Yttrandefrihet bara när det passar? I helvete heller!
Igår blev jag så jävla förbannad. Det finns ett forum som jag besöker regelbundet och det händer att jag beblandar mig med debattkärringarna och framför min åsikt, som oftast är av annan karaktär. Jag anser att yttrandefrihet ska råda även på forum och att åsikterna går isär är självklart, hur kul vore det om alla tyckte lika?
Igår debatterades det om avtal, tidig kastrering och restriktioner, som vanligt!
Jag är av den åsikten att jag tycker SKK har fattat galoppen genom att ta fram ett avtal inom organisationen som SKK ställer sig bakom. Ska man föda upp hundar och vara medlem i SKK så ska man sälja hundarna med tillhörande SKK avtal, det finns tre avtal att tillgå och de täcker upp för köp, köp med bibehållen avelsrätt och fodervärdsavtal. Avtalet gynnar både den normalfuntade uppfödaren och den normalfuntade valpköparen. Enkelt, tryggt och smart!
Tyvärr lider kattvärlden tydligen brist på normalfuntade människor och SVERAK har valt att inte ta fram ett eget avtal, det innebär att det råder avtalsfrihet inom kattvärlden som gör det hela betydligt mer invecklat än det borde vara. Folk säljer katter med bla restriktioner, vilket jag tycker är lika fel som att sälja en häst men med en bilaga som visar vilka som får rida den och inte, ett livslångt avtal som begränsar köparens äganderätt och avelsrätt. Själv anser jag att köpt är köpt och att en god kommunikation mellan köpare och säljare ska vara det som ligger till grund för kattens framtid som avelskatt. Vill jag inte att katten jag säljer ska användas i avel utan mitt tillstånd så får jag väl sätta ut den på foder istället. Restriktioner är för mig ett sätt att omyndigförklara köparen. Behålla kontrollen över en såld katt och styra över andras avelsplaner bygger inte på ömsesidig respekt och förtroende. Om jag skulle vara så tveksam inför en annan uppfödares beslut och omdöme skulle jag hellre avstå att sälja katten till denne, istället för att skicka med tillhörande restriktioner!
Jag är tydligen ganska ensam om denna uppfattning och får höra den ena dåliga ursäkten efter den andra. Folk får argumentera hur de vill, jag påstår ändå att de har ett kontrollbehov och en missunsamhet med detta patenttänk. I hundvärlden förekommer inte detta alls och vill någon köpa en hund och har avelsintresse så blir man stolt och glad över att mina linjer enligt andra är så pass intressanta att man vill gå vidare på dem.
Tidig kastrering är också ett hett ämne. Enligt mig handlar det bara om att vara stupsäker på att mina linjer inte används av någon annan, detta tänk förstår jag inte heller och ju "finare" och mer "unika" linjerna är ju mer förekommande är denna åtgärd. Dvs, det är jävligt svårt att få tag på attraktiva linjer i kattsverige och folk menar att om man inte står ut med deras förhållningsorder och restriktioner så är det bara att leta katt på annat håll. Men tänk om de har katten jag letar efter, som jag tror på rent linjemässigt och som kompleterar mina linjer bra. För som jag nämnt i tidigare inlägg struntar jag i vem uppfödaren är, det är katten jag är ute efter. Nä, då får man ta en kattunge som inte passar lika bra... Detta bakåt tänk är rent egoistiskt och främjar inte rasen ett dugg. Visst, bevara mångfalden, men varför stå still i utvecklingen? Senaste försvarstalet är att tidig kastrering är det mest skonsamma för djuret och har inte alls med misstänksamhet gentemot köparen att göra, säkert... Jag tror att sedan SVERAK tog bort uppfödarens frihet att sätta avelsförbud på kattungen innan försäljning så behövdes en annan lika effektiv åtgärd, då föddes tanken att kastrera kattungarna före leverans. Detta förekommande är ingenting som SVERAK stödjer, men de gör heller ingenting för att försöka motarbeta detta. Lamt.
Strider man mot SKKs grundregler riskerar man att bli utesluten, strider man mot SVERAKS regler får man förtroendet att skriva rasspecialen i deras medlemstidning.
Dessutom vägrar många att sälja katt till avel till någon som inte redan är uppfödare, vilken tur att de köpt sina första avelskatter från någon som är av annan åsikt, väldigt svårt att komma igång annars. Andra säger att man måste ha identiska mål och helst bli bästa vänner innan de släpper en katt till avel. Själv äcklas jag när jag ser att år av rövslickeri till slut belönas med en kattunge från Fröken Rövslickad. Ska det verkligen vara det som CRX aveln bygger på?
Tro nu inte att jag säljer katter till avel till vem som hellst och hur många som hellst. Men jag tror på mina köpare och deras avsikter med katten och har därför ingen anledning att sälja katter med mer än ett helt vanligt avtal. Visst, jag kan bli lurad, shit happends, men jag tänkar vara mer vidsynt än att efter ett lurendrejeri dra alla över en kam och införa restriktioner och tidig kastrering.
Så varför detta långa inlägg som är av föga intresse för andra än mig själv? Jo, jag har ibland ett behov av att skriva av mig och eftersom jag i mina senaste inlägg på forumet tom fick en varning och om jag inte skriver mer "hövligt, respektfullt inför andras åsikter och mindre ironiskt" så beläggs jag med skrivförbud. Jag som i min enfald trodde att sverige var berikat med yttrandefrihet. Jag ville få en mer utförlig beskrivning på vart jag uppträtt respektlöst och ohövligt men det enda svar jag fick var att jag skulle acceptera min varning och detta var slutdiskuterat. Ironiförbud står det inget om i deras skrivregler så det bortser jag ifrån. Moderatorn på detta forum är antagligen inte den vassaste kniven i lådan, för är det någon som varit ohövlig så är det just han, dock i PM skickade till mig, så nu skiter jag i detta forum på obestämd framtid, till mångas glädje antagligen. Döm själva!
Tråden jag fick en varning för, mitt namn är Zootz.
Finns en annat tråd jag också blivit varnad i och där moderatorn var så ful i mun att bara det vore värt att nämna. Den tråden togs bort men jag skaffade en kopia här bland mina dokument, undrar just om man ska lägga ut den heta diskussionen här, här råder nämligen yttrandefrihet ; )
Jag har en modererad blogg men en sak kan jag lova er, om ni inte delar mina åsikter och vill få er röst hörd via kommentarerna så lovar jag att inte gallra bort er, här är allas åsikter välkomna, även om de skiljer sig från mina! För kom ihåg att ovan nämnda ord enbart är mina egna!
Igår debatterades det om avtal, tidig kastrering och restriktioner, som vanligt!
Jag är av den åsikten att jag tycker SKK har fattat galoppen genom att ta fram ett avtal inom organisationen som SKK ställer sig bakom. Ska man föda upp hundar och vara medlem i SKK så ska man sälja hundarna med tillhörande SKK avtal, det finns tre avtal att tillgå och de täcker upp för köp, köp med bibehållen avelsrätt och fodervärdsavtal. Avtalet gynnar både den normalfuntade uppfödaren och den normalfuntade valpköparen. Enkelt, tryggt och smart!
Tyvärr lider kattvärlden tydligen brist på normalfuntade människor och SVERAK har valt att inte ta fram ett eget avtal, det innebär att det råder avtalsfrihet inom kattvärlden som gör det hela betydligt mer invecklat än det borde vara. Folk säljer katter med bla restriktioner, vilket jag tycker är lika fel som att sälja en häst men med en bilaga som visar vilka som får rida den och inte, ett livslångt avtal som begränsar köparens äganderätt och avelsrätt. Själv anser jag att köpt är köpt och att en god kommunikation mellan köpare och säljare ska vara det som ligger till grund för kattens framtid som avelskatt. Vill jag inte att katten jag säljer ska användas i avel utan mitt tillstånd så får jag väl sätta ut den på foder istället. Restriktioner är för mig ett sätt att omyndigförklara köparen. Behålla kontrollen över en såld katt och styra över andras avelsplaner bygger inte på ömsesidig respekt och förtroende. Om jag skulle vara så tveksam inför en annan uppfödares beslut och omdöme skulle jag hellre avstå att sälja katten till denne, istället för att skicka med tillhörande restriktioner!
Jag är tydligen ganska ensam om denna uppfattning och får höra den ena dåliga ursäkten efter den andra. Folk får argumentera hur de vill, jag påstår ändå att de har ett kontrollbehov och en missunsamhet med detta patenttänk. I hundvärlden förekommer inte detta alls och vill någon köpa en hund och har avelsintresse så blir man stolt och glad över att mina linjer enligt andra är så pass intressanta att man vill gå vidare på dem.
Tidig kastrering är också ett hett ämne. Enligt mig handlar det bara om att vara stupsäker på att mina linjer inte används av någon annan, detta tänk förstår jag inte heller och ju "finare" och mer "unika" linjerna är ju mer förekommande är denna åtgärd. Dvs, det är jävligt svårt att få tag på attraktiva linjer i kattsverige och folk menar att om man inte står ut med deras förhållningsorder och restriktioner så är det bara att leta katt på annat håll. Men tänk om de har katten jag letar efter, som jag tror på rent linjemässigt och som kompleterar mina linjer bra. För som jag nämnt i tidigare inlägg struntar jag i vem uppfödaren är, det är katten jag är ute efter. Nä, då får man ta en kattunge som inte passar lika bra... Detta bakåt tänk är rent egoistiskt och främjar inte rasen ett dugg. Visst, bevara mångfalden, men varför stå still i utvecklingen? Senaste försvarstalet är att tidig kastrering är det mest skonsamma för djuret och har inte alls med misstänksamhet gentemot köparen att göra, säkert... Jag tror att sedan SVERAK tog bort uppfödarens frihet att sätta avelsförbud på kattungen innan försäljning så behövdes en annan lika effektiv åtgärd, då föddes tanken att kastrera kattungarna före leverans. Detta förekommande är ingenting som SVERAK stödjer, men de gör heller ingenting för att försöka motarbeta detta. Lamt.
Strider man mot SKKs grundregler riskerar man att bli utesluten, strider man mot SVERAKS regler får man förtroendet att skriva rasspecialen i deras medlemstidning.
Dessutom vägrar många att sälja katt till avel till någon som inte redan är uppfödare, vilken tur att de köpt sina första avelskatter från någon som är av annan åsikt, väldigt svårt att komma igång annars. Andra säger att man måste ha identiska mål och helst bli bästa vänner innan de släpper en katt till avel. Själv äcklas jag när jag ser att år av rövslickeri till slut belönas med en kattunge från Fröken Rövslickad. Ska det verkligen vara det som CRX aveln bygger på?
Tro nu inte att jag säljer katter till avel till vem som hellst och hur många som hellst. Men jag tror på mina köpare och deras avsikter med katten och har därför ingen anledning att sälja katter med mer än ett helt vanligt avtal. Visst, jag kan bli lurad, shit happends, men jag tänkar vara mer vidsynt än att efter ett lurendrejeri dra alla över en kam och införa restriktioner och tidig kastrering.
Så varför detta långa inlägg som är av föga intresse för andra än mig själv? Jo, jag har ibland ett behov av att skriva av mig och eftersom jag i mina senaste inlägg på forumet tom fick en varning och om jag inte skriver mer "hövligt, respektfullt inför andras åsikter och mindre ironiskt" så beläggs jag med skrivförbud. Jag som i min enfald trodde att sverige var berikat med yttrandefrihet. Jag ville få en mer utförlig beskrivning på vart jag uppträtt respektlöst och ohövligt men det enda svar jag fick var att jag skulle acceptera min varning och detta var slutdiskuterat. Ironiförbud står det inget om i deras skrivregler så det bortser jag ifrån. Moderatorn på detta forum är antagligen inte den vassaste kniven i lådan, för är det någon som varit ohövlig så är det just han, dock i PM skickade till mig, så nu skiter jag i detta forum på obestämd framtid, till mångas glädje antagligen. Döm själva!
Tråden jag fick en varning för, mitt namn är Zootz.
