbude var min tanke. Men ungen sov genom hela processen som varade i ca 4 minuter (men kändes som 24 minuter).

Efter mycket om och men så fick jag Elvira i säng, samtidigt som jag städade upp "det sista" (läs 70%) av det som fanns kvar att plocka med i hennes rum. Hann även tvätta och vika tvätt, städa upp i badrummet efter Zelmas röjarfest och få bort det värsta från köket. Avrundade med att plocka leksaker över hela huset...

Tidigare på dagen hade jag klivit upp kl 06:45 för att släppa ut hästarna och sedan bege mig till Ljusdal för att hämta upp en katt som jag skjutsade på parning till Ånge, 30 mil senare var jag hemma igen och fick snabbt se till att mocka och fixa i stallet så allt skulle vara klart för kvällen och sköta hundar och katter. Trippen till Ånge gick bra, satt i bilen och lyssnade på Mika på vägen dit och drömde mig bort. När jag var på väg hem igen så böt CD-växlaren skiva och jag satt och lyssnade på "Pettson och Findus" i hela 38 minuter innan jag reagerade på att det var totalt onödig då ingen unge fanns med i bilen. Svor över detta och böt snabbt till Mika igen ; )

Nu sitter jag här med 2 ungar som sover och mitt enda sällskap är datorn, facebook har skvallrat om att min syrra har gått och blivit sjuk och jag lovar, det kom en tår!!! För det innebär att om hon inte hinner pigga på sig fram tills på torsdag så kommer jag att få uppleva MIKA på Annexet SJÄLV!!! Fy fan, jag tycker så jävla synd om mig själv nu så jag spyr! Och det värsta är kanske att jag verkligen inte tror att jag hinner hitta en ersättare heller, så jag är inställd på att åka själv men endast ME MYSELF and I i släptåg, hur jävla kul blir det då???

Nu ska jag slänga omkull mig på soffan, gråta en skvätt och dra Zelmas snortäcke över ansiktet och låta den där jävla kanal 1 ta kol på det sista av hopp....

Sitter i soffan och har precis varit ute och motionerat mig och hästen, har tagit ett varmbad och TV innehåller endast barnkanalen, 1:an och 2:an. Dalle har precis åkt iväg för att jobba och jag vete tusan hur jag ska överleva resterande timmar på detta dygn. Elvira har vattkoppor och DVDn fungerar inte heller. Kul att underhålla sjuk 6 åring och överspeedad 1 åring utan vare sig DVD eller TV som tröst...

Man kanske ska stoppa dem i bilen och köra en sväng, frågan är bara vart???

Skulle förresten behöva ta mig till Sundsvall tur och retur, har en katt där uppe som löper och jag skulle behöva para henne med Ice, men frågan är om jag har tid? Ska ju ner till Stockholm igen på torsdag morgon och jag vill inte ta med mig ungarna på en tripp norrut, tror de kommer bli rastlösa i bilen. Hur sjutton ska jag göra...

Kanske att jag drar iväg till Sundsvall imorgon förmiddag så kan Dalle ha ungarna hemma under tiden.... vi får se.

Jaha, då var man hemma igen då. Efter ett hektiskt dygn i storstaden. Det var länge sedan man fick komma ut bland folk och jag antar att jag såg ut som en fågelholk mest hela tiden, helt facinerad av liv och rörelse och att se människor jag aldrig kommer möta igen.

Hade ju som projekt att inhandla kläder och hur gick det med det då???

KATASTROF! Jag får ta mig fan börja sy mina kläder själv. Först trodde jag att det var någon form av lagerrensning som pågick, att lagret som legat sedan 1982 skulle bort. Men så var tydligen inte fallet. Det vore vara straffbart att sälja så fula kläder. Efter ett par timmar med största vidsynthet inför det pågående fulmodet så köpte jag en svart figursydd skjorta, och det var verkligen allt jag hittade! Ok om modet är skitfult men ha för guds skull ett utbud med normala kläder också. Kanske skummade igenom 15 olika klädkedjor och var nästan gråtfärdig mot slutet. Är det verkligen bara jag som reagerar???

