CaZoo - En egotripp utan gräns...

Min nya avelskatt, CH Ideal Cat Director, sitter just nu och ugglar med STORA ögon och undrar säkert vart han har hamnat. Misstänker att Kishi är på väg in i ett löp så jag hoppas att han får en vink om vad som förväntas av honom ; ) Jag VILL ha Pebb bebbar!

Här kommer ett par bilder på "raggsockan" förresten.

Mor: World Champion Rhea Volshebnyi Zver
Far: European champion Vinzor Leda

Idag har jag och Elvira varit ute på en härlig vintertur på hästryggen. Jag gick först med Cassuall som hade snö upp till magen, strax bakom gick Molly och Elvira. Det gick kanoners att låta Elvira rida ut själv på Molly, det var så förbannat med snö så Molly hade inget annat val än att traska bakom i Cassualls spår, he he he, man får inte vara dum!

Dalle har gått husesyn på ägorna och skrapat ihop en del gamla hästredskap och slädar, idag har han renoverat ett par gamla skaklar så det kommer bli mycket åka av framöver. Molly börjar se ut som en bodybuilder och tänk hur det ska se ut framåt våren när all nallebjörnspäls släpper, wow, vilken pingla! Beach 2010, here we come!

Kom nyss in efter att ha haft en riktig stalldag. Har pysslat ute i stallet, åkt släde med Elira, Molly och Dalle och Elvira har ridit på Molly och ramlade av i djupsnön, inget som bekom henne det minsta och det var ganska väntat. Hon hade överdragsbyxor och red barbacka ; ) Själv tog jag en tur på Cassuall och galopperade ute på de snötäckta åkrarna i full fart. Härligt med egna marker så man inte behöver bekymra sig för att få en ilsk bonde efter sig. Snön gick ända upp till Casses mage och jösses vad trötta vi blev! Det var så otroligt vitt under oss så man vart nästan yr i skallen, svårt att ställa in skärpan och djupseendet var inte på topp. Rida i djupsnö utan minsta tecken på skare är helt underbart, man blir 12 år igen och ingenting känns omöjligt!

Det kanske inte är så dumt med snö trots allt ; )

Yeeha!

Så har man fått så man tiger igen. Har ju varit ganska putt på lervällingen i hästhagen och varje gång man ska leda in dem från hagen så är man förvånad över att man faktiskt inte fastnat för alltid i den satans leran som nått upp till stövelskaftet! Jag ville ha snö och minusgrader!

Nu har vi SNÖ till en förbannelse och hoppet om en snöfri midsommar känns avlägsen. Vi har haft 30- grader och med istappar hängandes från nästippen har jag kämpat, pulsat och svurit varje gång jag gått med skottkärran med skit från stallet till gödselplattan. Sista dygnet har det snöat så in i h..... så nu kan man inte ens öppna ytterdörren och än mindre stänga den, den fryser fast och man är tvungen att sparka upp den och då går den upp som bäst till "småfetDobermannmidjebredd". Inser att jag måste ut och skotta. Zolee och Heffa ser man inte skymten av ute på tomten, enda spåret av dem är mullvadsgångar med en och annan gul prick med jämna mellanrum.

Min kompis Helén som har sin häst Åke hos oss insåg att loppet var kört när hon skulle hem igår. Sommardäck på detta vinterunderlag hade antagligen resulterat i en ofrånkommlig dikeskörning så hon fick ligga här på soffan över natten. Idag har hon åkt hem och jag hoppas att hon inte ligger i diket vid Torön (där finns ingen mottagning på mobilen).

Sitter och väntar på att svärmor ska komma över och vara lite barnvakt så man kan hoppa upp på hästryggen en stund. Dalle skulle visst ta en tur med Molly och släden. Är det någon gång jag trillar av Casse så hoppas jag att det blir dagar som dessa. Ett fall i djupsnö bör jag klara av, iaf fysiskt!

I måndags styrde jag och kära mor (som äntligen fattat vad man ska beblanda sig med för ras) kosan mot Tystberga och hämtade upp två små sockersöta Frallbebisar. Den lilla gula med vita tecken skulle få flytta hem till min mor och den andra gullungen skulle vidare till Sundsvallsområdet... Sorry, men ingen av flickorna fick adress Per-Anders Gården... Men hade Sundsvallsbon ångrat sig så hade jag utan tvekan varit lycklig ägare till en gul/vit skäckfröken, hon var så söt så det var olagligt!

Hur som hellst, min lilla familj utökades ändå, igår kväll flyttade en lååångväga gäst hit, "raggsockan" som min kompis spontant beskrev honom. En mångfaldigt prisbelönad Peterbaldgosse behöver inte vara vackrare än vad betraktarens öga beslutar! I vilket fall som hellst så är jag mäkta stolt över denna "Raggsocka" som ursprungligen kommer från Litauen och har gjort en mellanlandning i Helsinbgborg för att till slut hamna här uppe i norr. Nu jävlar ska det väl bli "Skalle Pär" bebisar här ändå. Håll tummar och tår nu gott folk, fler nakenfisar åt folket! (Men mest åt mig)...