Finns en annat tråd jag också blivit varnad i och där moderatorn var så ful i mun att bara det vore värt att nämna. Den tråden togs bort men jag skaffade en kopia här bland mina dokument, undrar just om man ska lägga ut den heta diskussionen här, här råder nämligen yttrandefrihet ; )
Jag har en modererad blogg men en sak kan jag lova er, om ni inte delar mina åsikter och vill få er röst hörd via kommentarerna så lovar jag att inte gallra bort er, här är allas åsikter välkomna, även om de skiljer sig från mina! För kom ihåg att ovan nämnda ord enbart är mina egna!
Skinkböld och veterinärbesök?
I lördags åkte jag och några vänner till Bergsjö för att rida på Islandshästar, helt underbart väder och det var skitskoj, min häst var en energiknippe utan gräns så det var bara att åka med. En ganska stor kontrast mot Cassuall, som inte gör fler knop än nöden kräver. En perfekt kärringhäst mao!
När jag kom hem var jag så taggad att jag hoppade upp och tog ett dressyrpass på honom också och igår var jag och en kompis ute och red runt mörkberget, mycket klättring blev det men oj vilken utsikt! Längst upp på min blogg ser ni ett utsiktskort, det är taget på mörkberget och det är våran gård som ligger nedanför. Högst uppe på toppen är det ett stup, till bergsklättrarnas stora lycka, gissa om man är rädd för att hästarna ska få spel och skena över kanten, gulp!
All denna ridning har nu resulterat i en ömmande skinkböld. Den gör så jävla ont att jag inte ens kan sitta med båda skinkorna i soffan, funderar på att köpa en sittring... Så nu lär det dröja ett par dagar innan jag fixar att hoppa upp på hästryggen igen!
Idag har kattungarna varit på veterinärbesök och fått sig en spruta, ett chip och en besiktning, så nu har de änligen börjat lämna huset på väg mot nya äventyr! Ska bli skönt att "bara" ha 6 katter i hemmet ett tag, så man får hämta andan en stund! Funderar på att sätta ut Dusky på foder men det beror lite på om hon funkar med Pebbfröknarna eller ej. Jag gillar ju henne skarpt så förhoppningsvis blir hon kvar!
Sitter här med 2 ungar som kräver all uppmärksamhet så jag får avrunda men lovar att återkomma snart, kanske redan ikväll, eller så åker jag till Delsbo och hämtar någonting jag aldrig trodde skulle få pryda mitt hem! Mer om det sen...
Tjo!
När jag kom hem var jag så taggad att jag hoppade upp och tog ett dressyrpass på honom också och igår var jag och en kompis ute och red runt mörkberget, mycket klättring blev det men oj vilken utsikt! Längst upp på min blogg ser ni ett utsiktskort, det är taget på mörkberget och det är våran gård som ligger nedanför. Högst uppe på toppen är det ett stup, till bergsklättrarnas stora lycka, gissa om man är rädd för att hästarna ska få spel och skena över kanten, gulp!
All denna ridning har nu resulterat i en ömmande skinkböld. Den gör så jävla ont att jag inte ens kan sitta med båda skinkorna i soffan, funderar på att köpa en sittring... Så nu lär det dröja ett par dagar innan jag fixar att hoppa upp på hästryggen igen!
Idag har kattungarna varit på veterinärbesök och fått sig en spruta, ett chip och en besiktning, så nu har de änligen börjat lämna huset på väg mot nya äventyr! Ska bli skönt att "bara" ha 6 katter i hemmet ett tag, så man får hämta andan en stund! Funderar på att sätta ut Dusky på foder men det beror lite på om hon funkar med Pebbfröknarna eller ej. Jag gillar ju henne skarpt så förhoppningsvis blir hon kvar!
Sitter här med 2 ungar som kräver all uppmärksamhet så jag får avrunda men lovar att återkomma snart, kanske redan ikväll, eller så åker jag till Delsbo och hämtar någonting jag aldrig trodde skulle få pryda mitt hem! Mer om det sen...
Tjo!
Black Pearl har anlänt till Per-Anders gården!
Idag stack jag, Dalle och Zelma upp till Ö-vik för att hämta hem den svarta pärlan. (Min nya bil.) Vägen dit kändes oändlig och jag fick anstränga mig för att hålla Zelmas humör på topp, vilken fantasi man kan ha. Rollerpapper blir till spännande prasselbollar, min mun blir en haj som äter Zellisfingrar, påsen från apoteket blir en gigantisk prasselleksak, skallran binds upp i fönstret för att roa, filten blir en ypperlig "tittut" filt, osv osv, småbarnsföräldrar vet nog hur det kan vara... Vi stannade på IKEA i Sundsvall, men inte för att shoppa utan för att få tillgång till mikron i resturangen, så vi kunde värma barnmaten.
Vägen hem var desto roligare, alltid trevligt att hoppa in i en bil som ingen kört tidigare, synd att vi inte skulle till Stockholm ; ) Nåja, Zelma var skitduktig och sov hela vägen till Delsbo, 3 mil hemifrån. Sen fick hon underhålla sig själv lite i baksätet och det funkade... så där.... Hem kom vi iaf och nu står pärlan här utanför. Äntligen kan man ta med sig ungarna på en tur utan att riskera att rutorna åker ner ofrivilligt och man kan välja temperatur i kupén. På Mercan fanns nämligen ingen fläkt eller värme (förutom i förarstolen) och ett datafel gjorde att rutorna fick eget liv ibland. Gissa om man höll på att skita ner sig när man körde 110 + på E4an och helt plötsligt åker rutorna ner. I vintras fick vi inte upp den och det var riktigt kallt ute, kul med en nyfödd bebis i bilen. Jag fick sitta och hålla för rutan med en påse och höll på att förfrysa handen innan jag var hemma.
Det var allt för ikväll, jag är skittrött och ska upp tidigt imorgon. Undrar just om jag ska ta en sväng till Bollnäs och Åhlens imorgon? Mikas skiva släpptes ju idag och en större fan än mig har han inte... hummm.. Jag kanske har en mentor trots allt???
Natti natti!
Vägen hem var desto roligare, alltid trevligt att hoppa in i en bil som ingen kört tidigare, synd att vi inte skulle till Stockholm ; ) Nåja, Zelma var skitduktig och sov hela vägen till Delsbo, 3 mil hemifrån. Sen fick hon underhålla sig själv lite i baksätet och det funkade... så där.... Hem kom vi iaf och nu står pärlan här utanför. Äntligen kan man ta med sig ungarna på en tur utan att riskera att rutorna åker ner ofrivilligt och man kan välja temperatur i kupén. På Mercan fanns nämligen ingen fläkt eller värme (förutom i förarstolen) och ett datafel gjorde att rutorna fick eget liv ibland. Gissa om man höll på att skita ner sig när man körde 110 + på E4an och helt plötsligt åker rutorna ner. I vintras fick vi inte upp den och det var riktigt kallt ute, kul med en nyfödd bebis i bilen. Jag fick sitta och hålla för rutan med en påse och höll på att förfrysa handen innan jag var hemma.
Det var allt för ikväll, jag är skittrött och ska upp tidigt imorgon. Undrar just om jag ska ta en sväng till Bollnäs och Åhlens imorgon? Mikas skiva släpptes ju idag och en större fan än mig har han inte... hummm.. Jag kanske har en mentor trots allt???
Natti natti!
Mentor efterlyses!
En mentor är ju ovärderlig att ha, det har jag förstått för länge sedan! Men vad gör man när man inte har någon själv? Önskar att jag hade en mentor, samtliga kategorier, dvs som kan hjälpa mig med allt från barnuppfostran till hur man avlar bort tvillingtagg på tupp, eller löser konflikten mellan hjärta och hjärna i hundavel, eller kan förklara för mig hur utavelsprogrammet för PEB ser ut. Tja, det var väl kanske inte de lägsta krav jag hade heller, men ändå. Vad praktiskt det vore!
Ok, jag kan tänka mig att dela upp denna ouppnåliga mentor till 4 stycken. Min hönsmentor skall veta allt om höns och finnas tillgänglig via mail eller telefon och ge mig mer kunskap om höns än det man kan läsa sig till. Ok, h*n behöver inte veta allt, men mer än mig iaf...
Hundmentorna skall vara tillgänglig 24 timmar per dygn och veta alla om hundar, h*n ska vara som ett enda stort lexikon och kunna råda, stötta och vrida på mina funderingar så de passar ihop med mina värderingar, planer och förutsättningar. Ok, jag har en mentor här, men han är begränsat till rasen Dobermann och blodslinjer, samt har en hel del inside information också, som är bra att veta, alltså inte skitsnack, men sånt som inte finns att läsa på hemsidor osv. Tack T.C för det!
I kattvärlden har jag antagligen min mångsidigaste mentor i E.E, hon är fenomenalt allmänblidad och när jag ringer och flåsar att nu tror jag minsann att mina katter fått både FIP, FIV och FELV så säger hon bara, nää, det tro jag inte alls på. Och till slut så står jag där med facit i hand, hon hade rätt ; ) I utbyte ringer hon ibland och har lite frågor rörande höns, så vi har faktiskt nytta av varann, fast inom olika områden, toppen!
Barnmentor då? Tja, morsan ligger väl närmast till hands, men tanke på vilket praktexempel hon fick till dotter så måste hon ju besitta en viss kunskap, he he. Fast nog hade man önskat att man hade en "supernany" att ringa till ibland, som kunde vara här på två röda och berätta att Zelmas mjölkskorv visst går att bota med hjälp av den här mirakelsalvan, eller nåt...
Det är lite trist att inte kunna ringa till någon och suga åt sig av dennes kunskap, någon som berikar och delar med sig av sina erfarenheter. Jag är av den "självlärda" typen och det mesta jag vet idag har jag tagit reda på av egen kraft. Idag tex, ringde jag till SVERAK för att höra exakt vad som krävs för att få en PEB avelsgodkänd och hur utavel på siames/oriental ser ut och hur det går till. Inte ens då kunde de hjälpa mig.
- Det står att läsa på vår hemsida... någonstans.
Tack för den, tänk vad smidigt det hade varit om hon hade gett mig ett muntligt svar istället. Jag har varit inne på deras hemsida och hittar ingen information alls... blä!
Pratar jag djur med folk så är det jag som får berätta hur saker och ting fungerar, jag har ingen att fråga (förutom T.C och E.E) så nu efterlyser jag någon som vill bli min mentor, hellst i samtliga kategorier också! Ho ho...
En mentor är väl någon man ser upp till och jag har grubblat på det också.... Jag tror inte jag har någon att se upp till, är inte det lite tragiskt? Inte ens någon påhittad rollfigur...
Mina regelbundna, småkluriga, invecklade vardagsgrubblerier brukar jag bolla över till Dalle med jämna mellanrum, gärna över ett glas vin, men han är så otroligt partisk så han väljer att hålla med om allt:
- Ja, det blir bra.
- Ja, gör så.
- Jag står bakom ditt beslut oavsett vad du väljer.
Antingen så tänker jag jävligt rätt på egen hand, eller så är han omedvetet undergiven mig, "Dominan", och vågar inte annat än hålla med?
Imorgon bär det av till Ö-vik, bilen är äntligen hittad! Min gamla Merca har rullat över 60.000 mil nu och börjar bli väldigt trött!
Vi höres!
Ok, jag kan tänka mig att dela upp denna ouppnåliga mentor till 4 stycken. Min hönsmentor skall veta allt om höns och finnas tillgänglig via mail eller telefon och ge mig mer kunskap om höns än det man kan läsa sig till. Ok, h*n behöver inte veta allt, men mer än mig iaf...
Hundmentorna skall vara tillgänglig 24 timmar per dygn och veta alla om hundar, h*n ska vara som ett enda stort lexikon och kunna råda, stötta och vrida på mina funderingar så de passar ihop med mina värderingar, planer och förutsättningar. Ok, jag har en mentor här, men han är begränsat till rasen Dobermann och blodslinjer, samt har en hel del inside information också, som är bra att veta, alltså inte skitsnack, men sånt som inte finns att läsa på hemsidor osv. Tack T.C för det!