Kavajerna ska vara midjelånga och gärna turkosa eller grisskära, småblommigt som mina "mormorstrosor" fungerar också, hittar man ett plagg som ser ok ut i modellen så är det så jävla ful färg eller mönster på dem så man spyr. Jag är absolut inte kräsen men klär mig gärna i någonting annat än vad som ser ut som farmors omsydda sommargardiner. Inte en tröja som föll mig i smaken och "neutralt" är verkligen bara så fel tydligen. Började fundera på det otänktbara och sneglade lite på klänningar (som jag bara använt en gång tidigare och det var när jag gifte mig) Men lika illa där, mormorsmodeller i 80-tals färger. Jackorna var antingen guldglänsande i plast eller nitade i klargröna färger, midjekorta och så vidriga så jag skulle inte ens överväga att använda dem i stallet.

Hittade jag någonting som jag ev kunde tänka mig att känna lite på iaf så hörde jag min kära make harkla sig i bakgrunden och plagget hängdes snabbt tillbaka på stången. 

Nu lägger jag allt hopp till Second Hand butikerna, kanske, kanske finns det någon vänlig själ med normal klädsmak som lämnat in lite kläder till mig där?

Helt klart är iaf att jag är helt ute vad gäller klädstil och ser fram emot 2033 då jag förhoppningsvis är med i matchen igen och jag ska aldrig slänga några kläder igen, de kommer vara moderna igen när man minst anar! Hur fula de än är!

Dagens morot... fick inte Cassuall utan jag, när jag ställde mig på vågen och den visade 0,5 kilo mindre än förra veckan. Nu jävlar, det här går ju kanon, minus 4,2 kilo sedan jag började, tyvärr är som sagt pillrena slut men jag ska försöka få en släng av Anorexi eller nåt för att göra denna trevliga trend till något som består. Wish me luck! För är det någon som gett "bantarvarannandagochsvullarvartredje" ett ansikte så är det jag! Kanske man ska börja ha ett mål också, så man har något att sträva efter.... Humm, ska jag lägga ribban i kilo eller efter form? Kilo känns ju väldigt exakt men å andra sidan vore det ju angenämt att kunna se "musen" när jag står rakryggad igen ; ) Jag tror att efter tungt övervägande väljer jag att ha som delmål minus 5,8 kilo till, och slutmål ytterligare 5 kilo, då har jag gått ner totalt 15 kilo sedan jag började pillerknapra och då är jag ungefär så mullig som när jag träffade min stora kärlek (ja Dalle jag menar dig). Så får man väl hoppas att "musen" presenterar sig någonstan på vägen dit...

Förresten, tack MrX för att du avslöjade mina läsares metod att hålla koll på bloggen och fan vad nyfiken jag blir på ditt nickname!

Att så fort jag har bloggat så tar det bara en liten stund så höjs läsarsiffrorna markant. Känner ni på er när jag bloggar eller vad är hemligheten?

Har varit utan TV i 3 långa dagar nu och vad gör man istället??? Jag må säga att det är tur att man har internet, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Först nu slår det mig hur beroende av TV jag är och hur får man till fredagsmyset imorgon utan Let's Dance? Spela kort känns som en blek ersättare och baka ligger mig inte i fatet. Kanske man ska ta en helkväll med singstar?

Mina "mirakelpiller" är slut nu så det ska bli spännande att se vad som händer de kommande veckorna... Men för all del, jag var på Apoteket idag och köpte någon "Viktkontrollstablett" som kan vara värd att prova (det är inte Alli). Kan ju lika gärna göra en personlig utvärdering av de också nu när jag ändå är igång ; )

Ja, som ni ser så ska jag avverka några mil de närmsta veckorna, skönt att man är norrlänning så man inte är så fessig för några mil. Storstadsmänniskor tycker att 3 mil är lika långt som vi tycker att 13 mil är, lovar! Been there done that!

På lördag kliver jag upp med tuppen för att sköta hästarna, sen hoppar jag och gubben i bilen och åker på regionsträff i Stockholm för kennelkonsulenter. Då passar vi naturligtvis på att ta in på hotell och jag ska SHOPPA! Jo, ni läste rätt. Och ännu mer otippat är att jag ska shoppa kläder! Orsaken är att jag inte har några kläder som duger till annat än stalltjänst. Sitter just nu med Dalles kallingar på, hans luvjacka och min solblekta T-shirt som anses som ny, då den bara har drygt 7 år på nacken. That's me! Förhoppningsvis ska vi på bio också, det var länge sedan sen sist. Då gick vi på Sex and the City, the movie, och Zellisen låg i magen, Dalle delade testestoront sällskap med EN till i salongen.
På söndag är vi hemma i Järvsö igen!