Jag presenterade honom för min dotter idag och hennes första reaktion var:
- Men HERRE GUUUUD! Vilka ögon han har!
Ska försöka ta några skönhetsbilder på min vackra champion från öst bara han får landa lite först. Strålkastarljuset gör sig inte så bra i kattlådan där han sitter och funderar just nu.

Vill lite diskret bara nämna att detta inte hade varit möjligt om inte uppfödare emellan hade varit villiga att sammarbeta. Tusen tack för denna chans Isabelle!

Imorgon sticker jag och mamma till strax söder om Stockholm för att hämta ett par supersöta småfrallor. Ska bli så gulligt att pussa frallemage igen och minns hur oemotståndlig Heffa var i samma ålder! Mer info kommer!

När Elvira var i samma ålder som Zelma så hade hon en fetish, nämligen öron! Hon älskade mina och Dalles öron och hon visade med all tydlighet att det inte gick att somna utan ett öra att pilla, nypa och dra i. Det hör till att hon hade rejäla nypor och varje kväll var det dags att gå in i tortyrkammaren för att försöka värja sig från att få öronen avslitna av en liten martyr. Att vi ens har dem kvar idag är ett mysterium men helt klart måste de sitta väldigt hårt fast i svålen. Varje kväll när hon äntligen hade somnat smög vi oss ut, varje gång svärandes över vårt extremt knarriga sovrumsgolv, varje gång med varma, dunkande och högröda öron, ibland med en liten tår i ögat också. Det är sannerligen inte lätt att vara småbarnsförälder.

Nu, när barn nr 2 kom så helgarderade vi oss och bestämde omedelbart att denna unge skulle minsann få lära sig den hårda vägen, hon skulle få bevisa att det går att somna utan göra allt för att slita av oss öronen. Noll tolerans har vi haft och det har ju fungerat otroligt bra! MEN, vi klarade uppenbart inte att undgå tortyrkammaren denna gång heller!!! Denna unge, som bla går under benämningen "Nypnils" har verkligen levt upp till sitt namn med högsta betyg. För istället för öron har hon en utpräglad fetish för skinnypning. Hade det funnits SM i skinnypning hade hon varit mästare, utan konkurrans! För det finns ingen som kan nypas så som vår lilla Zelma!
Denna "gåva" har hon utövat sedan dag ett och favoritplatser är gäddhänget, halsen, tuttarna och ansiktet (gärna ögonlock och läppar), som ni hör har hon valt sina nypställen med stor omsorg... För fan vad ont det gör!!!!
Jag har varit blå på dessa ställen i snart 1 år och herre min skapare (trots att jag är hedning) vad jag är trött på det! Har verkligen försökt lura henne också med tex gelepadden som satt på musmattan, skumgummi och ballonger med ytterst lite luft, men ni ska bara veta hur svårt det är att göra fejkskinn! Hon vill ha det allra tunnaste skinnet på oss och det skall rullas hårt mellan tumme och pekfinger i ett perfekt pincettgrepp, med rakbladsvassa naglar och gud nåde om man rycker till, det innebär per automatik att hon blir vaken i minst 5 minuter till. Nej, man ska ligga blickstill utan att yppa ens ett litet kvidande. Men somnar det gör hon! 

Ikväll fick jag en snilleblixt, vad som kan vara lösningen på vårt bekymmer och det kan hända att jag fått mitt sista nyp ikväll. Jag tänker, inför morgondagens kvällsrutin, vara iförd Dalles våtdräkt!

Klockan är 21:06, sitter i soffan med en lovande förkylning på G och har täcke och nakenkatt att värma mig med. Ute viner snön och lägger sig som havsvågor över ägorna. Doftljusen luktar "jul" och katten spinner. TVn står på för blinda ögon, "Oskyldigt dömd", missade med avsikt "Bonde söker fru" eftersom Dalle är iväg och levererar kedjor till Delsbo, det innebär att han kommer kasta omkull sig i soffan vid 23 tiden och titta på avsnittet och då har jag just sett till att jag inte behöver se det en gång extra. Fram tills dess vete tusan vad jag ska hitta på, en helt främmande situation, tro mig!

Kan ju passa på att berätta att vårt stall har blivit berikad med ytterligare en häst, Åke. En vacker varmblodsvalack som trivs ypperligt i sin nya miljö, men jag tror att matte Helén trivs snäppet bättre ; ) Jag har blivit bortskämd idag och det enda jag behövde göra i hästväg var att ta in trion och ta av dem de igensnöade täckena. Molly såg ut som en liten snögubbe och tyckte det var ganska skönt att komma in i stallvärmen, men kanske framför allt till hötussen som låg och väntade. Har för all del passat på att longera prins Cassuall och jösses vilken överskotts energi han sparat ihop, full galopp och pampig trav, backut sparkar, brakskitar och glädjeskutt bjöd han på, med mig hängandes i longerlinan. När han dansat klart tog vi en lugn promenad i skogen och tittade på snön som blåste ner från trädtopparna. Jag stod en lång stund i skogen och gnuggade in honom med snö på benen, han har fått ett par irriterande gula pissfläckar på knäna och de skulle väck! Han har haft en ganska lång semester nu eftersom jag inte haft någon ledig tid de få ljusa timmarna som dygnet bjuder på. För att stilla mitt dåliga samvete så har jag bestämt mig för att låta honom få lite jul/nyårs semester. Bättre att låta honom få "vintervila" än som alla andra envisas med, låta de få vila på "sommarbete". Nu är det ju ändå mörkt större delen av dygnet och maten kan man ransonera lite så inte magen blir för stor. Så kör vi järnet över sommaren istället. Men imorgon ska jag förhoppningsvis ta en tur tillsammans med Helén på förmiddagen, hoppas snöstormen avtar bara...