I kattvärlden har jag antagligen min mångsidigaste mentor i E.E, hon är fenomenalt allmänblidad och när jag ringer och flåsar att nu tror jag minsann att mina katter fått både FIP, FIV och FELV så säger hon bara, nää, det tro jag inte alls på. Och till slut så står jag där med facit i hand, hon hade rätt ; ) I utbyte ringer hon ibland och har lite frågor rörande höns, så vi har faktiskt nytta av varann, fast inom olika områden, toppen!
Barnmentor då? Tja, morsan ligger väl närmast till hands, men tanke på vilket praktexempel hon fick till dotter så måste hon ju besitta en viss kunskap, he he. Fast nog hade man önskat att man hade en "supernany" att ringa till ibland, som kunde vara här på två röda och berätta att Zelmas mjölkskorv visst går att bota med hjälp av den här mirakelsalvan, eller nåt...
Det är lite trist att inte kunna ringa till någon och suga åt sig av dennes kunskap, någon som berikar och delar med sig av sina erfarenheter. Jag är av den "självlärda" typen och det mesta jag vet idag har jag tagit reda på av egen kraft. Idag tex, ringde jag till SVERAK för att höra exakt vad som krävs för att få en PEB avelsgodkänd och hur utavel på siames/oriental ser ut och hur det går till. Inte ens då kunde de hjälpa mig.
- Det står att läsa på vår hemsida... någonstans.
Tack för den, tänk vad smidigt det hade varit om hon hade gett mig ett muntligt svar istället. Jag har varit inne på deras hemsida och hittar ingen information alls... blä!
Pratar jag djur med folk så är det jag som får berätta hur saker och ting fungerar, jag har ingen att fråga (förutom T.C och E.E) så nu efterlyser jag någon som vill bli min mentor, hellst i samtliga kategorier också! Ho ho...
En mentor är väl någon man ser upp till och jag har grubblat på det också.... Jag tror inte jag har någon att se upp till, är inte det lite tragiskt? Inte ens någon påhittad rollfigur...
Mina regelbundna, småkluriga, invecklade vardagsgrubblerier brukar jag bolla över till Dalle med jämna mellanrum, gärna över ett glas vin, men han är så otroligt partisk så han väljer att hålla med om allt:
- Ja, det blir bra.
- Ja, gör så.
- Jag står bakom ditt beslut oavsett vad du väljer.
Antingen så tänker jag jävligt rätt på egen hand, eller så är han omedvetet undergiven mig, "Dominan", och vågar inte annat än hålla med?
Imorgon bär det av till Ö-vik, bilen är äntligen hittad! Min gamla Merca har rullat över 60.000 mil nu och börjar bli väldigt trött!
Vi höres!
Cassuall, hästen som kan tala med hundar ; )
Igår bestämde jag mig för att prova om det gick att ta med sin Tula på ridturen. Cassuall brydde sig föga men Tula tyckte det var vädigt konstigt att hästen lät som matte, ja, för jag tror inte att det kopplade riktigt att JAG var med och satt på hästen. Hon hade ögonkontakt med Cassuall och gjorde "som han sa"... Kork!
Efter ca 30 minuter vinklade jag av upp på berget, när jag går med hundarna på samma ställe fortsätter jag stigen fram. När Cassuall började klättra uppför kalhygget och fortsätta ropa:
- Tula, kom här!!!
Då fick hon nog. "Vadå, ska han lura ut mig i skogen och äta upp mig nu eller? I don't think so, bye bye!"
Jag såg ryggtavlan på henne när hon försvann efter den ordinare vägen, med mycket bestämda steg.
- Ja, ja, hon lär väl hitta hem själv då, sa jag till Casse och vi ändrade inga planer utan fortsatte högre upp på berget. Ca 30 minuter efter det var vi hemma på stallplanen. Tula stod vid grinden och ville in till sina trubbnosade vänner.
Frågan är hur jag lägger upp taktiken tills nästa gång, för jag vägrar att ge mig, det fungerade ju så bra till en början. Tror ni man kan träna lydnad från hästryggen? Kasta ner lite korvbitar då och då och kommendera Tula att utföra diverse konster. Bara för att hon ska fatta att det är Casse som bestämmer. Ja, för hon lär väl aldrig fatta att det är jag som sitter på honom, jag påminner väl mest om en tumörsvullst där uppe. Men vem vet, med lite träning och en skopa tålamod kanske hon ser upp till honom så pass mycket att han kan starta henne i appellen åt mig, undrar om man får starta i bruks på hästryggen? Vad jag vet så står det ingenstans att man inte får det, bara man är över 12 år och medlem i SBK, vad tror ni?
Efter ca 30 minuter vinklade jag av upp på berget, när jag går med hundarna på samma ställe fortsätter jag stigen fram. När Cassuall började klättra uppför kalhygget och fortsätta ropa:
- Tula, kom här!!!
Då fick hon nog. "Vadå, ska han lura ut mig i skogen och äta upp mig nu eller? I don't think so, bye bye!"
Jag såg ryggtavlan på henne när hon försvann efter den ordinare vägen, med mycket bestämda steg.
- Ja, ja, hon lär väl hitta hem själv då, sa jag till Casse och vi ändrade inga planer utan fortsatte högre upp på berget. Ca 30 minuter efter det var vi hemma på stallplanen. Tula stod vid grinden och ville in till sina trubbnosade vänner.
Frågan är hur jag lägger upp taktiken tills nästa gång, för jag vägrar att ge mig, det fungerade ju så bra till en början. Tror ni man kan träna lydnad från hästryggen? Kasta ner lite korvbitar då och då och kommendera Tula att utföra diverse konster. Bara för att hon ska fatta att det är Casse som bestämmer. Ja, för hon lär väl aldrig fatta att det är jag som sitter på honom, jag påminner väl mest om en tumörsvullst där uppe. Men vem vet, med lite träning och en skopa tålamod kanske hon ser upp till honom så pass mycket att han kan starta henne i appellen åt mig, undrar om man får starta i bruks på hästryggen? Vad jag vet så står det ingenstans att man inte får det, bara man är över 12 år och medlem i SBK, vad tror ni?
Nu är de här!
Ja, som sagt, det var jaktlycka i söndags då jag och en vän tog bilen och åkte på vinst eller förlust söderut för att titta på mina senaste "jaktbyten". Har ju i många år nu funderat på rasen Peterbald men eftersom de är så fåtaliga så har det bara stannat vid ett fönstershopberoende, dvs se men inte köpa...
Min systers vän var i tagen och skulle köpa Sphynx så jag hjälpte till lite på ett hörn och spanade efter en som skulle passa henne. Det var då jag snubblande över annonserna och kände väl att det antagligen var ödets nyck.
Två intressanta ryska importer (honor) och en svenskfödd hane, ja, vad gör man...
Med oss hem hade vi alltså våra nyfunna vänner och tanken var att min kompis skulle få bli fodervärd åt hanen, en vacker crememaskad grabb som i stamtavlan heter Kosja. Flickorna fick följa med till Per-Anders gården till Elviras stora lycka. De heter Linda Fiona och Raphaela Martin men kallas för Liona och Kishi. De har inspekterat den nya miljön i sin egna takt och inatt hade jag en spinnande Liona under täcket, det räcker tydligen inte med ungar och gubbe i sängen.
Det ska bi mycket spännande att få bekanta sig med denna ras, som har uppstått genom en korsning mellan Don Sphynx och Siames/Oriental. Jag som älskar Siameser (- den fällande pälsen), kan det bli bättre? Nu vet jag att detta är långt ifrån en enkel ras att föda upp och dessa damer är antagligen inget undantag, men det är värt ett försök. För är det något jag är villig att göra så är det att chansa, man lever bara en gång!
Tanken är att jag ska ta lite kort på dem också, men just nu har de fullt upp med att fundera ut var´t de har hamnar, så jag vill inte gärna förblinda dem med kamerablixten än ; ) Men jag kan iaf visa upp två av dem redan nu. Liona och Kosja, som kallas för Roffa.
Imorgon blir det familjedag!
Imorgon ska jag, gubben och knattarna åka och besöka Nytorps naturbruksgymnasium för ? 7 året irad. Varje år har det "öppet hus" och hönsföreningen har alltid "hönsbytar dag" i samband med detta, ett måste för oss som är hönsentusiaster! Vi brukar faktiskt ställa ut våra höns regelbundet! Förhoppningsvis stötet vi på Linda som ska ställa ut sin ko och våra hönsvänner som ska sälja lite fåglar. Dalle kommer garanterat köpa korv, Elvira kommer att tjata om att hon vill köpa en lite kaninunge, Zelma kommer att vara på ett strålande humör och jag kommer att njuta av miljön och sukta efter ett stall som påminner om deras!
Jaktlycka?
Ja, som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg så är jag alltid "på jakt" även om jag inte är i behov av något speciellt. Jävla blocket, nu har de gjort det igen, dvs slängt en annons i ansiktet på mig som jag bara måste visa intresse för... Det innebär att det blir en hel del omorganisering här framöver, om det visar sig att intresset består på söndag, då det är dags att åka till Stockholm för inspektion av min ev erövring, eller rättare sagt erövringar, 3 nya skönheter är på intågande... Hur ska gubben stå ut med mig?
PS: Tydligen finner man det vassaste forumet och de elakaste människorna i.... PELARGONEFOLKET! Visst var det otipat? Jag menar, men orkar bråka över en planta hit eller dit?
Man vet att man bor på landet när:
* Man öppnar köksfönstret för att vädra och bjuder samtidigt in 158 oanmälda flugor i minuten.
* Man vaknar mitt i natten av en tokbrunstig brölande ko 20 meter från huset.
* Man får åka 8 mil för att dottern ska få leka med en av sina bästa vänner.
* Grannbyn säger att de ska ner till "människobyn" när de ska ner till "centrum".
* Valpköparna ringer efter byvägen när de misstänker att de fått fel vägbeskrivning och säger att de står på en "skogsstig".
* Kattungeköparna blir fashinerade över att mobilen har täckning i vårt hem.
* Mamma har tom haft en valpköpare som blev imponerad av att de hade rinnande vatten.
* Dalles farmor var helt övertygad om att negrer skulle frysa ihjäl i Sverige och bara åt bananer. (och hon var INTE rasist men väldigt gammal)
* Dalle var 17 år första gången han såg "en neger på byn". Han är inte heller rasist!
* Man får åka 40 mil för att ögonspegla 14 Dobermannvalpar, gissar hur fin och väldoftande bilen var när jag kom hem.
* Man öppnar dörren och möts av doften av blöta höstlöv, ensilagebalar och koskit.
* Man kan gå till brevlådan i nattlinne och gummistövlar utan att väcka någons uppmärksamhet.
* Dalle sliter sitt hår varje gång han tittar på prislappen på 500 gram hårdpressat "kaninhö" på ICA.
* Utbudet i mataffären är mindre än på en Statoilmack i Stockholm.
* Vi säger inte hur stor tomt vi har i kvadratmeter utan i hektar.
* Jag har aldrig tagit ur bilnyckeln ur bilen här hemma.
* Gäller även husnyckeln som alltid sitter i ytterdörren.
* Man har 3 mil till närmsta systembolag, 7 mil till Mc Donalds och 16 mil till IKEA.
* Allt som bor inom 1 km radie går under benämningen "grannar".
* Det kommer att ta minstr tre generationer innan mina blodslinjer inte kommer att kallas för "stockholmare".
* Dalle är släkting med både Lill-Babs och Andreas Johnsson.
* En taxi från krogrundan går på 500 spänn.
Eller vad säger ni om dessa historier, inte direkt något som skulle hända i storstan!
Dalle har två bekanta som satt och snackade, den ena hade just berättat för den andra att han minsann skulle åka utomlans till hösten och undrade om inte den andra hade lust att hänga på, till svar fick han:
- Utomlands? Ähh, där har jag varit förr!
Eller paret som skulle in på BB när det var dags och killen hade tagit ett par starköl till maten. Den planerade trippen skulle gå från Ljusdal till Hudiksvall och killen ringde polisen och drog en nödlögn:
- Hallå, jo det är så att det är en fyllekörning någonstans mellan Ljusdal och Hudiksvall! Till svar fick han att polisen inte hade några resurser att sätta in på ett sånt fall. Med den informationen hoppade killen in i bilen och skjutsade in tjejen på BB.