Nästa tur går av stapeln den 18 mars, dagen jag sett fram emot i över 5 månader nu och på min planet kan det vara den största händelsen sedan månlandningen som kommer att ske då! Pirr, pirr! Jag och syrran ska nämligen se MIKA LIVE PÅ ANNEXET globen!!!!! Får gåshud bara jag tänker på det och jag har så jävla höga förväntningar på den här dagen så allt annat känns larvigt! Vi ska sova över hos en kompis som bor på södermalm och göra stan osäker hela torsdagen, tro mig! På fredag drar jag hemöver igen och hoppas att min digitalkamera täcker upp för mitt fotograferingsbegär, den tar bara 1333 bilder så jag överväger om jag ska köpa ett till minneskort!?

Sista resan ner för den här gången bjuder inte på något större nöje är jag rädd. 9 april ska vi ner på begravning för min kära mormor. Men jag får träffa närmsta släkten iaf och det ser jag såklart fram emot, men man hade hoppats på att omständigheterna skulle se bättre ut vid dessa tillfällen. Nåja, livet har sin gång och mormor hade ett bra liv, så här i efterhand känns det ovärderligt att jag tog mig tid att träffa henne tillsammans med mamma och Elvira i december, då vi var nere på Stora Stockholm. Det var sista gången i det här livet vi träffades och det blev ett fint minne!

... men jag har gått och blivit Facebooknörd! Jag som hatat den där jävla ansiktsboken och nu kan jag inte hålla mig borta, vad har hänt? Har jag blivit sällskapsjuk eller har jag brist på annat? Hur som helst, kul är det och nyfiken som få är jag!

Nu blir det ett snabbinlägg, myrlingsministern domderar som aldrig förr så jag har egentligen fullt upp. Hon har precis lärt sig öppna luckorna in till kakelugnen och innan jag hann reagera så var hela ungen full med sot och aska, tyckte just att det blev tyst...

Vågen visade - 0,7 kilo idag. Men en diet som innehöll semla, godis, glass, pizza, tårta, kakor mm mm så är jag mer än nöjd ; ) Det jävliga är att pillrena börjar ta slut, så nu ska jag jaga efter fler!

Hörs snart igen gott folk!

Vaknade av mig själv imorse, utvilad och pigg som en mört och solstrålen Zelma låg fortfarande och sussade sött, jag smög ner till köket där Dalle och Elvira nyss ätit frukost, men nu hade de åkt till skola, respektive arbete och jag var ensam i köket och hittatde nybryggt kaffe i en termos. Dalle hade storstädat hela nedervåningen innan de for iväg och nyvikt tvätt fanns i tvättkorgen. Huset doftade rent och utanför sken solen, det skulle bli en vacker dag och himlen var makalöst blå.

Då knackade det på dörren och vår nyanställda "hustomte" ville ha schemat för dagen. Hon började med att släppa ut hästarna och ge dem hö, sen tog hon med sig hundarna på en 2 timmars promenad i skogen. Under tiden hade solstrålen Zelma vaknat och vi satt och åt frukost tillsammans, hon åt själv med sked och spillde inte en droppe, inte ens hakklapp behövdes. Efter det dök svärmor upp och tog med sig Zelma på en tur på några timmar. Jag gick ner till hästarna och mötes av hustomten och nöjda hundar som kommit tillbaka från skogen, hon sa att hon bara skulle utfodra hundarna sen skulle hon börja storstäda övervåningen.

Nere i stallet ringde telefonen, det var en kompis som hade bokat en privatlektion i dressyr och undrade om jag ville följa med. Ok, jag bad hustomten köra fram bil och transport och jag borstade den redan så gnistrande rena och kritvita Cassuall och lastade honom, han gick in helt självmant och jag hoppade in i bilen. Mina NH färdigheter hade börjat ge resultat. Hustomten sa att hon kunde mocka istället för mig idag eftersom jag fått "förhinder". Lektionen gick kanon och Cassuall var fantastisk och minsann hade han inte vuxit någon dm över natten?

