CaZoo - En egotripp utan gräns...

Nu när Zellisen har börjat på dagis, vilket jag tackar gudarna för, så har jag börjat komma tillbaka upp på hästryggen igen. Höstdagar är underbara att rida ut på! Idag var väl en dag som alla andra, jag hade bestämt mig för att klättra upp på mörkberget med Casse och njuta av alla höstfärger och denna underbara utsiktsplats!

Mörkbergsturen tillhör favoritsvängen och så här års är det som sagt outstanding att ta den svängen. Det tar ca 1,5 timme att ta sig runt och den är perfekt att bygga muskler på, Casse klättrar och jag står i fältsits, mumma för ridbyxlåren, ha ha ha, (ok, den var skitdålig...)

På väg upp för berget reflekterade jag knappt över den rykande färska björnskiten som låg på stigen, full med lingon och riktigt äcklig var den. Mähh, äter hundar lingon? Vi red vidare uppför och jag började ana doften av hästsvett, mmmm, finns det någon härligare doft? Ska vara valpdoft då? När jag kommit ända upp på toppen och Casse pustade för fullt tänkte jag att jag som vanligt hoppar av och njuter av utsikten, samma utsikt som överst på denna blogg. Casse betade, jag njöt, doften av höst fyllde mina lungor och den färgsprakande vyn tog nästan andan ur mig. Så vackert!

Petade lite med foten i en trädstam och såg hur urbarkad den var, full med små myrgångar och ett hungrigt djur hade nästan klöst bort hela stammen, humm, vilket djur är så stark? Grävling?

I nästa sekund bröts tystnaden av ett ljud som kom ca 40-50 meter bort, snett bakom mig:
- BRUUUUUM!!!!!!
Brummeli brum se vem lufsar där???

Kvistar bröts och Casse for upp med skallen och drog efter andan, han trumpetade ut luften och höll svansen högt! Mina tankar for genom skallen, helvetes jävla skit, ska jag dö genom att föda en brunbjörn uppe på mörkberget? Helvete heller, jag vägrar!

Har alltid facinerats över alla unga tjejer som klarar av att kasta sig upp på hästryggen med enhandsfattning i manen, from idag tillhör även jag den kategorin, men att ett björnmöte skulle lära mig denna konst känns lite överambitiöst! Hur som hellst, upp kom jag med en jävla fart och jag var iskall. Nu bär det av utför, nedför, förhoppningsvis i rätt riktning, fel riktning är inte bra då det är ett stup som avslutar toppen åt det hållet. Skänklade på latmasken åt rätt riktning och hoppades på att inte min och björnens tanke var densamma. Nu gäller det att skritta på så pass lugnt att vi inte väcker björnens jaktinstinkt men samtidigt gör det ingenting om Casse väljer att skena, jag skulle vägra ramla av ändå. Har ju alltid hört att om man träffar en björn i skogen så ska man spela död och jag lovar er, inget hade varit enklare, men i snabbaste skritt för att istället försöka övertyga om odödlighet, smidighet, elegans och vilja att överleva försökte en klumpfotad häst med en likstel ryttare göra sitt yttersta, det var fan inte lätt. 10 minuter senare och med nytt personbästa var vi nere från berget, det var ungefär här som mitt hjärtstillestånd upphörde och jag vågade titta mig bakom axeln. Av björnen syntes ingenting!

Resten av turen avnjöts med skräckblandad förtjusning, jag hade överlevt (så här långt, gulp) och var otroligt ödmjuk inför livet! Funderade även lite på när jag sist blev erbjuden tre olika sätt att dö på samtidigt, händer ju liksom inte varje dag. Och frågan är vad jag skulle välja då? Bli björnmat, ramla nerför stupet på Mörkberget, eller dö på en skenande häst som slänger av mig så jag bryter nacken?

Så till alla er som bor i närheten av Mörkberget, hör ni någonting som låter som en strandsatt Chewbacca så vet ni vad det är, hundar äter inte lingon och fundera inte på om grävlingar kan välta träd. Jag vet inte hur jag ska ersätta min bästa klättermotioneringsslinga nu, men jag vet att jag inte kommer göra denna sväng än på mycket länge, har med detta bara en obesvarad fråga... När går björnar i ide? 

Hopp i galopp ; )