* Man vaknar mitt i natten av en tokbrunstig brölande ko 20 meter från huset.
* Man får åka 8 mil för att dottern ska få leka med en av sina bästa vänner.
* Grannbyn säger att de ska ner till "människobyn" när de ska ner till "centrum".
* Valpköparna ringer efter byvägen när de misstänker att de fått fel vägbeskrivning och säger att de står på en "skogsstig".
* Kattungeköparna blir fashinerade över att mobilen har täckning i vårt hem.
* Mamma har tom haft en valpköpare som blev imponerad av att de hade rinnande vatten.
* Dalles farmor var helt övertygad om att negrer skulle frysa ihjäl i Sverige och bara åt bananer. (och hon var INTE rasist men väldigt gammal)
* Dalle var 17 år första gången han såg "en neger på byn". Han är inte heller rasist!
* Man får åka 40 mil för att ögonspegla 14 Dobermannvalpar, gissar hur fin och väldoftande bilen var när jag kom hem.
* Man öppnar dörren och möts av doften av blöta höstlöv, ensilagebalar och koskit.
* Man kan gå till brevlådan i nattlinne och gummistövlar utan att väcka någons uppmärksamhet.
* Dalle sliter sitt hår varje gång han tittar på prislappen på 500 gram hårdpressat "kaninhö" på ICA.
* Utbudet i mataffären är mindre än på en Statoilmack i Stockholm.
* Vi säger inte hur stor tomt vi har i kvadratmeter utan i hektar.
* Jag har aldrig tagit ur bilnyckeln ur bilen här hemma.
* Gäller även husnyckeln som alltid sitter i ytterdörren.
* Man har 3 mil till närmsta systembolag, 7 mil till Mc Donalds och 16 mil till IKEA.
* Allt som bor inom 1 km radie går under benämningen "grannar".
* Det kommer att ta minstr tre generationer innan mina blodslinjer inte kommer att kallas för "stockholmare".
* Dalle är släkting med både Lill-Babs och Andreas Johnsson.
* En taxi från krogrundan går på 500 spänn.
Eller vad säger ni om dessa historier, inte direkt något som skulle hända i storstan!
Dalle har två bekanta som satt och snackade, den ena hade just berättat för den andra att han minsann skulle åka utomlans till hösten och undrade om inte den andra hade lust att hänga på, till svar fick han:
- Utomlands? Ähh, där har jag varit förr!
Eller paret som skulle in på BB när det var dags och killen hade tagit ett par starköl till maten. Den planerade trippen skulle gå från Ljusdal till Hudiksvall och killen ringde polisen och drog en nödlögn:
- Hallå, jo det är så att det är en fyllekörning någonstans mellan Ljusdal och Hudiksvall! Till svar fick han att polisen inte hade några resurser att sätta in på ett sånt fall. Med den informationen hoppade killen in i bilen och skjutsade in tjejen på BB.
Fan också....
... jag som tänkte att jag skulle fira på samma dag som min hemsida fick över 200.000 besökare. Nu har de 200.479 besökare, jag missade ögonblicket, skit också... Fast nu har jag kanske ett firande tillfälle innestående?
www.calistas.se
www.calistas.se
Forum = Verbal tillfredställelse, kärringspex eller amatörplåga?
Forum, ja, vad ska man säga?
Jag erkänner till att börja med att jag gillar forum, där kan man få in lite kunskap från diverse kunniga människor som använder forum som ett sätt att få bekräftelse att visa hur mycket det kan, det är visserligen bara ett par per forum som är något att lyssna på, resten tillhör en salig blandning av intressenter, sen ska jag ju inte sticka under stol med att det är mycket roande att följa alla dessa kärringintriger också, många av dem har verkligen lyckats ge PMS kvinnan ett ansikte. Hur som hellst så skulle jag vilja börja med att katigorisera alla forummedlemmar ungefär så här:
* Superkunniga Ringrävar som svarar sakligt, utan vare sig personangrepp eller ont uppsåt, dessutom lägger de ut en hel del intressanta inlägg för eget huvud. Tack för att ni finns, ni fåtaliga!
* Glada amatörer som trevar sig fram med stor entusiasm i denna märkliga, nya värld.
* Vinkärringar, som sitter och roar sig på forum, hellst på nätterna, och gör allt för att provocera med blandat resultat, inläggen vittnar ibland om hur djupt de tittat ner i glaset.
* Bezzerwizzerkärringarna, som gör livet surt, främst för de glada amatörerna och livet verkar gå ut på att överglänsa alla som redan ligger i underläge.
* Dunkaryggmänniskorna, ser forumet som en chans att få ställa in sig hos diverse folk och är flitiga användare av smileysgubbar, det här är dem som lättar upp stämningen många gånger, men är helt ointressanta att stifta bekantskap med.
* Egonissarna, som gör allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse, kosta vad det kosta vill. De har den smartaste katten eller den lydigaste hunden, spelar ingen roll vad, bara de får vara värst och synas mest. Har man inget att skriva om så kan man ju alltid skvallra om grannen.
* Märkvärdingarna, alla de som ifrågasätter huruvida många männsikor är kapabla att ta hand om sina djur eller om de är seriösa nog att beblanda sig med eliten. De kan få vilken "jagharenfriskiesätandehuskattägare" eller "jagharanväntgåfotselepåhundenägare" som hellst att framstå som högsta gradens djurplågare.
* Vändakappaneftervindentypen, som aldrig vet vilket ben de ska stå på utan är i ständig obalans och väljer oftast det bekvämaste benet även om de innerst inne vet att det inte alla gånger är det rätta.
* Wannabeesen, de som enbart sucktar efter att få ett godkännande och bekräftelse från "mentorn" och i jakten på detta ständigt gör tappra försök att få hålla med vederbördande i dennes inlägg och alltid försvarar personen med hull och hår.
* Utstickarna, som skiter i andras åsikter oavsett konsekvenserna. De spelar ett högt spel och får se upp med att inte falla på egna ord. Det är bara att gratulera om de har rent under egen matta.
Vem är jag då, i denna härva av nypåhittade karaktärer?
De som varit och nosat på mina favoritforum vet att jag många gånger får det hett om öronen, så jag skulle vilja påstå att jag tillhör den senaste kategorin, Utstickaren. Jag ÄLSKAR att röra om i grytan, påstår tom att det är nödvändigt ibland. Jag brukar få höra att jag skriver sånt som ingen annan vågar ta upp, men som många tänker. Jag är inte främmande för heta debatter och ifrågasätter sånt som jag inte själv står för eller förstår tanken bakom. Mest näsbrännor brukar Bezzerwizzarna få och det händer faktiskt att när de går på lite för idiotiskt och våghalsigt bakom tangentbordet att jag tar upp luren och ringer till dem istället. Inget som förväntas kan jag lova då de tror att de kan bete sig hur som hellst bakom ett tangentbord men samtidigt inte är villiga att ta upp diskussionen "irl". Jag anser att det jag skriver ska jag även kunna säga, rätt i ansiktet på den jag ifrågasätter, annars ska man låta bli! Jag gillar att fälla bezzerwizzerkärringarna på sina egna ord och många gånger ska jag erkänna att det faktiskt ligger någonting i att "skadeglädjen är den sanna glädjen" för det finns föga större tillfredställelse än att se dem krypa tillbaka in i sina hålor, eller när man ser på hela debatten att den börjar vackla och jag anar att den som högg först hellst skulle vilja radera samtliga sina inlägg och önska att de aldrig sa något.
Däremot går jag aldrig på personen som jag anser inte klarar av hetluften, tex alla glada amatörer, de får gärna göra sina mindre begåvade inlägg utan min hjälp, det finns så många andra som sätter klorna i de stackarna, märkvärdingarna i första hand och vinkärringarna i andra hand. Och jag är heller inte ute efter att skapa lynchstämning eller sprida skitsnack, jag är väl bara jävligt nyfiken helt enkelt! Jag har lätt för att ställa mig bakom de svaga, oftast de som råkat i luven på Bezzerwizzern och kanske inte riktigt kan klä diskussionen i rätt ord. Den normalbegåvade kan läsa mellan raderna och ser vad den som ligger i underläge är ute efter men bezzerwizzern är så upptagen med att såga att det saknar betydelse. Sånt gillar jag inte! Inte heller när man skall dissa bara för att själv hamna ett pinnhål högre upp i forumhirarkin. Jag gillar forumets anda då det bjuder på det mesta, samtidigt som jag ser hur det kan förgöra människor, ganska skrämmande! Eftersom jag antagligen bäst hör till kategorin "utstickare" så kan jag ofta önska mer stake bland forummedlemmarna, jag gillar olika åsikter och kan vrida och vända på det mesta innan det faller mig i smaken.
Mina systrar har många gånger slitit sitt hår över mina verbala erövringar och jag vet inte hur många gånger jag har hört "Fan.... Du ska alltid har rätt". Humm, är det så? Jag brukar svara med att det inte är mitt fel ; ) De kanske tom skulle klassa mig som Bezzerwizzer men det stämmer inte alls, en Bezzerwizzer TROR att den vet allt, jag VET att jag vet vad jag pratar om. Skulle aldrig gå ut på ett forum och påstå en massa som jag inte har belägg eller källor för. Jo föresten, det gör jag ibland, men då uttrycker jag det som en fråga ; ) Jag ser fram emot den forumdiskussion som en dag kontras av min jämnlike, vilken match h*n skulle få och tänk om jag skulle få mig en näsbränna! Ve och fasa, för samtidigt som det skulle hända skulle jag samtidigt känna en enorm fashinering för personen, och vem vet, kanske skulle jag sadla om och bli dennes nya Wannabee?
Tro nu inte att jag bara är en sån där jävla utstickare, jag kan faktiskt inta flera olika personligheter i forumets galna värld, iaf de tre översta... tror jag.... Men vem är jag att avgöra? Den glädjen ger jag mina forumläsare istället.
Bara döda fiskar flyter med strömmen!
Jag erkänner till att börja med att jag gillar forum, där kan man få in lite kunskap från diverse kunniga människor som använder forum som ett sätt att få bekräftelse att visa hur mycket det kan, det är visserligen bara ett par per forum som är något att lyssna på, resten tillhör en salig blandning av intressenter, sen ska jag ju inte sticka under stol med att det är mycket roande att följa alla dessa kärringintriger också, många av dem har verkligen lyckats ge PMS kvinnan ett ansikte. Hur som hellst så skulle jag vilja börja med att katigorisera alla forummedlemmar ungefär så här:
* Superkunniga Ringrävar som svarar sakligt, utan vare sig personangrepp eller ont uppsåt, dessutom lägger de ut en hel del intressanta inlägg för eget huvud. Tack för att ni finns, ni fåtaliga!
* Glada amatörer som trevar sig fram med stor entusiasm i denna märkliga, nya värld.
* Vinkärringar, som sitter och roar sig på forum, hellst på nätterna, och gör allt för att provocera med blandat resultat, inläggen vittnar ibland om hur djupt de tittat ner i glaset.
* Bezzerwizzerkärringarna, som gör livet surt, främst för de glada amatörerna och livet verkar gå ut på att överglänsa alla som redan ligger i underläge.
* Dunkaryggmänniskorna, ser forumet som en chans att få ställa in sig hos diverse folk och är flitiga användare av smileysgubbar, det här är dem som lättar upp stämningen många gånger, men är helt ointressanta att stifta bekantskap med.
* Egonissarna, som gör allt för att få uppmärksamhet och bekräftelse, kosta vad det kosta vill. De har den smartaste katten eller den lydigaste hunden, spelar ingen roll vad, bara de får vara värst och synas mest. Har man inget att skriva om så kan man ju alltid skvallra om grannen.
* Märkvärdingarna, alla de som ifrågasätter huruvida många männsikor är kapabla att ta hand om sina djur eller om de är seriösa nog att beblanda sig med eliten. De kan få vilken "jagharenfriskiesätandehuskattägare" eller "jagharanväntgåfotselepåhundenägare" som hellst att framstå som högsta gradens djurplågare.
* Vändakappaneftervindentypen, som aldrig vet vilket ben de ska stå på utan är i ständig obalans och väljer oftast det bekvämaste benet även om de innerst inne vet att det inte alla gånger är det rätta.