Våra två kaninflickor har bott i den tredje boxen fram tills igår, då de fick tränga ihop sig på ca 3-4 kvadratmeter. De visade sin tacksamhet genom att rymma under natten. Så nu har jag två "lössläppta" kaniner i stallet, de smiter ner i utgödslingen under boxarna så det blir inte lätt att få tag på dem, jävla skit! Bara inte hanen rymmer också, då blir det problem!

Vad är mode? Egentligen?

Jag är så spyless på alla "modebloggar", ytligt, matrealistiskt och kortsiktigt. Totalt ointressant för någon som just nu sitter i soffan med Dalles svarta tubsockor (utan tåhål), Dalles mysbrallor med limmfläckar på ena benet, solblekt T-shirt som jag haft i typ 10 år, svart BH med push up effekt och blommiga mormorstrosor som är några storlekar förstora. Eller vadå, är jag intressant nu?

Kan för mitt liv inte begripa att just klädmode ligger så i hetluften, vem bryr sig om 100 år? Jag tänker ägna mitt liv åt att samla på själsliga upplevelser, upplevelser som man tar med sig hela livet och förhoppningarna är att jag
blir riktigt gammal, sitter i min gungstol och tänker tillbaka på mina samlade, själsliga upplevelser och inte har en tanke på vad jag hade på mig under resans gång. Kanske jag har fel men det är min filosofi iaf ; )

Kläder köper jag för att jag måste och då letar jag efter billiga, funktionsduglia och varma kläder. Visst, ett och annat "partyplagg" slinker ner i kundvagnen också, men det är nog mest för att det antagligen är nödvändigt. Vet inte om man kommer in på partystället i gummistövlar och mjukisbyxor?

Nej, modebloggandet går mig på nerverna, så totalt meningslöst och enligt mig bloggas det om mode mest bara för att inbilla läsaren om att" jag är medveten, lever ett glamouröst liv, är modern, har koll och massor av onödiga pengar" men i själva verket gissar jag att det många gånger egentligen handlar om "jag har inget bättre att skriva om, jag vill så gärna heta "Blondinbella" och gör ett tappert försök, är luspank med drömmer om matrealistiska ting och glamour för att jag inte har förstått meningen med livet än... Eller, vad vet jag, less på skiten är jag iaf!

Nu ska jag dra på mig mina dyngiga, trasiga stövlar och gå ut och mocka skit i stallet. Eller ska jag förvränga min självbild och skriva att jag ska byta om till gymkläderna och ta ett träningspass som även innehåller både meditation och terapi. (Alla som mockat vet att det är terapi och motion i ett).

På återseende, ska skriva hur helgen i Stockholm var nästa gång!

Sitter här i soffan och tittar med spänning på IDOL, finalkväll och allt. Gubben har bjudit upp en vän från Gävle så han sitter i bastun och badtunnan och lär inte synas till förrän framåt morgontimmarna om jag känner honom rätt... Elvira ligger och sover här brevid och Zelma sover sött i sin säng (peppar, peppar).

Jag gillade ju Tove skarpt men eftersom hon tyvärr åkte på målsnöret så känns det naturligt att hålla en tumme för Erik, som jag haft som andrahandsval. Tyvärr håller Elvira på Calle och hon har bett mig SMSa en röst på honom... Fan, hur gör man? Tänkte först att jag inte skulle rösta alls, för det gör jag ALDRIG annars, men det kändes fel eftersom hon ligger här brevid och tror att jag sköter ställningarna.

Jag gjorde det enda rätta, SMSade Calle en gång men skickade sekunden efter 2 röster på Erik, he he he, man får inte vara dum! Samvetet är rent, jag röstade på Calle som jag lovade och allt är frid och fröjd. Nu är det bara att vänta och se, om knappt en timme får jag veta om min röst blev den avgörande ; )

Imorgon sticker jag och Elvira söderut, laddade till tänderna! Ska försöka hitta till Dobermannringen och se hur många som ställer ut olagligt kuperade hundar, lär väl finnas en och annan. Grrr.... Kanske man skulle anmäla dem på plats så får jag tillfälle att lära Elvira vad som är rätt och fel och hur man ska agera om någon medvetet fuskar ; ) Gäller ju att leva som man lär ; )

För ett par veckor sedan erbjöd sig Dalle att stanna hemma med ungarna så jag kunde ta en sväng på Casse, men just den dagen hade jag lite ont i huvudet så jag tackade för erbjudandet men sa att jag blev hemma. Döm om min förvåning när Dalle säger:
- OK, om inte du ska rida så gör jag det, ut och sadla hästen åt mig!
Sagt och gjort, jag gjorde iordning Casse och tog ut honom på stallplanen lagom till Dalle hade utrustat sig med "stallklädsel" som bestod av jobbarbrallor och gummistövlar.
- Ska du ha hjälm också, frågade och förväntade mig ett högt NEJ!
- Självklart, svarade han.
Han hoppade upp på Casse och red iväg i horisonten...

