Sparktur med livet som insats!
Här kommer ett inlägg som syrran har tipsat om och jag vill passa på att varna känsliga läsare för otäcka minnesbilder ; )
Jag och syrran skulle för några vintrar sedan, år 2006 närmare bestämt, göra slag i saken och åka till skidparadiset Harsa och ta med oss våra då 3 till antalet Dobermannhundar. Det skulle bli åka av och vi bestämde oss för att hyra en spark och spänna för energiknipparna till hundar. I vanliga fall är jag ingen vän av motion, får jag ett motionsbegär så brukar jag lägga mig på soffa och vänta ut det. Men den här gången var det tanken på nymotionerade hundar som blev min morot, och gott sällskap av syrran förståss!
Tula, Zibell och Dilba, redo att dra med oss på äventyr!
Sagt och gjort och väl på plats bestämde vi oss för att hyra "värstingsparken" x2000, Vi spände för hundarna och helvete vad det gick undan, vi åket ut på isen och in i skogen på andra sidan, över den ena outforskade stigen efter den andra, härligt, men vinden i håret och outtröttade hundar avverkade vi km efter km. Jag stog bakom sparken och syrran satt på och höll i hundarnas draglinor. Vi hade tillräckligt med förstånd att välja att inte knyta fast dem i sparken. Men ungefär där tog förståndet slut...
Vi hade haft uppförsbacke ganska länge och till slut började det gå utför, härligt! Men vad vi inte hade någon aning om var hur mycket utför det skulle bli. Till en början var allt under kontroll men helt plötsligt blev det iskana i backen och förfärade insåg vi att vi var påväg nerför en backe som var så brant att man knappt hade våga gå nerför. Här tog förståndet slut och ersattes med panik. Jag försökte förgäves köra i hälarna i isen och sakta ner på farten, syrran hjälpte också till, men förgäves. Efter en stund hade vi en så dramatisk hastighet att hundarna blev omkörda och syrran slängde ifrån sig linorna. Nu var vi helt utom kontroll och mitt liv passerade revy. Jag gjorde det enda rätta och försökte springandes slänga mig av, det resulterade i ett förfärligt högt svanhopp och en nödlandning med ansiktet först rätt ner i den isiga backen. Jag hörde hur syrran fortsatte sin helvetesfärd på egen hand....
Plötsligt hörde jag ett gigantiskt BRAKKKK! Det var syrran som kolliderat med en stor tall, jag kikade upp från platsen som just resulterat en en stor blödande fläskläpp och en begynnande blåtira och såg att hon halvlåg över sparken i spasmer. Mitt hjärta stannade och jag drog slutsattsen att det måste vara dödsryckningar...
Jag kravlade mig fram till henne och insåg att hon hade ett "adrenalinskrattanfall" och kunde inte få fram ett ljud, krampaktigt föll även jag in i denna skrattattack och ungefär här hade hundarna hunnit ikapp oss. Vi låg på marken och kiknade av skratt med en hel del inblandning av lättnad och ödmjuket inför livet. Vi hade pusskalas med hundarna en stund och jag torkade bort blodet från ansiktet med lite snö. Vi konstaterade efter en stund att värsingsparken inte hade klarat åkturen lika bra som oss, den var tudelad och hade diverse detaljer som behövde åtgärdas. Vi försökte pyssla ihop den så gott vi kunde och vände sedan om hemmåt.
Fikapaus och utan vetskap om vad som skulle hända...
När vi kom fram till uthyrningshallen så var det 2 molokna, blåslagna och trötta systrar som med ångest skulle försöka förklara vad deras spark hade varit med om. Jag tror att blåtiran och fläskläppen talade för sig själv och det var som tur var en ödmjuk receptionist vi talade med. Vi behövde inte betala för skadorna på stackars sparken och vi åkte hem med ungefär lika pigga hundar som vi kom dit med, alla ni som har erfarenhet av Dobbisar vet att de inte går att trötta ut dem. Det här var första och sista gången jag åkte till Harsa med hopp om en härlig friluftsdag. Idag har jag fortfarande men efter färden och det är knappt jag vågar åka spark ner till stallet på kvällarna. Det vore vara körkort på dem! Jag frågade syrran om hon blev lika rädd som mig och hon svarade:
- Jag hade hopp om livet så länge jag hörde att du gjorde allt för att bromsa med hälarna, men när det blev helt tyst bakom mig så var katastrofen ett faktum.