* Wannabeesen, de som enbart sucktar efter att få ett godkännande och bekräftelse från "mentorn" och i jakten på detta ständigt gör tappra försök att få hålla med vederbördande i dennes inlägg och alltid försvarar personen med hull och hår.
* Utstickarna, som skiter i andras åsikter oavsett konsekvenserna. De spelar ett högt spel och får se upp med att inte falla på egna ord. Det är bara att gratulera om de har rent under egen matta.
Vem är jag då, i denna härva av nypåhittade karaktärer?
De som varit och nosat på mina favoritforum vet att jag många gånger får det hett om öronen, så jag skulle vilja påstå att jag tillhör den senaste kategorin, Utstickaren. Jag ÄLSKAR att röra om i grytan, påstår tom att det är nödvändigt ibland. Jag brukar få höra att jag skriver sånt som ingen annan vågar ta upp, men som många tänker. Jag är inte främmande för heta debatter och ifrågasätter sånt som jag inte själv står för eller förstår tanken bakom. Mest näsbrännor brukar Bezzerwizzarna få och det händer faktiskt att när de går på lite för idiotiskt och våghalsigt bakom tangentbordet att jag tar upp luren och ringer till dem istället. Inget som förväntas kan jag lova då de tror att de kan bete sig hur som hellst bakom ett tangentbord men samtidigt inte är villiga att ta upp diskussionen "irl". Jag anser att det jag skriver ska jag även kunna säga, rätt i ansiktet på den jag ifrågasätter, annars ska man låta bli! Jag gillar att fälla bezzerwizzerkärringarna på sina egna ord och många gånger ska jag erkänna att det faktiskt ligger någonting i att "skadeglädjen är den sanna glädjen" för det finns föga större tillfredställelse än att se dem krypa tillbaka in i sina hålor, eller när man ser på hela debatten att den börjar vackla och jag anar att den som högg först hellst skulle vilja radera samtliga sina inlägg och önska att de aldrig sa något.
Däremot går jag aldrig på personen som jag anser inte klarar av hetluften, tex alla glada amatörer, de får gärna göra sina mindre begåvade inlägg utan min hjälp, det finns så många andra som sätter klorna i de stackarna, märkvärdingarna i första hand och vinkärringarna i andra hand. Och jag är heller inte ute efter att skapa lynchstämning eller sprida skitsnack, jag är väl bara jävligt nyfiken helt enkelt! Jag har lätt för att ställa mig bakom de svaga, oftast de som råkat i luven på Bezzerwizzern och kanske inte riktigt kan klä diskussionen i rätt ord. Den normalbegåvade kan läsa mellan raderna och ser vad den som ligger i underläge är ute efter men bezzerwizzern är så upptagen med att såga att det saknar betydelse. Sånt gillar jag inte! Inte heller när man skall dissa bara för att själv hamna ett pinnhål högre upp i forumhirarkin. Jag gillar forumets anda då det bjuder på det mesta, samtidigt som jag ser hur det kan förgöra människor, ganska skrämmande! Eftersom jag antagligen bäst hör till kategorin "utstickare" så kan jag ofta önska mer stake bland forummedlemmarna, jag gillar olika åsikter och kan vrida och vända på det mesta innan det faller mig i smaken.
Mina systrar har många gånger slitit sitt hår över mina verbala erövringar och jag vet inte hur många gånger jag har hört "Fan.... Du ska alltid har rätt". Humm, är det så? Jag brukar svara med att det inte är mitt fel ; ) De kanske tom skulle klassa mig som Bezzerwizzer men det stämmer inte alls, en Bezzerwizzer TROR att den vet allt, jag VET att jag vet vad jag pratar om. Skulle aldrig gå ut på ett forum och påstå en massa som jag inte har belägg eller källor för. Jo föresten, det gör jag ibland, men då uttrycker jag det som en fråga ; ) Jag ser fram emot den forumdiskussion som en dag kontras av min jämnlike, vilken match h*n skulle få och tänk om jag skulle få mig en näsbränna! Ve och fasa, för samtidigt som det skulle hända skulle jag samtidigt känna en enorm fashinering för personen, och vem vet, kanske skulle jag sadla om och bli dennes nya Wannabee?
Tro nu inte att jag bara är en sån där jävla utstickare, jag kan faktiskt inta flera olika personligheter i forumets galna värld, iaf de tre översta... tror jag.... Men vem är jag att avgöra? Den glädjen ger jag mina forumläsare istället.
Bara döda fiskar flyter med strömmen!
När vet man att kattungarna är leveransklara?
Har precis avslutat min dammsugning på övervåningen som mest innebar att suga upp blomjord, mattnoppor och kattsand, dvs 5 hulliganer är i farten och ställer till oreda i mitt annars hyfsat välstädade hem. Att ha kattungar innebär både ögongodis och några extra rynkor och jag funderade medans jag dammsög att man behöver egentligen inte räkna kattungarnas ålder i veckor för att veta när det är dags för dem att flytta. Det finns andra tecken att gå på, tro mig!
* När man ber besökarna att inte ta av sig skorna eftersom det kan dölja hur mycket kattsand som ligger på golvet.
* När fodersäcken minskar med sån fart att man funderar på om hundarna har varit framme, eller ungarna!
* När kundvagnen på ICA inte rymmer Zelmas blöjor för 100 kilo kattsand tar all plats.
* Enda sättet att få sitta ifred i soffan är med kloklipparen i handen eftersom de nu har lärt sig att hålla sig undan då det är dags för detta.
* När mattan "slät och fin" från IKEA ser ut som en ryamatta.
* När gardinerna ser ut som taskiga myggnät och man först då tar ner dem...
* Det är mer regel än undantag att alla kattungar ligger och värmer sig på mitt "nyomprogramerade tangentbord" och det tar en evighet innan man ställt allt tillrätta igen, i bästa fall!
* När man inte längre bryr sig att de hänger som extra dekorationer i de gardiner man inte hunnit plocka ner.
* När man inte har några hela blomkrukor kvar.
* När man intalar sig att kattsand i sängen känns som lyxig bodyskrubb.
* När man hittar en hel hårsnodd och känner sig upprymd.
* När all blomjord är slut i krukorna och blommorna saknar 75% av alla sina ursprungliga blad.
* När man väljer att smyga förbi den sovande katthögen för att inte väcka liv i de små ligisterna.
* När mina "vanliga" vänner tycker att de är sötare än vad jag tycker.
* När det har gått ca 6 veckor sedan gubben för första gången frågade "När är det dags för dem här och flytta då, suck..."
* När man stänger dörren till sovrummet och vaknar med 5 busungar över sig som "äntligen" lyckats lära sig att få ner handtaget...
* När man inte längre visar sitt missnöje när Dalle lägger en brakskit då det förhoppningsvis döljer lukten av kattlådorna för en stund.
* När man glömt smörpaketet framme i 5 obevakade minuter och man VET att det inte är någon idé att se om det har undgått kattungarna.
* När Elvira beklagar sig för att hon inte får vara ifred i sitt rum, trots ansträngande försök att mota ut dem.
* När man för länge sedan har bytt ut det föga effektiva hotljudet pyyyssssccchhhh mot en vattenspruta...
När samtliga paragrafer är avbockade brukar de vara kring 12 veckor, mina är bara 9 veckor men har redan hunnit med det mesta på den här listan, 3 more weeks to go!
Nästan hela ligan samlad, den lilla rödmaskade tjejen hoppade precis ur bild...
Den ständiga jakten!
Här sitter man med enbart MSN och TV som sällskap...
Känner av en kommande influensa och näsan rinner, uselt eller hur?
Gubben är ute i mörkret och drar barnvagn, Elvira ligger i sängen och sover, kattungarna klättrar på mig och fler lär det bli. Idag fick nämligen Ginza sin sista kull, resultatet blev 3 stycken, 1 hane och 2 honor, sockersöta som vanligt och Ginza njuter av mammarollen för fjärde gången!
Jag räknar kallt med att det finns många som besöker mitt lilla krypin som delar mitt största intresse, nämligen djur. Men undrar samtidigt om det bara är jag som är tillräckligt besatt för att kontinuerligt och ungefär 24 timmar per dygn ständigt vara "på jakt"? Dvs, leta efter det perfekta djuret, även om jag inte är i köpartankar så letar jag ständigt. Denna besatthet ändrar ständigt karaktär, ibland är jag på jakt efter den perfekta Cornish Rex katten, det spelar ingen roll vart i världen den befinner sig men hittar jag den så blir den min, om jag så ska tågluffa till Japan. Eller så är jag ute efter den snyggaste "Grönvärpartuppen" genom tiderna, eller den perfekta Franska Väduren, som jag alltid kan skylla på att Elvira har tjatat sig till, eller håller koll på diverse Fralluppfödare, finns det någon som tänker göra "drömkombinationen" eller har den perfektaste lilla Bostonterriern fötts någonstans i världen? Blocket och Hästnet går på högvarv här hemma och som sagt, även om jag inte går i köpartankar så är jag ändå alltid "på jakt". Men jag får väl trösta mig i att min jaktlystenhet har resulterat i att jag har ganska bra koll på denna värld, ett tag tror jag minsann att jag kände till varenda Dobermanns stamtavla, jag hade varit på "plats" när den skapades och följt utvecklingen. Kan fortfarande gräma mig över att jag aldrig gjorde slag i saken och köpte den där perfekta valpen från Polen för några år sedan, för ve och fasa, den hamnade i Sverige och blev både snygg och trevlig, den kunde ha varit min... grrr... Nåja, min kära skrutt till Dobbis, Tula, har faktiskt slagit henne vid ett par tillfället i utställningssammanhang, men hur det gick till fattar jag faktiskt inte riktigt...
Undrar om denna jakt kommer att ta slut en dag? Minns i juli när jag köpte Cassuall, då sa jag faktiskt till mig själv att NU har jag allt vad jag vill ha. Men några dagar senare kom jag på mig själv när jag febrilt satt och spanade in intressanta Sphynxkullar... suck!
Nåja, kan för tillfället säga att det skulle mycket till innan jag skaffar mig ett djur nu, är faktiskt med handen på hjärtat riktigt nöjd, men SKULLE det perfekta djuret dyka upp framför näsan på mig så vet man aldrig, men jag vet inte riktigt vilken skepnad den skulle ha? Och gudarna ska veta hur kräsen jag är, både exteriör och stamtavla ska samspela, samt ev teckning/mönster, karaktär, detaljer osv osv, det enda jag faktiskt skiter i är uppfödaren, märkligt nog! Nåja, det gör ju inte ont om uppfödaren är både ärlig och snäll, men det är faktiskt djuret jag är intresserad av och ingenting annat. Samtidigt som jag säger detta hoppas jag innerligt att MINA EGNA kattungeköpare, valpköpare och tom kycklingköpare är av annan åsikt, annars känns det ju förjävligt att jag är så engagerad som jag försöker vara....
Oj, vilken spånarkväll det blev, men så kan det gå när tankarna blir till bokstäver och inte går igenom mitt vanliga tänkanomalatankarfilter, nästa gång tror jag att jag ska berätta för er vad jag anser om "forum på nätet", det lär inte bli något "filter" i det inlägget heller... är jag rädd för...
God kväll mina vänner, nu ska jag återvända till mitt sökande, Hästnet here I go again! (Fast min obytbara prins står där ute i hagen, jag lovar!)
Känner av en kommande influensa och näsan rinner, uselt eller hur?
Gubben är ute i mörkret och drar barnvagn, Elvira ligger i sängen och sover, kattungarna klättrar på mig och fler lär det bli. Idag fick nämligen Ginza sin sista kull, resultatet blev 3 stycken, 1 hane och 2 honor, sockersöta som vanligt och Ginza njuter av mammarollen för fjärde gången!
