CaZoo - En egotripp utan gräns...

Sprang nyss ut i 20- för att slänga åt hästarna lunchhö. I superunderställ och gummistövlar. Tur att man bor på landet! Myrlingen sover så det gäller att passa på. Undrar just hur lång tid det tar att ge dem lunchhöet, gissar på att det tar ca 60 sekunder från det att jag lämnar huset tills jag är tillbaka, jo jo, snabb som en vessla när det gäller ; )

Idag satt jag och slöglodde på Oprah och dagens tema var "hår". Det här ämnet har jag mer eller mindre väntat och våndats över att ta upp i min blogg men idag kändes det lite som ett tecken på att det kanske var dags. De diskuterade nämligen någonting som jag själv har reflekterat över. Svarta kvinnor lägger ner massor av tid och pengar på att få håret så rakt och "vit" som möjligt. Det har tydligen gjorts en dokumentär kring detta och det har upprört väldigt många svarta kvinnor, de vill inte bli "avslöjade" och hade hoppats på att de kunde få bevara sin "hemlighet" kring hur verkligheten ser ut vad gäller löshår, tid och pengar. De kontrar även tillbaka med att vita kvinnor gör allt för att dölja sin egentliga hårfärg och som ni förstår så är det här som ämnet blir intressant för mig.

Vet inte hur många gånger jag svurit över att ödet gett mig mitt röda hår. Det har inneburit många svåra år i skolan då jag fått inpräntat att eftersom jag är rödhårig så kan jag aldrig förvänta mig att få någon högre intelligens, jag kommer aldrig bli något och jag kommer defenitivt aldrig att få några vänner. Mitt liv var redan förutspått av mina "skolkompisar" och det var bara att gilla läget. Jag minns väl när jag gjorde ett tappert försök att färga håret "askblond" eftersom det var den mest "normala" hårfärg man kunde ha men döm om min förvåning när mina drömmar gick i tusen bitar eftersom färgningen inte bet igenom på mitt röda pigment och jag fick leva som "grönhårig" i några veckor. Jag provade även att slinga håret men blekningen fick sitta i över den dubbla tiden hos frisören och till slut var de tvugna att avbryta behandlingen eftersom de var rädda att jag skulle tappa håret om det fick verka till full effekt, vilket jag egentligen hade stått ut med bara det blev så "orött" som möjligt. Slingorna syntes dock men det blev ingen höjdare.

Den enda färg jag kunde färga håret i var andra röda nyanser, det gjorde jag vid några tillfällen i min uppväxt men sen fick det banne mig vara nog. Jag insåg att problemet inte satt på huvudet, utan i!

Idag vågar jag påstå att jag har mitt röda hår att tacka för den jag är. Om det inte hade varit för just detta fenomen så hade jag antagligen varit någon helt annan. Jag hade kanske varit "Svenssontjejen som jobbade på ICA och hade komplex över vikten". Eller vad vet jag? Jag vet iaf att tack vare att jag drog mig undan i skolan och mest satt och ugglade igenom alla djurböcker på hela biblioteket, istället för att behöva jobba mig upp på hierarkistegens stressande pinnhål i högstadiet genom att vara någonting jag inte stod för, så formades mitt inre och mina intresse kunde vakna till liv långt tidigare än för många andra. Jag tillbringade fasligt mycket tid för mig själv och blev en tänkare av stora mått, samtidigt som jag var en riktig bokmal som slukade den ena faktaboken efter den andra, alla handlade förståss om djur av alla de slag. Medans klasskompisarna hängde på byn satt jag i mitt rum och bearbetade dagen genom att debattera med mig själv. Jag blev en riktigt bra sådan, även fast jag inte kunde visa det för någon. Jag hade alla knivskarpa svar klara i mitt huvud, men jag vågade aldrig använda dem mot någon som hade åsikter om min existens.

Kanske är det denna självdebatt som kommer så väl till pass nu när jag rör om i grytan på diverse forum?

Den bittra skoltiden resulterade i att jag hade en frånvaro på ca 25%. Att plugga inför prov och lägga ner mer energi på att få bra betyg på en plats som jag hatade låg mig aldrig i fatet så när slutbetyget låg i min hand och visade 3,0 i medel så grubblade jag inte mer på det, jag var bara jävligt glad att tortyrdagarna var slut! Men flera år efter grundskolans slut började jag fundera på om jag hade mer innanför pannbenet en ett "Svenssonbetyg" så jag gjorde slag i saken och pluggade på Komvux, läste in alla grundämnen på gymnasienivå och la även till några ämnen som jag var nyfiken på, detta av rent egoistiska skäl då jag inte hade för avsikt att söka någon utbildning efter detta. Herregud, jag var ju självlärd på det jag ville bli sedan år tillbaka ; ) Komvux avslutades 1,5 år senare med ett stooort leende på läpparna. Dock kan jag tillägga att matematik inte var min grej. Lärarna kliade sig i huvudet många gånger och till slut var de rörande överrens. "Du tänker alltför mycket" var domen, men det kan jag leva med ; )

Nu sitter jag här med ett naturligt rött hår och mår hur bra som hellst. Jag skulle aldrig färga håret igen av den enkla anledning att jag väljer att stå för vem jag är och jag tror att mycket av det är pga håret. Jag har inte längre några komplex och har insett att allt som sägs i barndomen kanske inte alltid stämmer så väl överens med sanningen. MEN, jag ska ovilligt erkänna att jag fortfarande känner ett hugg i hjärtat när jag hör de infekterade glåporden igen. Ibland på TV, ibland på film, ibland i text, men lyckligtvis aldrig till mig. Det kommer nog aldrig försvinna och jag har valt att dessa hugg i hjärtat får påminna om hur livet kan vända från svart till vitt och detta tack vare rätt inställning, kämparglöd, självinsikt och en hel del jävlar anamma.

Avslutningsvis hoppas jag att jag har nått ut med budskapet Dölj aldrig ditt sanna jag och du är lika bra som du tror. Dvs, tror du inte på dig själv så uppfattas du inte som trovärdig av din omgivning heller och tvärt om.

Sen kan jag såklart inte låta bli att småle åt den här situationen. För hur länge jag än funderat nu så kan jag inte komma på en enda kvinna i min närhet som valt att behålla sin naturliga hårfärg mer än jag själv. Jag om någon vore ju ha ett fullgott själ till att byta hårfärg! Lite smått ironiskt faktiskt!