Vad gör man inte för sina barn?
I torsdags var jag och Elvira på inskolning i förskoleklassen på Båtbacken i Nor. Hon har verkligen inte sett fram emot detta då hon trivdes helt perfekt på dagis i Järvsö, men allt har sitt slut och jag höll tummarna för att upplevelsen skulle bli så bra som möjligt!
Vi hade inhandlat jeansbyxor och nya tjöjor och en tuff liten jacka dagen till ära. På morgonen möttes vi av barn och föräldrar och Elvira kännde inte någon, stackars barn. Nu vet jag inte om jag är en hönsmamma eller om vi hamnade i en klass med hårdhudingar till föräldrar med döm om min förvåning när morgonsamlingen var avklarad och föräldrarna drog som avlöningar... Kvar blev en pappa och jag...
Dagen flöt fram i sakta mak och jag tittade på klocka ungefär var tionde minut. Ni som känner mig vet att jag inte är någon barntjusare och lever under begreppet "Mina barn och andras ungar". När dagen avrundades mot sitt slut så skulle samtliga barn lämna sina pennor i respektive personlig låda, alla barn rusade dit och Elvira drog ut sin låda och råkade tucha i ett annat barn på handen. Den ungen skrek "AAAJJJ" och blängde surt på Elvira. Elvira är superkänslig för högljudda ungar och att få kritik så jag såg på henne direkt att solen gick ner väldigt snabbt. Hon trevade fram ett ynkligt förlåt och ungen sprang iväg och röck på axlarna, lika sur fortfarande. Saken är den att det gjorde inte ont utan det var mest en protest om att "se dig för". Elvira föll i gråt och jag vet att hon tycker det är skitjobbigt att gråta offfentligt. Jag drog med henne in i personalrummet för att hon skulle få vara ifred och slippa alla undrande blickar. Väl där kommer fröken och frågar vad som hänt och tänkte. "Ska jag ljuga och säga att ungen gjorde något mer dumt än att bara skrika AAAJJJ!... Eller får man inte ljuga även om det är för att skydda sitt barn? För ljuger jag så kanske fröken tar ett snack med ungen och hon vågar aldrig göra mitt barn något igen, he he he! Då sticker ungen in skallen i personalrummet och fröken frågar henne vad som hänt.
- Vadå, jag slog na inte ens... sa hon och blängde surt på Elvira som i hennes ögon hade överreagerat.
Äsch, jag fegar och talar sanning samt får berätta att Elvira kan reagera när barn skriker åt henne, ser det trots att som ett tecken på sundhet, klart man ska bli ledsen när någon är dum?
Elvira åkte skolbuss hem den dagen och jag tog bilen, hon hade sällskap av grannflickan som började i ettan och resan gick bra. Jag frågade fröken om jag skulle vara med imogon också och fick till svar att det var onödigt eftersom inskolningen nu var avklarad... GULP säger jag bara!!!
Dagen efter vinkade jag av Elvira som åkte skolbuss som gick kl 07:10, hela dagen gick jag på helspänn och förväntade mig ett telefonsamtal från fröken och en gallskrikandes Elvira i bakgrunden. Telefonsamtalet uteblev till min enorma lättnad och jag gick ner till vägen kl 13:00 för att invänta bussen. Några minuter senare hoppar världens största 6 åring av med skolväskan i högsta hugg och med ett strålande leende. Jag fick en STOR kram och hon viskade i mitt öra:
- Mamma, det har gått jättebra idag ; )
Det var nog de bästa ord jag hört i hela mitt liv!
Med tanke på min egna skoltid så har jag full förståelse för barn som skolkar, vägrar gå i skolan och fejkar sjukdom med jämna mellanrum. Min skoltid var skit och jag hade med handen på hjärtat hellre utstått 10 år i fängelse, det hade varit en befrielse jämfört med vad jag fick uppleva. Men samtidigt stämmer det nog att det som inte dödar det härdar. Vem vet, jag kanske inte hade varit den jag är idag om det inte vore för de tuffa åren? Men en sak säger jag bara, om mina barn någonsinn visar minsta tecken på att bli utstötta ur gemenskapen så kan jag lova att jag kommer ta itu med detta på mitt allderles egna sätt. Tror nämligen inte ett skit på att mobbing går att få bort genom "föräldramöten eller krismöten", vilken förälder lyssnar på någon som påstår att deras barn mobbar andra? Nej, jag kommer garanterat ligga och lura i buskarna runt skolgården och avverka den ena ungens självförtroende efter det andra genom att ta dem i örat bakom skolgården där ingen ser och läsa lusen av de som inte kan bete sig! Och det är inte ett hot mina vänner, det är ett löfte till mina barn!
Oj, nu är klockan snart 13:00 så det är dags att gå och hämta Elvira vid bussen, hoppas hon har haft en bra dag.... för alla skull ; )
Tjo!
Vi hade inhandlat jeansbyxor och nya tjöjor och en tuff liten jacka dagen till ära. På morgonen möttes vi av barn och föräldrar och Elvira kännde inte någon, stackars barn. Nu vet jag inte om jag är en hönsmamma eller om vi hamnade i en klass med hårdhudingar till föräldrar med döm om min förvåning när morgonsamlingen var avklarad och föräldrarna drog som avlöningar... Kvar blev en pappa och jag...