Jaha, vad gör jag nu då? Hur länge ska jag vänta innan jag ringer och efterlyser dem? Jag vankade av och an med Zelma guppandes i barnvagnen. Jag spanade mot hosisonten med 5 sekunders mellanrum och bara väntade på att de skulle dyka upp, men ingen Cowboy och ingen Cowboyhäst så långt ögat kunde nå...

Kan passa på att berätta att Dalle har ridit färre gånger än det finns fingrar på en hand, varav två gånger på Casse i hagen och i skritt. Han har mao ingen erfarenhet alls. Visserligen kör han Molly regelbundet och åker iväg på ridlektion med Elvira, men den praktiska erfarenheten av att sitta uppe på hästryggen har han inte!

Efter en timme, som kändes som två, var jag som ett nervvrak! Barnvagnen hade kört upp ett djupt spår på leråkern och ingen gubbe i sikte.... Shit, vad har hänt!?

Men efter 1,5 timmer dök de upp, de kom travades på stubbåkern med stolta huvuden! Så fort de var inom hörhåll frågade jag hur det gått? Men gubben bara svarade med ett coolt leende.
Efteråt berättade han att det hade gått bra och att han hade vadat över bäckar, klättrat i grustag, travat och galopperat. Jag undrar just hur det såg ut??? Bara tanken på att vattenfobiske Casse har vadat över bäckar vore ju en syn för ögat! Hur som hellst, 3 dagar senare bar det av igen, han hade fått mersmak och drog iväg i full trav mot skogen! Var tillbaka efter en timme och berättade att de hade hoppat över ett stort krondike, Dalle trodde att Casse skulle gå över det men det blev ett stort skutt och några glädjeskutt som avslutning. Han satt dock kvar och jag tror nog att efter dessa ridpass har han hittat cowboyen inom sig. Kul att gubben också kan hjälpa till att motionera Casse och visst är han bra modig!

Med facit i hand så kan jag lugnt påstå att ALLA kan rida på min häst, Dalle har fått en ny relation till Casse efter det här och han är lyrisk över denna godhjärtade häst som trots amatören på ryggen som tom försöker rida lätt i skritt alltid gör sitt bästa. Vilka prinsar man är omringad av!

Har precis bestämt mig för att jag ska ta och åka till Stora Stockholm i år och jag tänker ta med mig Elvira. Det ska bli superkul att få rå om henne helt för mig själv ; )
Tyvärr är vi bara där på söndagen så hon kommer inte få se sina älskade "Hästhundar" men mamma får titta på Dobbisarna iaf ; )

Frågade henne för några dagar sedan vad hon ville bli när hon blev stor och här är svaret jag fick:
- Ehh, jag har iaf bestämt mig för att inte ha en vanligt jobb. Jag ska bli en sån som säljer och köper djur!
- Jaha, vadå för djur? Undrade jag naturligtvis.
- Hundar, katter, höns, kaniner och hästar (dvs alla djur vi har). Så ska jag resa mycket också!
- Oj, ska du resa mycket?
- Ja, för att köpa djur.
- Jaha, som när vi har åkt till Finland för att köpa Ice och Zolee?
- Ja, precis!
- Ok, vad ska du ha för djur när du blir stor då?
- Hästar, 6 st! Sen ska jag ha hundar, en Zaskia och en Hästhund. Lite höns och kaniner och massor av nakenkatter. Sen ska jag ha råttor och en orm också!

Humm, undrar vem hon brås på?

Hur som hellst, vi är uppenbarligen lika djurtokiga båda två, stackars Dalle, hur ska han stå ut med sin lilla familj? Vi får väl hålla en falsk tumme för att Zelma blir skogsmaskinförare och bonde. För om sanningen ska fram så vill jag hellst att hon ska haka på mig och Elvira, schyyy, säg inget till Dalle ; )

Satt och spånade på det här med sinnen. Frågan jag ställde mig var, vilket sinne skulle jag offra OM jag måste? Känsel och syn fick högsta prioritet på sparalistan, skulle aldrig stå ut med att aldrig mer kunna njuta av fotmassage och synen av mina barn! Då återstod hörsel, smak och luktsinne. Hörsel vill jag inte heller bli av med, bara tanken på att inte kunna lyssna på Mika ; ) Av smak och doft då?...