Jag och syrran skulle för några vintrar sedan, år 2006 närmare bestämt, göra slag i saken och åka till skidparadiset Harsa och ta med oss våra då 3 till antalet Dobermannhundar. Det skulle bli åka av och vi bestämde oss för att hyra en spark och spänna för energiknipparna till hundar. I vanliga fall är jag ingen vän av motion, får jag ett motionsbegär så brukar jag lägga mig på soffa och vänta ut det. Men den här gången var det tanken på nymotionerade hundar som blev min morot, och gott sällskap av syrran förståss!
Tula, Zibell och Dilba, redo att dra med oss på äventyr!
Sagt och gjort och väl på plats bestämde vi oss för att hyra "värstingsparken" x2000, Vi spände för hundarna och helvete vad det gick undan, vi åket ut på isen och in i skogen på andra sidan, över den ena outforskade stigen efter den andra, härligt, men vinden i håret och outtröttade hundar avverkade vi km efter km. Jag stog bakom sparken och syrran satt på och höll i hundarnas draglinor. Vi hade tillräckligt med förstånd att välja att inte knyta fast dem i sparken. Men ungefär där tog förståndet slut...
Vi hade haft uppförsbacke ganska länge och till slut började det gå utför, härligt! Men vad vi inte hade någon aning om var hur mycket utför det skulle bli. Till en början var allt under kontroll men helt plötsligt blev det iskana i backen och förfärade insåg vi att vi var påväg nerför en backe som var så brant att man knappt hade våga gå nerför. Här tog förståndet slut och ersattes med panik. Jag försökte förgäves köra i hälarna i isen och sakta ner på farten, syrran hjälpte också till, men förgäves. Efter en stund hade vi en så dramatisk hastighet att hundarna blev omkörda och syrran slängde ifrån sig linorna. Nu var vi helt utom kontroll och mitt liv passerade revy. Jag gjorde det enda rätta och försökte springandes slänga mig av, det resulterade i ett förfärligt högt svanhopp och en nödlandning med ansiktet först rätt ner i den isiga backen. Jag hörde hur syrran fortsatte sin helvetesfärd på egen hand....
Plötsligt hörde jag ett gigantiskt BRAKKKK! Det var syrran som kolliderat med en stor tall, jag kikade upp från platsen som just resulterat en en stor blödande fläskläpp och en begynnande blåtira och såg att hon halvlåg över sparken i spasmer. Mitt hjärta stannade och jag drog slutsattsen att det måste vara dödsryckningar...
Jag kravlade mig fram till henne och insåg att hon hade ett "adrenalinskrattanfall" och kunde inte få fram ett ljud, krampaktigt föll även jag in i denna skrattattack och ungefär här hade hundarna hunnit ikapp oss. Vi låg på marken och kiknade av skratt med en hel del inblandning av lättnad och ödmjuket inför livet. Vi hade pusskalas med hundarna en stund och jag torkade bort blodet från ansiktet med lite snö. Vi konstaterade efter en stund att värsingsparken inte hade klarat åkturen lika bra som oss, den var tudelad och hade diverse detaljer som behövde åtgärdas. Vi försökte pyssla ihop den så gott vi kunde och vände sedan om hemmåt.
Fikapaus och utan vetskap om vad som skulle hända...
När vi kom fram till uthyrningshallen så var det 2 molokna, blåslagna och trötta systrar som med ångest skulle försöka förklara vad deras spark hade varit med om. Jag tror att blåtiran och fläskläppen talade för sig själv och det var som tur var en ödmjuk receptionist vi talade med. Vi behövde inte betala för skadorna på stackars sparken och vi åkte hem med ungefär lika pigga hundar som vi kom dit med, alla ni som har erfarenhet av Dobbisar vet att de inte går att trötta ut dem. Det här var första och sista gången jag åkte till Harsa med hopp om en härlig friluftsdag. Idag har jag fortfarande men efter färden och det är knappt jag vågar åka spark ner till stallet på kvällarna. Det vore vara körkort på dem! Jag frågade syrran om hon blev lika rädd som mig och hon svarade:
- Jag hade hopp om livet så länge jag hörde att du gjorde allt för att bromsa med hälarna, men när det blev helt tyst bakom mig så var katastrofen ett faktum.
Kommentarer
Postat av: Anki
HHHhhhhhhhaaaahahahahahhahahaaa!!! Det var helt galet!!!
Kommer aldrig glömma ljudet av tystnaden som blev när du kastat dig av och lämnat mig ensam, sittandes länst fram på sparken! Snacka om att jag inte hade någon kontroll över varken mitt liv eller sparken.....men jag minns varenda sekund av "helvetesfärden", som om det hände igår! ASG
Trackback