Jag räknar kallt med att det finns många som besöker mitt lilla krypin som delar mitt största intresse, nämligen djur. Men undrar samtidigt om det bara är jag som är tillräckligt besatt för att kontinuerligt och ungefär 24 timmar per dygn ständigt vara "på jakt"? Dvs, leta efter det perfekta djuret, även om jag inte är i köpartankar så letar jag ständigt. Denna besatthet ändrar ständigt karaktär, ibland är jag på jakt efter den perfekta Cornish Rex katten, det spelar ingen roll vart i världen den befinner sig men hittar jag den så blir den min, om jag så ska tågluffa till Japan. Eller så är jag ute efter den snyggaste "Grönvärpartuppen" genom tiderna, eller den perfekta Franska Väduren, som jag alltid kan skylla på att Elvira har tjatat sig till, eller håller koll på diverse Fralluppfödare, finns det någon som tänker göra "drömkombinationen" eller har den perfektaste lilla Bostonterriern fötts någonstans i världen? Blocket och Hästnet går på högvarv här hemma och som sagt, även om jag inte går i köpartankar så är jag ändå alltid "på jakt". Men jag får väl trösta mig i att min jaktlystenhet har resulterat i att jag har ganska bra koll på denna värld, ett tag tror jag minsann att jag kände till varenda Dobermanns stamtavla, jag hade varit på "plats" när den skapades och följt utvecklingen. Kan fortfarande gräma mig över att jag aldrig gjorde slag i saken och köpte den där perfekta valpen från Polen för några år sedan, för ve och fasa, den hamnade i Sverige och blev både snygg och trevlig, den kunde ha varit min... grrr... Nåja, min kära skrutt till Dobbis, Tula, har faktiskt slagit henne vid ett par tillfället i utställningssammanhang, men hur det gick till fattar jag faktiskt inte riktigt...
Undrar om denna jakt kommer att ta slut en dag? Minns i juli när jag köpte Cassuall, då sa jag faktiskt till mig själv att NU har jag allt vad jag vill ha. Men några dagar senare kom jag på mig själv när jag febrilt satt och spanade in intressanta Sphynxkullar... suck!
Nåja, kan för tillfället säga att det skulle mycket till innan jag skaffar mig ett djur nu, är faktiskt med handen på hjärtat riktigt nöjd, men SKULLE det perfekta djuret dyka upp framför näsan på mig så vet man aldrig, men jag vet inte riktigt vilken skepnad den skulle ha? Och gudarna ska veta hur kräsen jag är, både exteriör och stamtavla ska samspela, samt ev teckning/mönster, karaktär, detaljer osv osv, det enda jag faktiskt skiter i är uppfödaren, märkligt nog! Nåja, det gör ju inte ont om uppfödaren är både ärlig och snäll, men det är faktiskt djuret jag är intresserad av och ingenting annat. Samtidigt som jag säger detta hoppas jag innerligt att MINA EGNA kattungeköpare, valpköpare och tom kycklingköpare är av annan åsikt, annars känns det ju förjävligt att jag är så engagerad som jag försöker vara....
Oj, vilken spånarkväll det blev, men så kan det gå när tankarna blir till bokstäver och inte går igenom mitt vanliga tänkanomalatankarfilter, nästa gång tror jag att jag ska berätta för er vad jag anser om "forum på nätet", det lär inte bli något "filter" i det inlägget heller... är jag rädd för...
God kväll mina vänner, nu ska jag återvända till mitt sökande, Hästnet here I go again! (Fast min obytbara prins står där ute i hagen, jag lovar!)
Usch vad jag är bortskämd!
Nyss hemkommen efter en liten tripp till Sveg för att informera om kennelkonsulentutbildningen i september och värva en kandidat. Lite småmysigt att sitta i bilen 26 mil helt för sig själv, man hinner rensa skallen rätt bra på den tiden!
Ridvolten är i stort sett klar nu och jösses vad sugen jag är på att prova den!!! Fast vi ska upp med vitt trästaket runt också, som pricken över i. Jag skämmdes faktiskt lite idag när jag stod och tittade på när 4 karlar jobbade så svetten lackade bara för min skull. Jag hade nöjt mig med en plätt åkermark med lite grus över. Nu blev det ju överambitiöst då grävmaskiner, traktorgrävare och lastbilar körde av och an, dessutom använde de en laserpekare så den blev exakt plan och grävde dräneringsdiken runt om, 100 kubik sand och x antal stenmjöl och herre gud vad mycket jobb det blev. Fy fan vad jag är bortskämd och iiiiiii vad jag är glad för att jag har Dalle, kommer aldrig hitta en bättre karl! Puss på dig (om du nu läser detta) DU ÄR BÄST!
Han håller just nu på där ute för att hinna klart tills imorgon då det ska komma regn.... och här sitter jag och bloggar.... fast jag har Zellisen i knät så helt "arbetslös" är jag faktiskt inte ; )
Ridvolten är i stort sett klar nu och jösses vad sugen jag är på att prova den!!! Fast vi ska upp med vitt trästaket runt också, som pricken över i. Jag skämmdes faktiskt lite idag när jag stod och tittade på när 4 karlar jobbade så svetten lackade bara för min skull. Jag hade nöjt mig med en plätt åkermark med lite grus över. Nu blev det ju överambitiöst då grävmaskiner, traktorgrävare och lastbilar körde av och an, dessutom använde de en laserpekare så den blev exakt plan och grävde dräneringsdiken runt om, 100 kubik sand och x antal stenmjöl och herre gud vad mycket jobb det blev. Fy fan vad jag är bortskämd och iiiiiii vad jag är glad för att jag har Dalle, kommer aldrig hitta en bättre karl! Puss på dig (om du nu läser detta) DU ÄR BÄST!
Han håller just nu på där ute för att hinna klart tills imorgon då det ska komma regn.... och här sitter jag och bloggar.... fast jag har Zellisen i knät så helt "arbetslös" är jag faktiskt inte ; )
Furuviksdagen i bilder ; )
Här kommer lite bilder från helgens bravader!
Elvira klappar getterna!
En get som kommit på hur man undkommer alla jobbiga ungar?
Den här stackarn fick typ 100 nospussar av mig, hjärta i pannan och allt, gud så söt!
Min familj, PURE LOVE!
Efter getklappningen fick Elvira och Heffa tvätta händerna ; )
Elvira på väg mot restaurangen, hon var "vrålhungrig"!
Elvira tog kort på lillasyster Zelma som undrade vad som stod på menyn!
För att undvika att Elvira skulle svälta ihjäl i väntan på mat så fick hon låna kameran en stund, här är karusellen som jag ville att vi skulle åka, men där har man ju sedan en tid bränt sina broar... Hon ville inte åka någonting, bara fiska i fiskdammen... suck!
Det var lagom mycket folk i farten, värt att föreviga enligt Elvira.
Hon tog även kort på det fina vädret.
Här vet jag inte vad hon ville visa? Sin konstnärliga sida kanske?
Efter maten ville Elvira gå vidare, "Snälla mamma blicken".
Dalle, som är en köttälskare utan gräns, lämnade kvar allt kött på sin tallrik och menade att miin vegfärs smakade mer kött än hans portion, att han har länsat tallriken på alla grönskaker vittnar mer om hur hungrig han var och hur äckligt köttfärsen var än något annat. Dessutom är han "dumsnål skorpion" så ni kan ju tänka er hur illa det var... Aldrig mer Taccotallrik på Furuvik kan jag lova!
Efter mycket tjat fick jag iaf med mig Elvira på den simplaste bergochdalbanan genom tiderna, "Larven" eller vad den kan ha kallats för? Kan ju säga att "Nyckelpigan" är en rysare i jämförelse... Trots det så skakade Elvira som ett asplöv och var orolig över att solglasögonen skulle flyga av, totalt riskfritt om ni frågar mig.
Kan även tillägga att jag åkte "Spöktåget" själv, i rent studiesyfte för att inte riskera att Elvira får ännu mer men av mina påhitt (läs Helvetesfärden i tidigare inlägg). Jag utvärderade att "Spöktåget" kommer att dröja för Elviras del.... länge....
Och på begärna kommer här en bild på den barnvagnsåkande Frallan, hej och hå!
Elvira klappar getterna!
En get som kommit på hur man undkommer alla jobbiga ungar?
Den här stackarn fick typ 100 nospussar av mig, hjärta i pannan och allt, gud så söt!
Min familj, PURE LOVE!
Efter getklappningen fick Elvira och Heffa tvätta händerna ; )
Elvira på väg mot restaurangen, hon var "vrålhungrig"!
Elvira tog kort på lillasyster Zelma som undrade vad som stod på menyn!
För att undvika att Elvira skulle svälta ihjäl i väntan på mat så fick hon låna kameran en stund, här är karusellen som jag ville att vi skulle åka, men där har man ju sedan en tid bränt sina broar... Hon ville inte åka någonting, bara fiska i fiskdammen... suck!
Det var lagom mycket folk i farten, värt att föreviga enligt Elvira.
Hon tog även kort på det fina vädret.
Här vet jag inte vad hon ville visa? Sin konstnärliga sida kanske?
Efter maten ville Elvira gå vidare, "Snälla mamma blicken".
Dalle, som är en köttälskare utan gräns, lämnade kvar allt kött på sin tallrik och menade att miin vegfärs smakade mer kött än hans portion, att han har länsat tallriken på alla grönskaker vittnar mer om hur hungrig han var och hur äckligt köttfärsen var än något annat. Dessutom är han "dumsnål skorpion" så ni kan ju tänka er hur illa det var... Aldrig mer Taccotallrik på Furuvik kan jag lova!
Efter mycket tjat fick jag iaf med mig Elvira på den simplaste bergochdalbanan genom tiderna, "Larven" eller vad den kan ha kallats för? Kan ju säga att "Nyckelpigan" är en rysare i jämförelse... Trots det så skakade Elvira som ett asplöv och var orolig över att solglasögonen skulle flyga av, totalt riskfritt om ni frågar mig.
Kan även tillägga att jag åkte "Spöktåget" själv, i rent studiesyfte för att inte riskera att Elvira får ännu mer men av mina påhitt (läs Helvetesfärden i tidigare inlägg). Jag utvärderade att "Spöktåget" kommer att dröja för Elviras del.... länge....
Och på begärna kommer här en bild på den barnvagnsåkande Frallan, hej och hå!
Vad gör man inte för sina barn?
I torsdags var jag och Elvira på inskolning i förskoleklassen på Båtbacken i Nor. Hon har verkligen inte sett fram emot detta då hon trivdes helt perfekt på dagis i Järvsö, men allt har sitt slut och jag höll tummarna för att upplevelsen skulle bli så bra som möjligt!
Vi hade inhandlat jeansbyxor och nya tjöjor och en tuff liten jacka dagen till ära. På morgonen möttes vi av barn och föräldrar och Elvira kännde inte någon, stackars barn. Nu vet jag inte om jag är en hönsmamma eller om vi hamnade i en klass med hårdhudingar till föräldrar med döm om min förvåning när morgonsamlingen var avklarad och föräldrarna drog som avlöningar... Kvar blev en pappa och jag...
Dagen flöt fram i sakta mak och jag tittade på klocka ungefär var tionde minut. Ni som känner mig vet att jag inte är någon barntjusare och lever under begreppet "Mina barn och andras ungar". När dagen avrundades mot sitt slut så skulle samtliga barn lämna sina pennor i respektive personlig låda, alla barn rusade dit och Elvira drog ut sin låda och råkade tucha i ett annat barn på handen. Den ungen skrek "AAAJJJ" och blängde surt på Elvira. Elvira är superkänslig för högljudda ungar och att få kritik så jag såg på henne direkt att solen gick ner väldigt snabbt. Hon trevade fram ett ynkligt förlåt och ungen sprang iväg och röck på axlarna, lika sur fortfarande. Saken är den att det gjorde inte ont utan det var mest en protest om att "se dig för". Elvira föll i gråt och jag vet att hon tycker det är skitjobbigt att gråta offfentligt. Jag drog med henne in i personalrummet för att hon skulle få vara ifred och slippa alla undrande blickar. Väl där kommer fröken och frågar vad som hänt och tänkte. "Ska jag ljuga och säga att ungen gjorde något mer dumt än att bara skrika AAAJJJ!... Eller får man inte ljuga även om det är för att skydda sitt barn? För ljuger jag så kanske fröken tar ett snack med ungen och hon vågar aldrig göra mitt barn något igen, he he he! Då sticker ungen in skallen i personalrummet och fröken frågar henne vad som hänt.