Väl hemma igen var stallet strålande rent, jag gav hästarna hö och möttes av Elvira som kom med skolbussen. Hon var på ypperligt humör och tjatade om att hon skulle gå in och städa sitt rum och borsta håret. Jag sa att hennes rum redan var städat men att det gick bra att borsta håret.
Jag gick in och skulle sätta mig en stund framför datorn och hörde att Peterbaldparet på nedre plan äntligen fick till det, nu skulle det bli kattungar inom kort!

Hustomten hade precis skurat rent toaletten när hon frågade om hon skulle lägga in kläder från tvättkorgen i garderoden, sen ville hon plantera om alla blommor och tvätta husets samtliga 32 fönster. Det gick väl bra och medans hon gnodde på la jag mig i ett skumbad.

Jag klev ur badet med ett lugn i kropp och sinne och då kom Zelma och svärmor tillbaka. Jag lekte med ungarna i några timmar och Zelma klättrade inte upp i soffan en enda gång, hon drog inte ur sladdarna till datorn eller böt kanal på TV:n heller. Vi hade en underbar stund tillsamman alla tre. Då kom Dalle plötsligt hem, oj, 3 timmar tidigare än han sagt. Han sa att han ville ha ungarna i några timmar och jag fick göra vad jag ville.

På kvällen låg ungarna och sov kl 19 och Dalle hade precis börjat massera mina fötter i soffan. Vi låg och tittade på en spännande film i det kliniskt rena vardagsrummet och jag proppade i mig "0 kalorigodis". Jag började bli trött och tittade på klockan, 21:30, oj, då kanske man skulle hoppa i säng. Jag skulle ju minsann åka och shoppa på både Hööks och Djurmagasinet imorgon, fick låna Dalles VISA och hade "no limits". Precis innan jag skulle stänga igen datorn fick jag ett mail, ett mail som konstaterade att jag hade vunnit en resa till Berlin för två för att gå på Mika konserten. Kul ; )..........

.... sen vaknade jag! ....

Av att Zelma stod och skakade spjälsängsgaller och tyckte att 06:30 var den perfekta tiden att vakna för sista gången på. Jag hade legat och trängts med en 6 åring och en snarkandes gubbe och hade väl önskat att jag skulle få sträcka mig en stund innan jag klev ur sängen. Men Zelma var inte av samma åsikt!

Väl uppe på benen och med en känsla av att förkylningen tagit omtag gick jag ner i köket. Stirrade ut genom skitiga fönster på en kraftfull snöstorm som virvlade upp all den oändliga snön så det om möjligt byggde ännu högre snövallar i omgivningen. Drog på mig ytterkläder och räckte över Myrlingsministern till Dalle och sa att jag skulle ta hästarna.

När jag plöjt mig ner till stallet i stövelskaftsdjup drivsnö mötes jag av två glada hästar, Cassuall visade stolt upp det senaste verket, som idag satt på vänster skinka. En pissgul fläck som han lyckats skapa över natten. Tittar in i boxen och inser att han verkligen måste ha kämpat för att få till den. Längst in mot väggen ligger 2 prydliga bajshögar och i mitten av boxen någonting som kan vara ett pisställe, om man gräver ner sig ca 3 dm i spånet så jo då, den kan finnas där, en liten prick av gult avslöjar ingångshålet.

Tar ut hästarna och slänger in hö i hagen, det mesta blåser bort av snöstormen och jag tröstar mig med att nu har det någonting att göra iaf, leta hötussar över hela hagen. Tar en kopp kaffe och försöker njuta av att titta på hästarna som står i snålblåst och tuggar hö.

Väl inne igen möts jag av ett vanligt vardagskaos. Myrlingen placerar i min famn samtidigt som Dalle försöker övertala Elvira att kränga på sig överdragsbyxorna och påminna henne om att klockan är jättemycket. Stressat och med sura miner. Till slut hör jag att de är på g ut till bilen och det sista jag hinner slänga ur mig är:
- Har Zellisen fått frulle?
Svar nej.