Spontant tänkte jag att det var luktsinnet som var värt att offra, men efter det beslutet har jag funderat ytterligare. Julen är verkligen en fest för luktsinnet, hyacinter, gran, kanel, nejlikor, kummin, ingerfära, saffran, glögg, stearinljus, pepparkaka och apelsin är jul för mig och luktar helt underbart. Inte bara för stunden utan tänk på hur det etsar sig fast i minnet. Jag kan återskapa dofter genom att tänka mig in i stunder från förr. Mitt första klara doftminne hittar jag när jag är "knappt skolmogen" och bor i Stockholm och hälsar på farmor och farfar, det var alltid en speciell doft hemma hos dem som jag antagligen aldrig kommer att glömma. Fråga mig inte vad det luktade bara, för jag har ingen aning. Men skulle jag komma i kontakt med samma doftblandning igen så är jag säker på att jag skulle känna igen den.
 
Hemma hos mormor och morfar är det också en speciell doft, även idag när jag åker dit påminns jag lite om min barndom. En blanding av stekos, cigarettrök och färg, kanske med en och annan doftande bukett blommor och Respons schampoo, badolja i kulformat och blocktvål av okänt märke, samt en svag doft av "garage", vet inte hur jag ska beskriva det sistnämnda bäst, men ni vet ett lite halvkallt fuktigt garage/källare, mmm, luktar underbart iaf.

När jag var runt 10 år och bodde i Hässelby i ett radhus hade jag eget rum, där inne fanns också en speciell doft, en blandning av heltäckningsmatta, nybyggt, luktsuddigumm, akvarium, fiskmat och klistret på de där klibbiga figurerna man kunde kasta på väggarna som sakta "klättrade" ner av sig själv, minns inte vad de heter men är ni i min ålder kanske ni minns?

Ja, ovan nämnda dofter är förknippade med min barndom och är väldigt starka och lite fantastiskt att minnen utan synretning kan vara så starka, eller hur!

Men det finns ju hur många dofter som hellst att njuta av och som jag verkligen skulle sakna om jag aldrig fick uppleva dem igen:

* Nybryggt kaffe en tidig morgon
* Sommarregn i storstaden
* Häst, mmmm
* Nylagd asfalt, gärna en vacker sommardag
* Soltorkade kläder
* Nytjärad båt i solnedgången i juni
* En kopp varm choklad med grädde en kall vinterkväll
* Ögonvrå och trampdyna på hund (ja, ja, jag har aldrig påstått att jag är normal heller)
* Nyslaget hö
* Havsluft
* När Casse tuggar grankvist på en ridtur

Listan kan göras hur lång som hellst!

Har ni tänkt på att alla hem har sin speciella prägel vad gäller doft. Jag kan känna direkt när ungarna varit hemma hos farmort och farfar genom att dofta dem i håret. Min syster sa för några veckor sedan när hon var hemma hos oss:
- Åhh, vad det luktar "hemma hos er".
Nyfiket måste jag ju fråga henne vad det var som karaktiserade vårt hem och hon svarade "doftljus och gott" men avslöjade samtidigt att ibland kunde det lukta kattpiss, särskilt när jag har hankatter här på parning i kattrummet.

Visst är det märkligt att man kan uttrycka sig så här:
-Åhh, det luktar underbart!
-Mmm, det luktar fantastiskt!
-Blä, vad det luktar illa!
När varken underbart, fantastiskt och illa luktar någonting alls, allt handlar om vad man accosierar dofterna till. Ta tex när vi har haft valpkullar här hemma och skurat kissgolv typ 158 gånger om dagen. Klassikern i skurvattnet har varit Ajax citron. Nu efteråt står jag inte ut med den doften, den luktar hundpiss för mig, inte citron. Idag klarar jag inte av citrondoft i rengöringsmedel alls efter detta!


Nej, luktsinnet skulle jag aldrig välja bort så jag tar tillbaka mitt första spontana beslut med lite eftertanke. Skulle jag välja bort ett sinne så får det bli smaksinnet. Kan tom se fördelarna med det. Tänk er själva. Sniffa på varm choklad och ät havregrynsgröt samtidigt, eller lukta på en Pizza men ät en grönsallad, fatta vilken succé det skulle bli för magomfånget ; ) Dessutom vet vi ju alla hur jobbigt det är när man är täppt i näsan och ingenting smakar. Så att offra luktsinnet vore som att även offra smaksinnet iaf.

Vad skulle ni ha valt?

Igår åkte Dalle iväg vid 12 tiden för att göra ett studiebesök tillsammans med sina anställda, jag skulle vara hemma med ungarna och han skulle komma hem igen på obestämd tid, det innebär alltid att han kommer hem för sent.

Allt var frid och fröjd men jag hade lite huvudbry över intagandet av hästarna senare på kvällen. Jag ringde mamma och frågade om hon hade lust att komma över så jag kunde ta in hästarna på ett säkert sätt men hon hade ingen lust att åka över "kalvstigen" eftersom det hade börjat snöa i Delsbo. Ok, det går nog bra ändå, tänkte jag...