- Vadå, jag slog na inte ens... sa hon och blängde surt på Elvira som i hennes ögon hade överreagerat.
Äsch, jag fegar och talar sanning samt får berätta att Elvira kan reagera när barn skriker åt henne, ser det trots att som ett tecken på sundhet, klart man ska bli ledsen när någon är dum?
Elvira åkte skolbuss hem den dagen och jag tog bilen, hon hade sällskap av grannflickan som började i ettan och resan gick bra. Jag frågade fröken om jag skulle vara med imogon också och fick till svar att det var onödigt eftersom inskolningen nu var avklarad... GULP säger jag bara!!!
Dagen efter vinkade jag av Elvira som åkte skolbuss som gick kl 07:10, hela dagen gick jag på helspänn och förväntade mig ett telefonsamtal från fröken och en gallskrikandes Elvira i bakgrunden. Telefonsamtalet uteblev till min enorma lättnad och jag gick ner till vägen kl 13:00 för att invänta bussen. Några minuter senare hoppar världens största 6 åring av med skolväskan i högsta hugg och med ett strålande leende. Jag fick en STOR kram och hon viskade i mitt öra:
- Mamma, det har gått jättebra idag ; )
Det var nog de bästa ord jag hört i hela mitt liv!
Med tanke på min egna skoltid så har jag full förståelse för barn som skolkar, vägrar gå i skolan och fejkar sjukdom med jämna mellanrum. Min skoltid var skit och jag hade med handen på hjärtat hellre utstått 10 år i fängelse, det hade varit en befrielse jämfört med vad jag fick uppleva. Men samtidigt stämmer det nog att det som inte dödar det härdar. Vem vet, jag kanske inte hade varit den jag är idag om det inte vore för de tuffa åren? Men en sak säger jag bara, om mina barn någonsinn visar minsta tecken på att bli utstötta ur gemenskapen så kan jag lova att jag kommer ta itu med detta på mitt allderles egna sätt. Tror nämligen inte ett skit på att mobbing går att få bort genom "föräldramöten eller krismöten", vilken förälder lyssnar på någon som påstår att deras barn mobbar andra? Nej, jag kommer garanterat ligga och lura i buskarna runt skolgården och avverka den ena ungens självförtroende efter det andra genom att ta dem i örat bakom skolgården där ingen ser och läsa lusen av de som inte kan bete sig! Och det är inte ett hot mina vänner, det är ett löfte till mina barn!
Oj, nu är klockan snart 13:00 så det är dags att gå och hämta Elvira vid bussen, hoppas hon har haft en bra dag.... för alla skull ; )
Tjo!
Vi hade inhandlat jeansbyxor och nya tjöjor och en tuff liten jacka dagen till ära. På morgonen möttes vi av barn och föräldrar och Elvira kännde inte någon, stackars barn. Nu vet jag inte om jag är en hönsmamma eller om vi hamnade i en klass med hårdhudingar till föräldrar med döm om min förvåning när morgonsamlingen var avklarad och föräldrarna drog som avlöningar... Kvar blev en pappa och jag...
Dagen flöt fram i sakta mak och jag tittade på klocka ungefär var tionde minut. Ni som känner mig vet att jag inte är någon barntjusare och lever under begreppet "Mina barn och andras ungar". När dagen avrundades mot sitt slut så skulle samtliga barn lämna sina pennor i respektive personlig låda, alla barn rusade dit och Elvira drog ut sin låda och råkade tucha i ett annat barn på handen. Den ungen skrek "AAAJJJ" och blängde surt på Elvira. Elvira är superkänslig för högljudda ungar och att få kritik så jag såg på henne direkt att solen gick ner väldigt snabbt. Hon trevade fram ett ynkligt förlåt och ungen sprang iväg och röck på axlarna, lika sur fortfarande. Saken är den att det gjorde inte ont utan det var mest en protest om att "se dig för". Elvira föll i gråt och jag vet att hon tycker det är skitjobbigt att gråta offfentligt. Jag drog med henne in i personalrummet för att hon skulle få vara ifred och slippa alla undrande blickar. Väl där kommer fröken och frågar vad som hänt och tänkte. "Ska jag ljuga och säga att ungen gjorde något mer dumt än att bara skrika AAAJJJ!... Eller får man inte ljuga även om det är för att skydda sitt barn? För ljuger jag så kanske fröken tar ett snack med ungen och hon vågar aldrig göra mitt barn något igen, he he he! Då sticker ungen in skallen i personalrummet och fröken frågar henne vad som hänt.
- Vadå, jag slog na inte ens... sa hon och blängde surt på Elvira som i hennes ögon hade överreagerat.
Äsch, jag fegar och talar sanning samt får berätta att Elvira kan reagera när barn skriker åt henne, ser det trots att som ett tecken på sundhet, klart man ska bli ledsen när någon är dum?
Elvira åkte skolbuss hem den dagen och jag tog bilen, hon hade sällskap av grannflickan som började i ettan och resan gick bra. Jag frågade fröken om jag skulle vara med imogon också och fick till svar att det var onödigt eftersom inskolningen nu var avklarad... GULP säger jag bara!!!
Dagen efter vinkade jag av Elvira som åkte skolbuss som gick kl 07:10, hela dagen gick jag på helspänn och förväntade mig ett telefonsamtal från fröken och en gallskrikandes Elvira i bakgrunden. Telefonsamtalet uteblev till min enorma lättnad och jag gick ner till vägen kl 13:00 för att invänta bussen. Några minuter senare hoppar världens största 6 åring av med skolväskan i högsta hugg och med ett strålande leende. Jag fick en STOR kram och hon viskade i mitt öra:
- Mamma, det har gått jättebra idag ; )
Det var nog de bästa ord jag hört i hela mitt liv!
Med tanke på min egna skoltid så har jag full förståelse för barn som skolkar, vägrar gå i skolan och fejkar sjukdom med jämna mellanrum. Min skoltid var skit och jag hade med handen på hjärtat hellre utstått 10 år i fängelse, det hade varit en befrielse jämfört med vad jag fick uppleva. Men samtidigt stämmer det nog att det som inte dödar det härdar. Vem vet, jag kanske inte hade varit den jag är idag om det inte vore för de tuffa åren? Men en sak säger jag bara, om mina barn någonsinn visar minsta tecken på att bli utstötta ur gemenskapen så kan jag lova att jag kommer ta itu med detta på mitt allderles egna sätt. Tror nämligen inte ett skit på att mobbing går att få bort genom "föräldramöten eller krismöten", vilken förälder lyssnar på någon som påstår att deras barn mobbar andra? Nej, jag kommer garanterat ligga och lura i buskarna runt skolgården och avverka den ena ungens självförtroende efter det andra genom att ta dem i örat bakom skolgården där ingen ser och läsa lusen av de som inte kan bete sig! Och det är inte ett hot mina vänner, det är ett löfte till mina barn!
Oj, nu är klockan snart 13:00 så det är dags att gå och hämta Elvira vid bussen, hoppas hon har haft en bra dag.... för alla skull ; )
Tjo!
Helgens äventyr är avklarat!
Så var man hemma igen då, efter en trevlig helg på Furuvik och i Valbo.
Tro det eller ej men jag hittade 2 par byxor som fick följa med hem, jag hatar verkligen att köpa kläder, tror jag lider av shoppingfobi eller nåt. Men jag insåg att kjol över vintern inte var något alternativ och jag har verkligen inte ett enda par hela byxor, så det var att klassa som en akututryckning ; )
Svängde förbi HÖÖKS i rena farten också och köpte transportskydd till Molly, rosa såklart, så på fredag åker vi till Ljusdal med Elviras lilla prinsessponny, väl skyddad mot ev trampskador. Själv var jag grymt sugen på ett brunt träns men jag är så himla snål när det gäller att lägga ut pengar på mig och mina intressen så det hänger fortfarande kvar i butiken...
På kvällen åkte vi och campade, mycket trevligt! Elvira var i sitt esse där hon sprang omkring över stock och sten och letade efter "smådjur". Resultatet blev 3 snäckor (som rymde över natten och återfanns i sminkhyllan bland tandborstarna) 4 paddor, den ena sötare efter den andra och 1 ödla. Hon har verkligen öga för det här. Helt imponerande och det är med en tår i ögat jag känner igen mig från när jag själv var liten. Tänk att detta intresse kan gå i arv så tydligt!
Dagen efter begav vi oss till Furuvik, Tula och Zolee fick stanna kvar i husvagnen under dagen, då de kan bete sig som de ska, dvs inte flisa sönder allt i sin väg. Heffa har verkligen inte vunnit vårat förtroende på den punkten så till Dalles lycka skulle hon få följa med på äventyret. Dessutom fyllde hon dagen till ära 1 år så det var väl inte mer än rätt. Man kunde verkligen se på henne att hon var nöjd med sig själv "De där korkade polarna som inte fattar att det lönar sig att bita sönder och förstöra, de kan gått sitta i husvagnen idag, he he he" Hon var som vilket barn somm hellst, skulle promt titta på alla djur och hon var en riktig apmagnet. Så fort hon visade upp sitt tryne så var de där direkt för att kolla in vårt "fula barn". På eftermiddagen var hon så trött så hon fick sitta i barnvagnen och bli omkringdragen, jag säger bara en sak. Den som aldrig haft med Frallor att göra har verkligen missat något.
Zelma och Elvira var välupppfostrade prinsessor hela dagen och allt flöt på, ibland är det bra kul att vara morsa!
(Bilder kommer)
Tro det eller ej men jag hittade 2 par byxor som fick följa med hem, jag hatar verkligen att köpa kläder, tror jag lider av shoppingfobi eller nåt. Men jag insåg att kjol över vintern inte var något alternativ och jag har verkligen inte ett enda par hela byxor, så det var att klassa som en akututryckning ; )
Svängde förbi HÖÖKS i rena farten också och köpte transportskydd till Molly, rosa såklart, så på fredag åker vi till Ljusdal med Elviras lilla prinsessponny, väl skyddad mot ev trampskador. Själv var jag grymt sugen på ett brunt träns men jag är så himla snål när det gäller att lägga ut pengar på mig och mina intressen så det hänger fortfarande kvar i butiken...
På kvällen åkte vi och campade, mycket trevligt! Elvira var i sitt esse där hon sprang omkring över stock och sten och letade efter "smådjur". Resultatet blev 3 snäckor (som rymde över natten och återfanns i sminkhyllan bland tandborstarna) 4 paddor, den ena sötare efter den andra och 1 ödla. Hon har verkligen öga för det här. Helt imponerande och det är med en tår i ögat jag känner igen mig från när jag själv var liten. Tänk att detta intresse kan gå i arv så tydligt!
Dagen efter begav vi oss till Furuvik, Tula och Zolee fick stanna kvar i husvagnen under dagen, då de kan bete sig som de ska, dvs inte flisa sönder allt i sin väg. Heffa har verkligen inte vunnit vårat förtroende på den punkten så till Dalles lycka skulle hon få följa med på äventyret. Dessutom fyllde hon dagen till ära 1 år så det var väl inte mer än rätt. Man kunde verkligen se på henne att hon var nöjd med sig själv "De där korkade polarna som inte fattar att det lönar sig att bita sönder och förstöra, de kan gått sitta i husvagnen idag, he he he" Hon var som vilket barn somm hellst, skulle promt titta på alla djur och hon var en riktig apmagnet. Så fort hon visade upp sitt tryne så var de där direkt för att kolla in vårt "fula barn". På eftermiddagen var hon så trött så hon fick sitta i barnvagnen och bli omkringdragen, jag säger bara en sak. Den som aldrig haft med Frallor att göra har verkligen missat något.
Zelma och Elvira var välupppfostrade prinsessor hela dagen och allt flöt på, ibland är det bra kul att vara morsa!
(Bilder kommer)
Plötslig händer det!
Ja, ni vet väl vad de säger på trissreklamen och jag kan inte annat än hålla med! Plötsligt händer det!
Idag kom grävmaskinen och började gräva för min framtida ridvolt, jag tog måtten 24x45, lite udda jag vet, men det blev snyggast så, he he! Så är ni intresserade av att köpa matjord så har vi x antal kubik till salu och finns det någon som har stenmjöl till salu så hojta!