När frullen sitter på både mig, Zelma och all övrig omgivning på en radie av två meter konstaterar jag att hon ätit sig mätt. Dukar av, har inte ro att äta någonting själv, och ser samtidigt hur Zelma koncentrerar sig för att göra blöjan full med bajs. Under tiden röjer jag undan Dalles och Elviras frukosttallrikar, ställer in mjölken i kylen och släpper ut hundarna som motvilligt kliver över tröskeln för att antagligen pissa på den snötäckta altanen. Zelma får en ny blöja och jag försöker trycka ner den begagnade i en knökfull blöjhink. Slänger även ett öga på den extremt fulla tvättkorgen och inser att det kommer krävas en stor insats för att få den att minska. Sen är det dags att ta in trebenta, frostbitna hundar.

Jag och Zelma smyger upp på övervåningen och jag sätter på TV medans Zelma tömmer översta lådan på TV bänken, massor av värmeljus slängs ut över hela golvet och skapar ännu mer oreda än vad som redan råder. Sen hittar hon en penna och ett block som hon roar sig med medans jag startar upp datorn. Jag hör hur hon river sönder sida för sida och kluddar med pennan, förstår att hälften av alla sträck nu pryder vårt "vackra trägolv" men so what...

Efter ritstunden hoppar hon upp i soffan och balanserar så gott hon förmår mellan kuddar och filtar, hon håller på att trilla ner ungefär 18 gånger på 5 minuter och man vågar inte ta ögonen ifrån henne ens för att slänga ett öga på Facebook (min nyfunna vän). När hon hoppat klart i soffan rulltar hon iväg till motionscykeln, hon är för övrigt den enda som använder den i familjen, hon kliver upp på en trampa och skriker om uppmärksamhet, vilket hon med förtjusning får. Hon kan nämligen bara komma upp, men inte ner och det är tydligen en ack så givande lek. Mamma plockar ner och Zelma klättrar upp. 22 gånger senare så är det dags för fjärrkontrollsleken och sladdragning. Hon byter kanal på TV:n och fixar med inställningar som man aldrig kan åtgärda och rycker sladden till internet, ett perfekt bus för att vinna mammas uppmärksamhet igen.

Nu kommer Dalle hem och han slänger av sig kläderna på köksbänken som vilken 6 åring som hellst och tar över bestyren med Zelma. Han berättar att någon på skolan kört in i vår bil och gett den en rejäl buckla på framskärmen, bu hu hu, nu är det nära till tårar, min bil är mitt skötebarn, ja, det är tom så illa att jag skäller på Dalle om han ger den fingeravtryck! MEN, idag har jag tur, för Dalle jobbar "eftermiddag" dvs 15-00. Så jag kan få egentid. Det är nu jag ska städa upp efter de övriga i familjen, tvätta, tömma blöjhink, dammsuga, plocka plocka plocka osv. Men en sak här jag lärt mig, det är totalt lönslöst så länge det finns fler än jag i huset. Inte ens om jag gick i deras fotspår skulle jag hinna städa upp efter dem. Därför smyger jag ut till stallet. Jag mockar, sopar, parar kaniner, skurar stallgolv, utfodrar, vattnar osv osv. Stallet blir skinande rent och har blivit min kontrollfreaksoas. Här har man verkligen en möjlighet att hålla ordning och reda och snyggt omkring sig.

Med motiga steg segar jag mig in i husets kaos igen, Elvira har kommit hem att döma av klädhögen som ligger precis innanför dörren. Hon möter mig med ett leende och säger att hon haft en toppendag. Jag ler tillbaka och stirrar på hennes stora kaluffs till hår, som akut behöver borstas, men det är enklare att övertala Kishi att få klorna klippta. Hon springer in i sitt rum för att leka samtidigt som jag inser att ungen har alltför många leksaker, de ligger i drivor överallt och man kan bara med svårighet se att rummet består av trägolv. Totalt täckt av diverse krimskrams.

Går in i badrummet för att söka tröst och upptäcker att "kattfan" har pissar ner badrumsmattan. Påminns om tvätthögen i tvättstugan och går dit. Håller som bäst på att tvätta ett hästtäcke (första prioritet att tvätta förståss) men utpumpningen blinkar och det är dags att ta fram pincett och hink. Måste nämligen lossa på slangen till utpumpningen för att låta x antal liter med hästvatten rinna ut, samt pilla ur ett stort lass med hästhår som täppt till slangen.