Jag ringde min bästa vän för att försöka locka hit henne lagom till intaget men hon berättade på gallimattias att hon krockad med bilen i ett träd och hade åkt ambulans till akuten för att konstatera att hon hade fått hjärnskakning. Hon lät inte ok så jag bad henne ringa akuten igen för att höra om man verkligen ska prata som hon gjorde. Blev skitorolig och funderade på vad jag kunde hjälpa henne med, men strandsatt i Änga med 2 ungar begränsade mig i min förmåga att hjälpa och jag kunde bara hoppas att hon ringde till akuten. Jag ringde upp henne 30 minuter senare och hon lät fortfarande förvirrad och hade inte ringt akuten. Jag bad henne ringa omgående och hotade med att annars gör jag det...

Farmor och farfar, som är mina säkraste kort när det gäller barnpassning hade åkt till Avesta, så det stod ganska tidigt klart att jag måste ta in hästarna med Zelma på armen.

Kl 18:30 gick jag ner till stallet med Zelma i vagnen. Hästarna brukar sköta sig exemplariskt och gå in på led från hagen och direkt in i varsin box. Men vad tror ni händer...
Cassuall gick först in och precis när han kom fram och halvvägs in i sin box så springer Molly den odågan förbi stalldörren och puttar upp hölogsdörren och ut på andra sidan, det observerades såklart av Cassuall som gav mig fingret och sprang efter innan jag hann stänga boxdörren. Nåja, de vänder väl där ute och kommer in igen? Men icke. Jag tog Zelma under armen och gick ut för att se efter vad som händer och just som jag kikar ut ser jag de försvinna bakom lekstugan och ner på grannarnas mark. SKIT! Varför händer det här nu?

Jag gick tillbaka in till stallet och drog raskt åt mig en grimma och grimstaft, som tur var hade det snöat den här dagen så det var lätt att lokalisera vart de hade gått. Tyvärr såg jag att de sprungit ner mellan två tjurhagar ner mot vattnet, fan fan fan, inte ner mot vattnet! Isen har precis lagt sig och kommer aldrig klara 2 spralliga hästar. Går de ut på sjön så är det kört! Jag gick ner mot vattnet mellan hagarna som bildar en gång på ungefär 4 meter och ser bara silluetterna av hästarna mot den nattsvarta himlen och det nyfallna snötäcket. På vägen ner hade jag 1000 hemska tankar i huvudet, samtidigt svor jag över att jag hade dragit på Zellisen sin bävernylonoverall, vet ni hur halt det är med bävernylon? 12 kilo unge under armen resulterade i bicepskramp ganska snabbt.

När jag var nere hos dem upptäckte de grimman och drog den korrekta slutsatsen att jag var ute för att frihetsberöva dem, så de travade iväg med höga huvuden ännu längre bort efter strandkanten. Hästjävlar! Jag insåg att det här fixar jag inte med Zellisen i famnen, som vid det här laget hade somnat. Jag gick hemåt igen för att ringa efter Dalle, han hade typ 1 timmes resväg hem men med en jävla tur kanske han redan var på väg hem. På väg upp för den långa 4 meters gången hör jag att hästarna är på väg i full galopp uppför gången, shit, nu springer de över mig och Zelma. Jag la benen på ryggen och sprang de sista 70 metrarna, gissa hur lätt det är i beckmörker, men nysnö över ett snorhalt och knöligt underlag med en sovandes, bävernylonklätt, 12 kilos barn i famnen. Hur Zelma fortfarnade kunde sova är över mitt förstånd, hon som ALDRIG sover annars. Hästarna stannade ca 25 meter ifrån oss för att snabbt vända om i galopp ner mot vattnet igen...

Väl inne hittade jag förståss inte min mobil och det är bara från den jag kan ringa till Dalle, så jag fick ringa från hemtelefonen till mamma och dra snabbverisionen över vad som hänt och att hon snabbt måste ringa på min mobil i hopp om att jag kunde lokalisera den. Sagt och gjort och jag hittade den i jackfickan men den hade smygit in under fodret i ett hål i fickan. Samtidigt som jag berättade för Elvira vad som hänt slog jag numret till Dalle.... Inget svar, SÅ KLART!!!! Sa åt Elvira att hon skulle stanna inne och att jag skulle gå ut och försöka igen. Jag gick tillbaka till stallet och la ner Zelma i vagnen, min arm värkte och dunkade av mjölksyra. Gick tillbaka mot vattnet och kunde fortfarande se silluetterna av dem, bra, då är de ovanför vattnet än så länge. Jag tog vagnen med en sovandes Zellis i och gick och knackade på hos grannarna. Jag berättade vad som hänt och de hjälpte mig att passa Zelma, som i samma sekund vaknade och insåg att morsan lämnat över henne till en hel hop med okända främligar. Gallskrikandes var jag tvungen att lämna henne för att sätta av mot hästarna igen.

När jag var ända nere vid vattnet gick jag i en stor lov rund hästarna som stog och betade för fullt i fruset gräs, tanken var att försöka fånga in dem från vattnet så om jag misslyckades skulle de kanske se sin enda flyktväg upp mellan hagarna och bort från vattnet. Planen gick lysande och de stack upp mot husen igen. De bockade, galopperade och skenade runt på obroddade skor som idioter. Grannarna som stod utanför sitt hus och tittade på gick in för att inte bli nermejjade av vildhästarna. De dansade runt mellan husen och hade inge planer på att låta sig tillfångatas. Tyvärr äter ingen av dem kraftfoder så att hämta en hink med "godis" hade inte fungerat heller. De stannade till utanför grannarna hus och mumsade på deras rabatt. Jag pratade med Cassuall och rev samtidigt lite isigt gräs som lockbete, han tittade upp på mig och funderade... Sen kom han emot mig för att titta vad jag hade i handen och snabbt som blixten kastade jag grimman runt halsen på honom... FAST!