Nu ser jag fram emot att få börja vitmåla staketet runt om! Gud vad snyggt det kommer blir!
Nu har jag inte tid att babbla på längre. Jag, Dalle och Elvira ska fixa iordning Molly, hon och Elvira ska till Ljusdal på HT första ridlektion, hoppas Molly sköter sig och att Cassuall kan leva utan henne i ett par timmar...
Morsning!
Idag kom grävmaskinen och började gräva för min framtida ridvolt, jag tog måtten 24x45, lite udda jag vet, men det blev snyggast så, he he! Så är ni intresserade av att köpa matjord så har vi x antal kubik till salu och finns det någon som har stenmjöl till salu så hojta!
Nu ser jag fram emot att få börja vitmåla staketet runt om! Gud vad snyggt det kommer blir!
Nu har jag inte tid att babbla på längre. Jag, Dalle och Elvira ska fixa iordning Molly, hon och Elvira ska till Ljusdal på HT första ridlektion, hoppas Molly sköter sig och att Cassuall kan leva utan henne i ett par timmar...
Morsning!
Mannagrynsgröt, mitt livselixir!
Mina matvanor tillhör uppenbart inte de allra bästa och de är enligt andra ganska speciella.
Här kommer först och främst min 5 i topp lista på den mat jag gladeligen skulle kunna leva resten av mitt liv på:
1. Mannagrynsgröt med smöröga, megamycket kanel, mjölk och socker.
2. Färsk pasta med grönsaker, champinjoner och mozzarellaost. Gärna med flingsalt och helt vegitarisk.
3. Brylépudding eller Pannacotta, underbar konsistens ; )
4. Friterad Thaimat, hellst räkor, yammi!
5. Stekt ris med grönsaker. 1000000000 Kineser kan inte ha fel ; )
Och här kommer äckellistan:
1. Lever i alla dess former. Vem fan vill äta ett kroppsfilter?
2. Dillkött. Sjukhusmatens ansikte!
3. Senigt kött överlag...
4. Grapefrukt, vem gillar beska saker?
5. Maträtter med soya, så jäkligt och det blir en bränd smak av soya, att det bara är jag som känner det fattar jag bara inte?
Bara orden är heligt för mig, MANNAGRYNSGRÖT! Men den ska vara löskokad men extra salt och massor av grynklumpar och serveras med ovanstående, passar både som frukost, lunch och middag! Detta är den enda anledningen till varför jag bojkottar GI, inget är värt att bytas ut mot denna underbara gröt! Jag lovar att om den fanns med på menyn på det finaste gourmeköket så skulle jag välja denna rätt före vilken filérätt som hellst!
Ironiskt nog är jag gift med en mästerkock så ibland händer det att jag beställer en kötträtt till middag, då vill jag ha riktigt blodig biff, mest för att glädja honom som är ganska uttråkad på att laga iordning min gröt mellan varven. Själv hatar jag matlagning, skurar hellre toalettstolen än ställer mig vid spisen. Minns inte sist jag lagade mat? Måste ha varit i början på 2000-talet... Det är tom så illa så när Dalle jobbar dagtid så gör han iordning matdosor till ungarna. Själv fixar jag inte uppvärmd mat, den skall vara nylagad och inte av mig.
Det här med mattider är inte heller min grej, jag äter när jag är vrålhungrig och då är det giantsize portioner vi pratar om, så jag klarar mig upp till ett dygn i värsta fall. Dalle kallar mig för "ormen" bara därför, he he! Ibland får jag några infall av "vissmatsabstinens" dvs, jag kan äta uteslutande en sak och får nojja på den. Nu har jag haft en avocadoperiod och innan det så var det bärperioden, nu har jag en paus men jag börjar bli en ProVivaolist till magens stora glädje ; )
Nej, nu ska jag ner till köket och ta fram en förpackning bär, vi hörs!
Här kommer först och främst min 5 i topp lista på den mat jag gladeligen skulle kunna leva resten av mitt liv på:
1. Mannagrynsgröt med smöröga, megamycket kanel, mjölk och socker.
2. Färsk pasta med grönsaker, champinjoner och mozzarellaost. Gärna med flingsalt och helt vegitarisk.
3. Brylépudding eller Pannacotta, underbar konsistens ; )
4. Friterad Thaimat, hellst räkor, yammi!
5. Stekt ris med grönsaker. 1000000000 Kineser kan inte ha fel ; )
Och här kommer äckellistan:
1. Lever i alla dess former. Vem fan vill äta ett kroppsfilter?
2. Dillkött. Sjukhusmatens ansikte!
3. Senigt kött överlag...
4. Grapefrukt, vem gillar beska saker?
5. Maträtter med soya, så jäkligt och det blir en bränd smak av soya, att det bara är jag som känner det fattar jag bara inte?
Bara orden är heligt för mig, MANNAGRYNSGRÖT! Men den ska vara löskokad men extra salt och massor av grynklumpar och serveras med ovanstående, passar både som frukost, lunch och middag! Detta är den enda anledningen till varför jag bojkottar GI, inget är värt att bytas ut mot denna underbara gröt! Jag lovar att om den fanns med på menyn på det finaste gourmeköket så skulle jag välja denna rätt före vilken filérätt som hellst!
Ironiskt nog är jag gift med en mästerkock så ibland händer det att jag beställer en kötträtt till middag, då vill jag ha riktigt blodig biff, mest för att glädja honom som är ganska uttråkad på att laga iordning min gröt mellan varven. Själv hatar jag matlagning, skurar hellre toalettstolen än ställer mig vid spisen. Minns inte sist jag lagade mat? Måste ha varit i början på 2000-talet... Det är tom så illa så när Dalle jobbar dagtid så gör han iordning matdosor till ungarna. Själv fixar jag inte uppvärmd mat, den skall vara nylagad och inte av mig.
Det här med mattider är inte heller min grej, jag äter när jag är vrålhungrig och då är det giantsize portioner vi pratar om, så jag klarar mig upp till ett dygn i värsta fall. Dalle kallar mig för "ormen" bara därför, he he! Ibland får jag några infall av "vissmatsabstinens" dvs, jag kan äta uteslutande en sak och får nojja på den. Nu har jag haft en avocadoperiod och innan det så var det bärperioden, nu har jag en paus men jag börjar bli en ProVivaolist till magens stora glädje ; )
Nej, nu ska jag ner till köket och ta fram en förpackning bär, vi hörs!
Tillfället gör tjuven... eller var det Frisören?
Tänk vad jag med skräckblandad förtjusning har skrattat åt alla dessa ungar som klippt sig själva i diverse olämliga frisyrer, ha ha ha, det har nästan varit mer regel än undantag att någon gång skall det provas. Jag har däremot haft tur, jag har varit supernoga med att plocka undan saxar och därför har Elvira fått ha sitt hårsval ifred för sina egna intressen. Jag, som in mitt stilla sinne trodde att detta var någonting som försigick i huvudet på 3-4 åringar eller nåt har för en tid sedan pustat ut och börjat inse att jag faktiskt lyckats hålla hennes hår intakt. Eller...
Att en 6 åring klipper sig själv trodde jag inte hörde till vanligheten, men igår låg Zelmas lilla nagelsax framme i ett obevakat ögonblick och vad är det nu man brukar säga. "Tillfället gör tjuven" men jag tror att man utan större protester skulle kunna ersätta "tjuv" med "frisör". Jag kan ju skatta mig lycklig över att jag lämnade den lilla nagelsaxen framme och inte den stora tygsaxen, för ska jag vara ärlig så blev det inte just så farligt, lite klipp i nacken men resterande hår döljer detta ganska väl. Jag kom på henne eftersom hon inte var klyftig nog att plocka bort hårtestarna efter sig. De låg som en mindre ryamatta på soffdynorna och avslöjade vad som hänt. Jag tog tag i en tuss och tänkte ge henne chansen att erkänna själv, där hon satt djupt försjunken i Bolibompas värld:
- Och vad är detta min unga dam? Nyfiket frågandes i avvaktan på svar.... som lät sig dröjas...
- Ehhh.... ehhh......., hon tittade sig runt för att desperat försöka hitta en tillfällig syndabock.
- Ehhh, jo, jag klippte den här dockan förstår du. Tveksamt visade hon en liten docka med imponerande långt hår ner till knäna ungefär. Dessutom hade den svart hår!
- Titta här, sa jag och höll fram tussen mot dockans hår, för att visa att det fanns en övertydlig nyansskillnad.
- Jo, men jag färgade håret på dockan sen... ehhh... med läppstift, sa hon och smålog lite över sitt brilljanta försvarstal.
Som tur är så är jag inte den som har något större behov av att överglänsa en 6-åring i intellekt, men jag bad att få titta igenom hennes hår och konstaterade för henne att det saknades en tuss i nacken:
- Ja, jag vet, eftersom den dumma knäppningen här bak i nacken hade trasslat in sig i håret så hade jag inget annat val, vad skulle jag har gjort då. Kan du säga mig det!?
Ooops, ja, vad svarar man på detta?
- Ehhh, ok, men nästa gång får du säga till mig så klipper jag loss dig, OK?
- OK, sa hon och röck på axlarna för att sedan fortsätta titta på Bolibompa.
Lite fascinerande att en så väl försvarbar anledning inte utnyttjades direkt, detta får mig oavkortat att fundera på om jag möjligen kan vara för hård mot henne ibland? Men nej, det kan jag aldrig tänka mig, hon visste nog bara inte vilket bra svar hon redan hade och försökte smita ut bakvägen istället. Fast förhoppningsvis så lärde hon sig att ärlighet lönar sig, i alla fall denna gång ; )
Bye bye!
Att en 6 åring klipper sig själv trodde jag inte hörde till vanligheten, men igår låg Zelmas lilla nagelsax framme i ett obevakat ögonblick och vad är det nu man brukar säga. "Tillfället gör tjuven" men jag tror att man utan större protester skulle kunna ersätta "tjuv" med "frisör". Jag kan ju skatta mig lycklig över att jag lämnade den lilla nagelsaxen framme och inte den stora tygsaxen, för ska jag vara ärlig så blev det inte just så farligt, lite klipp i nacken men resterande hår döljer detta ganska väl. Jag kom på henne eftersom hon inte var klyftig nog att plocka bort hårtestarna efter sig. De låg som en mindre ryamatta på soffdynorna och avslöjade vad som hänt. Jag tog tag i en tuss och tänkte ge henne chansen att erkänna själv, där hon satt djupt försjunken i Bolibompas värld:
- Och vad är detta min unga dam? Nyfiket frågandes i avvaktan på svar.... som lät sig dröjas...
- Ehhh.... ehhh......., hon tittade sig runt för att desperat försöka hitta en tillfällig syndabock.
- Ehhh, jo, jag klippte den här dockan förstår du. Tveksamt visade hon en liten docka med imponerande långt hår ner till knäna ungefär. Dessutom hade den svart hår!
- Titta här, sa jag och höll fram tussen mot dockans hår, för att visa att det fanns en övertydlig nyansskillnad.
- Jo, men jag färgade håret på dockan sen... ehhh... med läppstift, sa hon och smålog lite över sitt brilljanta försvarstal.
Som tur är så är jag inte den som har något större behov av att överglänsa en 6-åring i intellekt, men jag bad att få titta igenom hennes hår och konstaterade för henne att det saknades en tuss i nacken:
- Ja, jag vet, eftersom den dumma knäppningen här bak i nacken hade trasslat in sig i håret så hade jag inget annat val, vad skulle jag har gjort då. Kan du säga mig det!?
Ooops, ja, vad svarar man på detta?
- Ehhh, ok, men nästa gång får du säga till mig så klipper jag loss dig, OK?
- OK, sa hon och röck på axlarna för att sedan fortsätta titta på Bolibompa.
Lite fascinerande att en så väl försvarbar anledning inte utnyttjades direkt, detta får mig oavkortat att fundera på om jag möjligen kan vara för hård mot henne ibland? Men nej, det kan jag aldrig tänka mig, hon visste nog bara inte vilket bra svar hon redan hade och försökte smita ut bakvägen istället. Fast förhoppningsvis så lärde hon sig att ärlighet lönar sig, i alla fall denna gång ; )
Bye bye!
