CaZoo - En egotripp utan gräns...

Ja, det är sannerligen inte det lättaste att ta reda på vikten på hästarna, men jag tror jag har hittat en formel som är si sådär rättvisande och då innebär det att Casse väger 560 kilo och Molly 280 kilo.

Själv har jag betydligt lättare att se vad jag väger, det är ju fredag och då är det som vanligt dags att kliva upp på vågen. Har gått ner 1,4 kilo den här veckan, he he he! Totalt blir det 3 kilo på 5 veckor, sakta men säkert och helt utan ansträngning, äntligen en metod som passar mig ; )

Lovade ju er lite bloggteman sen förr och jag tänkte passa på att berätta hur det kan gå när man inte är speciellt fåfäng och bara tittar sig i spegeln av en ren slump. Ibland kan det gå dagar innan jag kollar in mitt nylle. Minns speciellt den gången då jag fått i uppdrag att köra ner en firmabil till Uppsala och en av Dalles nyanställda skulle möta upp mig utanför Scandic hotell. Det var motljus hela vägen ner och jag hade förståss inga solglasögon, jag rotade igenom handskfacket och fick till min förvåning och stora lättnad tag på ett par solglasögon tillhörandes Elvira, dvs, babysolisar. Pyttesmå, ljusrosa, runda och i mjukplast. Vad gör man inte, storleken på glasen täckte precis mitt ögonomfång och jag körde glad i hågen ner mot Uppsala. Det är en överdrift att kalla dem bekväma men efter några mil hade jag vant mig med dem och väl framme klev jag ur bilen och möttes av killen som skulle hämta upp bilen. Jag stod där och småpratade om väder och vind och efter några minuter vinkade jag av honom. DÅ först, slog det mig, att jag hade solglasögonen storlek xxs på mig... Det här var väl ett av mina mindre stolta ögonblick här i livet och jag insåg att "First impression lasts" skulle förfölja mig med denna människa så länge jag lever.

Ett annat ögonblick utspelades för ett par sommrar sedan, när kycklingförsäljningen var som störst och jag hade en envis förkylning. Vilket resulterade i att näsan och läpparna var torra och sved. Satt uppe vid datorn och hittade en stor idomintub och tänkte råda bot på mitt tillstånd, tog en överdrivet stor klick salva och smörjde in halva trynet med den. Antar att jag såg ut som en clown men tänkte att nu jävlar skall här bli babymjuka läppar och sammetslen snok. Drog ett par extra varv över hela området också för att helgardera mig. När jag sitter där, men vit, fet idominsalva i halva ansiktet och är djupt försjunken i datavärlden, hör jag att det knackar på på ytterdörren. Hoppsan, kycklingköpare på ingång. Jag slog igen dataskärmen och sprang ner för att hälsa dem välkomna. Kycklingköpare är som regel väldigt trevliga människor och tycker det är kul att komma hit och titta på min anläggning. De här människorna var inget undantag så jag tog med dem på en guidad tur och presenterade mig och hönsen på bästa sätt. Tålmodigt svarade jag seriöst på alla frågor och funderingar kring ämnet och efter ca 30 minuter plockade de med sig x antal dunbollar till kycklingar och åkte nöjda ifrån gårdsplanen. Jag gick tillbaka in för att återuppta min datavärld då jag hastigt passerade hallspegeln och en förrymd clown från cirkus stirrade tillbaka på mig! Fan också.... Kände mig spontant mäkta imponerad av att kycklingköparna kunde hålla minen så länge och kände samtidigt hur jag ville sjunka genom jorden.

Det finns massor av sånna här typiska "Martinamoments" och det lär väl komma fler bidrag här inom kort.