Dagen flöt fram i sakta mak och jag tittade på klocka ungefär var tionde minut. Ni som känner mig vet att jag inte är någon barntjusare och lever under begreppet "Mina barn och andras ungar". När dagen avrundades mot sitt slut så skulle samtliga barn lämna sina pennor i respektive personlig låda, alla barn rusade dit och Elvira drog ut sin låda och råkade tucha i ett annat barn på handen. Den ungen skrek "AAAJJJ" och blängde surt på Elvira. Elvira är superkänslig för högljudda ungar och att få kritik så jag såg på henne direkt att solen gick ner väldigt snabbt. Hon trevade fram ett ynkligt förlåt och ungen sprang iväg och röck på axlarna, lika sur fortfarande. Saken är den att det gjorde inte ont utan det var mest en protest om att "se dig för". Elvira föll i gråt och jag vet att hon tycker det är skitjobbigt att gråta offfentligt. Jag drog med henne in i personalrummet för att hon skulle få vara ifred och slippa alla undrande blickar. Väl där kommer fröken och frågar vad som hänt och tänkte. "Ska jag ljuga och säga att ungen gjorde något mer dumt än att bara skrika AAAJJJ!... Eller får man inte ljuga även om det är för att skydda sitt barn? För ljuger jag så kanske fröken tar ett snack med ungen och hon vågar aldrig göra mitt barn något igen, he he he! Då sticker ungen in skallen i personalrummet och fröken frågar henne vad som hänt.
- Vadå, jag slog na inte ens... sa hon och blängde surt på Elvira som i hennes ögon hade överreagerat.
Äsch, jag fegar och talar sanning samt får berätta att Elvira kan reagera när barn skriker åt henne, ser det trots att som ett tecken på sundhet, klart man ska bli ledsen när någon är dum?
Elvira åkte skolbuss hem den dagen och jag tog bilen, hon hade sällskap av grannflickan som började i ettan och resan gick bra. Jag frågade fröken om jag skulle vara med imogon också och fick till svar att det var onödigt eftersom inskolningen nu var avklarad... GULP säger jag bara!!!
Dagen efter vinkade jag av Elvira som åkte skolbuss som gick kl 07:10, hela dagen gick jag på helspänn och förväntade mig ett telefonsamtal från fröken och en gallskrikandes Elvira i bakgrunden. Telefonsamtalet uteblev till min enorma lättnad och jag gick ner till vägen kl 13:00 för att invänta bussen. Några minuter senare hoppar världens största 6 åring av med skolväskan i högsta hugg och med ett strålande leende. Jag fick en STOR kram och hon viskade i mitt öra:
- Mamma, det har gått jättebra idag ; )
Det var nog de bästa ord jag hört i hela mitt liv!
Med tanke på min egna skoltid så har jag full förståelse för barn som skolkar, vägrar gå i skolan och fejkar sjukdom med jämna mellanrum. Min skoltid var skit och jag hade med handen på hjärtat hellre utstått 10 år i fängelse, det hade varit en befrielse jämfört med vad jag fick uppleva. Men samtidigt stämmer det nog att det som inte dödar det härdar. Vem vet, jag kanske inte hade varit den jag är idag om det inte vore för de tuffa åren? Men en sak säger jag bara, om mina barn någonsinn visar minsta tecken på att bli utstötta ur gemenskapen så kan jag lova att jag kommer ta itu med detta på mitt allderles egna sätt. Tror nämligen inte ett skit på att mobbing går att få bort genom "föräldramöten eller krismöten", vilken förälder lyssnar på någon som påstår att deras barn mobbar andra? Nej, jag kommer garanterat ligga och lura i buskarna runt skolgården och avverka den ena ungens självförtroende efter det andra genom att ta dem i örat bakom skolgården där ingen ser och läsa lusen av de som inte kan bete sig! Och det är inte ett hot mina vänner, det är ett löfte till mina barn!
Oj, nu är klockan snart 13:00 så det är dags att gå och hämta Elvira vid bussen, hoppas hon har haft en bra dag.... för alla skull ; )
Tjo!
Kommentarer
Postat av: Linda Torngärde
Länge sen sist! Läste just om din/Elviras första dag.... BIIIG SMILE!!! Du sätter ord på många föräldrars tankar!! Kram.
Postat av: mammamusus
Vill bara tala om för dig..att precis så gjorde jag.Tog saken i egna händer när dottern blev mobbad i femte klass av en och samma jänta hela tiden.Och ingenting hände hur jag än tjatade på lärarna att se efter..Dottern kom hem var och varannan dag efter en halv skoldag och tjöt.En dag brast det bara för mig.Vi bodde bara ett stenkast från skolan,så jag tog ungen i handen och brakade in i klassrummet,drog med mig mobbaren i fråga ut i korridoren och ställde henne mot väggen.Jag sa att fortsätter du ska jag komma hit varje dag och göra samma sak mot dig varenda gång jag ser dig.Läraren vart tokig,och för att inte tala om mamman!! Jag blev polisanmäld,minsann!Nu blev det inget av det hela,anmälan togs tillbaks.Så....camouflera dig bra på din jakt...bara ett gott råd oss mammor emellan...
Trackback