Det är ungefär här jag undrar över vart "hustomten" tagit vägen och inser till mitt förtret att det är JAG som är den! Nu vet jag av erfarenhet att klockan kommer bli närmare 21 innan ungarna sover och att jag då går ner till tvättstugan nästa gång, då kommer jag se den överfulla blöjhinken igen och överväga att inte tömma den för att det innebär att jag kommer bli tvungen att sparka upp den isfrysta ytterdörren som ligger strax under Zelmas sovrumsfönster, det innebär som regel att hon vaknar. Sen går jag ut i köket och försöker skapa något sånär ordning, dvs, plocka undan grejer och slå ihop köksstolarna så de ska hålla en dag till.

Eftersom jag är i akut behov av ett bad så tappar jag upp ett. Efter 15 minuter är det dags att segla ner och då upptäcker jag att varmvattnet visst var slut. Huttrandes tar jag ett akut snabbad och kliver upp efter 3 minuter och kan i alla fall glädjas åt att Zelma sov igenom hela proceduren, annars hör det till att hon vaknar när man ligger i badet, hellst när man precis har gnuggat in hela skallen med schampo, men tydligen unnande hon mig att bada idag.

Vid 22 tiden leker jag vuxen och ställer iordning vardagsrummet så det ser ut som att Zelma inte existerat och sen öppnar jag min laptop och slår på TVn för blinda ögon. Kl 00:30 har jag somnat så många gånger i soffan så jag till slut är tvungen att inse att jag måste gå och lägga mig, men hundarna ska ut en sista gång och det är med tunga steg jag lämnar soffan och går ner och sparkar ut dem en sista gång. Medans jag huttrande står där och väntar på att de ska göra sina behöv precis bakom dörren så funderar jag på allt jag inte hann med idag. Efter det kryper jag upp för trappen, smyger in en vällingflaska i Zelmas mun och somnar med armen insträckt i spjälsängen för att antagligen vakna om någon timme med kramp, helt slut och har inte fått ett skit vettigt gjort...

Om det nu är någon som orkat plöja sig igenom hela mitt beklagande inlägg så är det bara till att gratulera. Och till alla er som undrar hur man får dagarna att gå som lappsjuk småbarnsförälder vs lyxhustru som mest umgås med folk via internet och telefon så säger jag bara. Prova att leva mitt liv i en dag så får vi se hur mycket dötid ni hittar.



Så där, nu har jag väl bloggat för hela veckan ; )

Här kommer ett inlägg som syrran har tipsat om och jag vill passa på att varna känsliga läsare för otäcka minnesbilder ; )

Jag och syrran skulle för några vintrar sedan, år 2006 närmare bestämt, göra slag i saken och åka till skidparadiset Harsa och ta med oss våra då 3 till antalet Dobermannhundar. Det skulle bli åka av och vi bestämde oss för att hyra en spark och spänna för energiknipparna till hundar. I vanliga fall är jag ingen vän av motion, får jag ett motionsbegär så brukar jag lägga mig på soffa och vänta ut det. Men den här gången var det tanken på nymotionerade hundar som blev min morot, och gott sällskap av syrran förståss!


Tula, Zibell och Dilba, redo att dra med oss på äventyr!

Sagt och gjort och väl på plats bestämde vi oss för att hyra "värstingsparken" x2000, Vi spände för hundarna och helvete vad det gick undan, vi åket ut på isen och in i skogen på andra sidan, över den ena outforskade stigen efter den andra, härligt, men vinden i håret och outtröttade hundar avverkade vi km efter km. Jag stog bakom sparken och syrran satt på och höll i hundarnas draglinor. Vi hade tillräckligt med förstånd att välja att inte knyta fast dem i sparken. Men ungefär där tog förståndet slut...





Vi hade haft uppförsbacke ganska länge och till slut började det gå utför, härligt! Men vad vi inte hade någon aning om var hur mycket utför det skulle bli. Till en början var allt under kontroll men helt plötsligt blev det iskana i backen och förfärade insåg vi att vi var påväg nerför en backe som var så brant att man knappt hade våga gå nerför. Här tog förståndet slut och ersattes med panik. Jag försökte förgäves köra i hälarna i isen och sakta ner på farten, syrran hjälpte också till, men förgäves. Efter en stund hade vi en så dramatisk hastighet att hundarna blev omkörda och syrran slängde ifrån sig linorna. Nu var vi helt utom kontroll och mitt liv passerade revy. Jag gjorde det enda rätta och försökte springandes slänga mig av, det resulterade i ett förfärligt högt svanhopp och en nödlandning med ansiktet först rätt ner i den isiga backen. Jag hörde hur syrran fortsatte sin helvetesfärd på egen hand....