Hästar är inte speciellt smarta, bara han kände att något hamnade runt halsen så gav han upp, jag vågade inte riskera att han skulle sticka igen om jag skulle sätta dit grimman korrekt så jag tog grimskaftet över nosen på honom och ledde honom mot stallet. Jag räknade kallt med att Molly skulle följa med oss. Under den här minuten började min mobil ringa som en galning och jag tryckte bort samtalet hela tiden med handen i fickan. Jag ville inte skrämma Cassuall nu när han äntligan var fast. Molly traskade med oss och jag lyckades få in båda fanstygen i stallet och stänga boxdörrarna. Jag stände stalldörren och satte fart mot grannarna. Väl framme möttes jag av en extremt upprörd 11 månaders bebis som högröd, med tårarna rinnandes och otröstligt gråtandes togs om hand av mina stackars grannar. Telefonen fortsatta att ringa och jag mindes min vän som låg hemma i hjärnskakning. Tänk om det hänt henne något?

Jag tog Zelma och Elvira, som för länge sedan sprungit ner till grannarna för att leka med sin grannkompis medans morsan var på hästjakt, och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren ringer det igen och jag svarar. Det är min skånekompis Thed som ringt som en dåre och det första han säger är:
- Har det hänt något? Visst har det hänt något?
Ehh, jag det var ju klart att han skulle känna det på sig som bor i skåne och ändå inte kunde komma över och hjälpa till. Jag berättade vad som hänt och sen pratade vi om lite allt möjligt. Bla att vi får skånebesök över nyår, vilket är skitkul och har blivit en tradition!

Dalle hade fortfarande inte hört av sig så jag ringde upp honom och berättat vad som hänt, sen ringde jag Helén, bästisen med hjärnskakning, som hade ringt akuten och de hade sagt att hon skulle avvakta, hon lät bättre nu så jag kunde slappna av lite. Zelma sov inget mer den kvällen och när Dalle kom hem, alltför sent (23:??) så var hon fortfarnade vaken.

Det tog mig 1,5 timme att få fast hästarna och de stod i stallet lagom tills Idol började, kvällen kunde ha slutat med katastrof så man får vara glad över att jag kunde avnjuta Idol i soffan med 2 klarvakna ungar, Zelma var som en doakör genom hela programmet men jag tror att Calle, Tove och Erik sjöng bra....

Slutet gott allting gott, men nog hade man önskat att man hade fler vänner på närmare håll ibland! Dessutom har jag värsta träningsvärken i armen idag!

Om några timmar kommer jag uppdatera om min mardrömskväll, som bjöd på både helvete och fanstyg! Men först ska jag sova i några timmar ...zzzz.....zzzzz.....

Känner att den här kvällen kommer innehålla en massa småbloggande. Dalle jobbar "eftermiddag" och då menar han från lunch till tidig morgon dagen efter. Då passar det väl ypperligt att få blogga när tillfälle ges ; ) Tyvärr har Zelma kommit in i en odräglighetsperiod villket innebär att hon snällt somnar vid 20 tiden på kvällarna och vaknar pigg som en mört ca 1 timme senare. Suck! Minns inte när man fick gå och lägga sig utan en sprudlande energisk 10 månaders bebis på kvällarna. Det är bara att konstatera att hon är lika kvällspigg som mig, tyvärr är hon även lika morgonpigg som Dalle...

Fick nyss ett mail av en vän men en klockren text:

En cigg förkortar livet med 2 minuter.
En flaska vin förkortar livet med 4 minuter.
En arbetsdag förkortar livet med 8 timmar.

Visst var det skitrolig! Det är därför jag har valt att leva som lyxhustru, ha ha ha, vad gammal jag kommer bli!

Jag ser ju att jag har en trogen skara med besökare och hur tackar jag er? Genom att inte göra något inlägg på väääldigt lääänge....

Förlåt, det ska inte upprepas.

Man blir otroligt motiverad när man går in och läser besöksstatestiken, ska genast gå och vässa naglarna och hoppas på tangentbordet, full av entusiasm.... Snart tillbaka!

Egentligen är jag inte speciellt mörkrädd, tur är väl det med tanke på att jag bor i ett "spökhus" och tillbringar många kvällar och nätter ensam medans gubben är i skogen och jobbar. Men för några kvällar sedan skulle jag kolla på en skräckfilm, tror den hette "Amityville" och HELVETE vad läskig den var!