Plötsligt hörde jag ett gigantiskt BRAKKKK! Det var syrran som kolliderat med en stor tall, jag kikade upp från platsen som just resulterat en en stor blödande fläskläpp och en begynnande blåtira och såg att hon halvlåg över sparken i spasmer. Mitt hjärta stannade och jag drog slutsattsen att det måste vara dödsryckningar...

Jag kravlade mig fram till henne och insåg att hon hade ett "adrenalinskrattanfall" och kunde inte få fram ett ljud, krampaktigt föll även jag in i denna skrattattack och ungefär här hade hundarna hunnit ikapp oss. Vi låg på marken och kiknade av skratt med en hel del inblandning av lättnad och ödmjuket inför livet. Vi hade pusskalas med hundarna en stund och jag torkade bort blodet från ansiktet med lite snö. Vi konstaterade efter en stund att värsingsparken inte hade klarat åkturen lika bra som oss, den var tudelad och hade diverse detaljer som behövde åtgärdas. Vi försökte pyssla ihop den så gott vi kunde och vände sedan om hemmåt.


Fikapaus och utan vetskap om vad som skulle hända...

När vi kom fram till uthyrningshallen så var det 2 molokna, blåslagna och trötta systrar som med ångest skulle försöka förklara vad deras spark hade varit med om. Jag tror att blåtiran och fläskläppen talade för sig själv och det var som tur var en ödmjuk receptionist vi talade med. Vi behövde inte betala för skadorna på stackars sparken och vi åkte hem med ungefär lika pigga hundar som vi kom dit med, alla ni som har erfarenhet av Dobbisar vet att de inte går att trötta ut dem. Det här var första och sista gången jag åkte till Harsa med hopp om en härlig friluftsdag. Idag har jag fortfarande men efter färden och det är knappt jag vågar åka spark ner till stallet på kvällarna. Det vore vara körkort på dem! Jag frågade syrran om hon blev lika rädd som mig och hon svarade:
- Jag hade hopp om livet så länge jag hörde att du gjorde allt för att bromsa med hälarna, men när det blev helt tyst bakom mig så var katastrofen ett faktum.

Ja, det är sannerligen inte det lättaste att ta reda på vikten på hästarna, men jag tror jag har hittat en formel som är si sådär rättvisande och då innebär det att Casse väger 560 kilo och Molly 280 kilo.

Själv har jag betydligt lättare att se vad jag väger, det är ju fredag och då är det som vanligt dags att kliva upp på vågen. Har gått ner 1,4 kilo den här veckan, he he he! Totalt blir det 3 kilo på 5 veckor, sakta men säkert och helt utan ansträngning, äntligen en metod som passar mig ; )

Lovade ju er lite bloggteman sen förr och jag tänkte passa på att berätta hur det kan gå när man inte är speciellt fåfäng och bara tittar sig i spegeln av en ren slump. Ibland kan det gå dagar innan jag kollar in mitt nylle. Minns speciellt den gången då jag fått i uppdrag att köra ner en firmabil till Uppsala och en av Dalles nyanställda skulle möta upp mig utanför Scandic hotell. Det var motljus hela vägen ner och jag hade förståss inga solglasögon, jag rotade igenom handskfacket och fick till min förvåning och stora lättnad tag på ett par solglasögon tillhörandes Elvira, dvs, babysolisar. Pyttesmå, ljusrosa, runda och i mjukplast. Vad gör man inte, storleken på glasen täckte precis mitt ögonomfång och jag körde glad i hågen ner mot Uppsala. Det är en överdrift att kalla dem bekväma men efter några mil hade jag vant mig med dem och väl framme klev jag ur bilen och möttes av killen som skulle hämta upp bilen. Jag stod där och småpratade om väder och vind och efter några minuter vinkade jag av honom. DÅ först, slog det mig, att jag hade solglasögonen storlek xxs på mig... Det här var väl ett av mina mindre stolta ögonblick här i livet och jag insåg att "First impression lasts" skulle förfölja mig med denna människa så länge jag lever.

Ett annat ögonblick utspelades för ett par sommrar sedan, när kycklingförsäljningen var som störst och jag hade en envis förkylning. Vilket resulterade i att näsan och läpparna var torra och sved. Satt uppe vid datorn och hittade en stor idomintub och tänkte råda bot på mitt tillstånd, tog en överdrivet stor klick salva och smörjde in halva trynet med den. Antar att jag såg ut som en clown men tänkte att nu jävlar skall här bli babymjuka läppar och sammetslen snok. Drog ett par extra varv över hela området också för att helgardera mig. När jag sitter där, men vit, fet idominsalva i halva ansiktet och är djupt försjunken i datavärlden, hör jag att det knackar på på ytterdörren. Hoppsan, kycklingköpare på ingång. Jag slog igen dataskärmen och sprang ner för att hälsa dem välkomna. Kycklingköpare är som regel väldigt trevliga människor och tycker det är kul att komma hit och titta på min anläggning. De här människorna var inget undantag så jag tog med dem på en guidad tur och presenterade mig och hönsen på bästa sätt. Tålmodigt svarade jag seriöst på alla frågor och funderingar kring ämnet och efter ca 30 minuter plockade de med sig x antal dunbollar till kycklingar och åkte nöjda ifrån gårdsplanen. Jag gick tillbaka in för att återuppta min datavärld då jag hastigt passerade hallspegeln och en förrymd clown från cirkus stirrade tillbaka på mig! Fan också.... Kände mig spontant mäkta imponerad av att kycklingköparna kunde hålla minen så länge och kände samtidigt hur jag ville sjunka genom jorden.

Det finns massor av sånna här typiska "Martinamoments" och det lär väl komma fler bidrag här inom kort.

Blir ett snabbinlägg nu också, sorry! Men jag hoppas att den som väntar på något gott har tålamod att vänta lite till vad gäller detta!

Vågen visade helt otippat - 0,2 kilo. Jag har vräkt i mig massor av semla, godis och glass, smörgåstårta, kebabrulle, tunnbrödrulle osv denna vecka så jag trodde nog att jag iaf stått still ; )

Har massa roligt att blogga om och inspirationen verkar aldrig ta slut. Jag tänker berätta om när jag och syrran riskerade livet i Harsa bakom 3 skenande Dobisar och en hyrd värstingspark, sen måste jag ju avslöja när man tillhör kategorin "Jag speglar mig bara om jag råkar passera en spegel" vad som kan hända. Helt bortgjord, jag lovar!

Ikväll ska jag glo på melodifestivalen med familjen och hålla en tumme för Darin och Alcazar, fast jag inte ens hört deras låtar, opartiskt och vidsynt, jag vet....

Vi hörs snart! (Kanske redan ikväll)

PUSS!

Jodå, hjärnan vann visst och jag har återhämtat mig väl, men jag har inte tid att berätta om mina bravader just nu. Men jag lovar att återkomma inom kort, mycket kort!

... mellan min hjärna och kropp!

Jag mer förkyld än någonsinn och det är ikväll som jag inget annat hellre vill än att gå ut på lite galej. Är det inte typiskt...

Hjärnan försöker övertala mig att dra på mig festblåsan genom att påminna mig om att man bara lever en gång, rycka upp mig, säg vad inte lite sprit kan bota, du behöver komma ut och umgås med folk i den egna ålder, var inte en sån tråkmåns, det luktar tantvarning om du bangar för en liten förkylning.

Men kroppen säger, lägg dig ner och dö kärring, du är för gammal för sånt här, det är en dag imorgon också, du är inte pigg nog att svänga dina lurviga ikväll, drick te och ta en Ipren, det går fler tåg.

Är det inte jävligt jobbigt att behöva sitta emellan dessa två egensinniga martyrer. Jag då, har inte jag någon talan? Jo, jag håller på hjärnan den här gången, kroppen vill som vanligt bara jävlas med mig. Hjärnan är på värsta partyhumöret om den så ska behöva dras med en klagande, missanpassad kropp hela kvällen. Jag ska gå ner och lägga mig i ett varmt bad nu och hoppas på att en av dem vinner snart, så jag slipper ha dessa samvetskval.

Wish my brain luck!