Gubben somnade som vanligt under förtexten och jag låg i soffan och fick uppleva allt i min ensamhet, På något sätt känns det tryggare att titta på skräckfilm med sällskap då man delar lite på rädslorna. Men nu fick jag ta hela smällen själv! En typisk skräckfilm var det med de klassiska inslagen av mystiska skuggor och badrumspeglar som visar saker i bakgrunden. Killen i filmen var en riktigt läckerbit så det var aningens frustrerade att jag inte vågade titta på honom med mer än ett kisande öga och med med pekfingrarna långt nertryckta i hörselgången. Efter ca 30 minuter var jag livrädd och tanken slog mig att om Zelma vaknar nu och ska ha välling så innebär det att jag sparkar liv i min snarkande gubbe som springer och fixar en vällingflaska och JAG måste gå in till Zelma som ligger i ett mörk rum. GULP! Dessutom behövdes hundarna rasta en gång till innan läggdags. Shit, det var dags att stänga av filmen. Jag kollade via datorn och vågade inte ens sträcka mig efter musen, jag hade kollat på sk full screen också och hittade inte det förbannade krysset för att stänga av filmen, just som huvudrollsinnehavaren stod framför badrumspegeln och man viste att det skulle ske något läskigt. Fick nästan panik, hur hittar man ett kryss om man inte vågar titta på skärmen? Till slut dök det upp och jag fick stopp på eländet!

Jag sparkade liv i gubben och sa att han måste följa med ner för att fixa välling och rasta hundarna. Jag höll honom krampaktigt i armen hela tiden och han fick tom följa med in på toaletten när jag skulle pinka. Tyckte att jag såg monster i vartenda fönster och speglarna i badrummet vågade jag inte titta på. Jag hoppade ungefär en meter när barnvakten började brusa och Zelma vaknade till. Jag var tom så rädd att jag inte vågade ligga närmast hennes spjälsäng, Dalle fick ta den posten, för tänk om jag vaknade någon gång under natten av att hon stack ut armen och drog mig i örat, jag skulle skrika rätt ut! Dalle tyckte det var lite småmysigt när jag var så rädd, jag låg sked hela natten tror jag och dagen efter frågade han om vi inte skulle se "den där läskiga filmen" igen.... ALDRIG!

Det vore vara minst 35-årig åldersgräns på denna film!

Tur att man inte föddes som hund, då hade jag blivit belagd med avelsförbud för länge sedan. Hade varken gått igenom en ögonspegling eller en HD röntgen, lägg där till obetydlig dådkraft, nervösa tendenser och taskig avreaktion...

Ha det gott, Martina

I fredags svängde jag förbi vaccineringslokalen i vår lilla by och bad om en spruta i armen. Så nu ska jag väl förhoppningsvis inte drabbas av svininfluensan iaf....

Men shit vad jag fått ont i nacken och ena skulderbladet. Tror det beror på sprutan och idag har jag gått omkring i Bollnäs och sett helt snedvriden ut. Feber inatt också, svettades ner en tröja och hade frossa. Elvira fick sin spruta i onsdags och i torsdagskväll fick hon 40 graders feber, hon som aldrig är sjuk, stackars liten. Men nu är hon på benen igen.

Igår kom syrran upp och hälsade på från Eskilstuna. Hon hade tagit med sig ridkläder och jag fattade vinken.

I morse drog jag upp Elvira och syster Anki i ottan och vi bestämde oss för att ta en tur med Molly framför vagnen och Cassuall med Anki i sadeln. Vi tog med oss en fikakorg och tog en tur på ca 2 timmar. Superhärligt och fint väder! Anki tycker att Cassuall är lite väl mycket "kärringhäst" och ville "busrida" honom lite så det blev mer fart på honom. Hej och hå vad det gick och han har lite krut i sig ändå.

På vägen hem ville Anki köra Molly så vi böt förarplatser. Jag hoppade upp på Cassuall och Anki fattade tömmarna bakom Molly. Anki hade verkligen livat upp min pålle för shit vad det gick. Han galopperade bakom Molly och gick det för sakta stod han på stället i galopp. Ungefär här ringder min mobil som ligger i jackfickan och jag sa åt Anki att sakta in Molly så jag kunde svara, jag var lite orolig över vad "MustangCasse" skulle tycka om signalen så under tiden jag trodde Anki skulle sakta av svarade jag i mobilen i tron om att det var Dalle som undrade hur det gick. Men jag svarade och det var en "Jenny" som presenterade sig och Anki hade inga planer i världen på att sakta av på tempot. Så i full galopp försökte jag föra en seriös konversation, det gick mindre bra kan jag säga. Dels för att hjälmen gjorde det omöjligt att höra vad personen sa och enhandsfattning på hästen i full galopp var inte det lättaste heller. Jag avslutade med att säga att det var lite "dålig mottagning" och bad henne ringa upp. Jag vet fortfarande inte vem det var som ringde för hon har inte hört av sig igen. Kan jag tro med mig flåsandes i luren! Kunde ju inte gärna avslöja vad jag höll på med så hon kanske drog egna slutsatser....

Hur som hellst, vi hade en mycket trevlig förmiddag och hästarna håller nog med oss. Nästa gång ska jag ha mobilen på "ljudlöst läge", men det känns ändå ganska bra att veta att man är multifunktionell!

Hopp i galopp!