Barnkalas, en bantares tortyrkammare!
Igår fyllde som sagt Elvira år och jag fixade med glass, chokladsås, maränger, grädde, bullar, chokladbollar, sockerkaka och tårta, samt gjorde iordning ungarnas godispåsar, vilken tortyr för en bantare!!!! Men jag ska erkänna att jag tog en minimal tårtbit och slickade rent sockerkaksbunken, samt åt upp två godisar som "var trasiga", får se om nästa veckas viktresultat straffs pga detta...
Tog dem på bar gärning!
Nu har de bott hos mig i någon vecka och min andra hona, Liona, har varit på lite löphumör så jag lät henne flytta in till Roffa en sväng. Idag skulle jag som vanligt gå in till dem och göra rent kattlådorna och tog dem på bar gärning. Efter 7 långa månader verkar äntligen poletten ha trillat ner för Roffa.
Jag blev så otroligt överumplad av att komma på dem så jag slängde mig ut ur rummet och hade en puls på 200 någonting. Shit, vad gjorde de egentligen??? Såg jag i syne nyss eller var försigår??? Jag gläntade på dörren och kikade in igen... Jo då, visst var det en pågående parning jag bevittnade. Kände mig som värsta smygtittaren men jag kunde bara inte låta bli, gnuggade mig i ögonen flera gånger och nöp mig i armbågen för att övertygas om att det inte var en dröm. Sekunden efter vrålade Liona till och vände sig om för att daska på Roffa som duckade med skicklighet, sen låg hon och rullade omkring i hela rummet och jag tror minsann att det kom ett par glädjetårar från mig! Nu tar jag absolut inte ut någonting i förskott här, men bara de faktum att Roffa KAN och Liona VILL gör det ju så mycket mer lovande! Jag vet tyvärr att dödligheten är hög på Peterbaldkattungar och tydligen säger de med erfarenhet att ju naknare kattungen är vid födsel ju större är riskerna. Både Liona och Roffa är gumminakna och bara det gör att oddsen inte är de bästa. Men TÄNK OM jag äntligen efter alla dessa år av tappra försök skulle få en kull men skrynkliga bebisar, kommer antagligen behålla allihop!
Snälla ni, håll tummarna HÅRT!
Blir det nakenbebisar här så ska jag vårda dem dygnet runt efter konstens alla regler, tro mig!
Ungar är ju för härliga ändå!
Jaha, så var Elviras födelsedagskalas över för den här gången, vi har haft fullt upp med 12 härliga ungar och vackert väder.
Tänk att jag har en dotter på 7 år, vart tar tiden vägen???
Ungarna bjöd på en hel del underhållning med sina störtsköna kommentarer, eller vad sägs om det här som exempel...
Två av barnen stod och beundrade vårt stora akvarium och den ena frågade den andra:
- Undrar vad det är för typ av fiskar, är dem riktiga tror du?
- Ja, det är klart de är riktiga, där är en Brax, där är en Lax och där är en ... Sushi!
Ha ha ha, tänk vad man får lära sig!
Strax innan hade en av dem frågat mig om det gjorde ont att ta på nakenkatten.
- Absolut inte, sa jag med stor övertygelse.
Trots detta vågade hon knappt peta på en översocial Kishi, men var väldigt faschinerad ändå ; )
Ungar är ju helt underbara, en av de härligaste komplimangen jag någonsin fått fick jag i början på veckan. Hör här!
I måndags hade Elvira ett par kompisar här varav den ena aldrig varit här förr. De kom in i hallen och nybesökaren sa spontant:
- HEJ!
- Hej, svarade jag.
Då stannade hon till och granskade mig från topp till tå, där jag stod osminkad i mina urfula mysbrallor och sliten T-shirt med Zelma på armen, sekunden efter säger hon frågande.
- Är det DU som är Elviras mamma?
- Ehh, ja... svarade jag och funderade på vad som gjorde henne så förvånad över detta.
Då vände de på klacken och sprang upp för trappen för att mötas av Elvira, på vägen upp hörde jag tjejen säga till kompisen.
- Vilken FIIIN mamma Elvira hade!
Gissa om det värmde i hjärtat, att höra den kommentaren från ett barn kändes så genomäkta på något sätt, det var inte ens meningen att jag skulle höra det, vilken tur att jag har god hörsel ; )
Här kommer det...
- 0,7kilo, nu är jag på rätt väg igen och det känns som att jag hittat balansen nu, 0,7 kilo verkar vara veckoresultatet på min diet, ett hekto om dagen är helt ok så länge det håller i sig...
Har varit så jäkla duktig och börjat trampa på orbitreken varje gång innan duschen/badet, 15 minuter och svetten lackar. Alla som känner mig vet att jag inte är sån, känns nästan overkligt att jag skriver dessa rader till och med ; )
Nu ska jag åka till Ljusdal med Elvira och lämna in min mobil på lagning, den är helt väck och knapparna fungerar inte som det ska, vet inte om jag ska avslöja att Zellisen använder den som sugsak x antal gånger om dagen och kastar runt den så fort hon kommer åt, eller om jag ska tiga...
Vi höres!
Hur har det gått med vikten då?
Tja, med tanke på påskhelgens alla frestelser och en weekend i Spanien så må jag säga att det inte gått åt helvete iaf. Men - 0.2 kilo på två veckor är knappast något att skryta med. Det är vägning imorgon igen och jag hoppas kunna rätta till statestiken något då...
Det var ett riktigt bra initiativ att börja med alla dessa viktinlägg här, det får mig att motiveras mer och bara tanken på att behöva erkänna för alla er att vågen visade + får mig att kämpa vidare. Nu är det bara 2,8 kilo kvar, sen har jag tappat 10 kilo, då skall här firas... med en morot extra eller nåt... Nej, fan, jag tror jag ska köpa hem en Ben och Jerry och ställa i frysen, som bara får öppnas efter 10 kilo!
Ny rapport utlovas imorgon, håll tummarna för att jag inte behöver skriva + den här gången heller...
Jag har gett bröstsim en ny innebörd...
Jag hittade inte min vanliga baddräkt så jag tog med mig en som jag inte använt på en halv evighet, den fick duga. Väl på plats kändes den helt ok och jag tänkte inte mer på det, vi hoppade i vattnet och när Elvira kände sig hemtam så började jag simma mina längder, det var då jag upptäckte att något inte stod rätt till...
Baddräkten var större än jag först trodde och tog in vatten framtill och silade vattnet ut genom rumpdelen, ungefär som ett krillnät eller nåt, rumpan blev gigantisk för varje skjuts framåt och överdelen av baddräkten blottade brösten för varje simtag. Skit också, att ta några längder på rygg var inte att tänka på alltså. Jag spanade runt i bassängen och konstaterade att de som badade inte hade simglasögon, bra, då kunde jag fortsätta simma utan att någon kunde ligga och spana under vattenytan.
En timme senare satt jag och Elvira och mös i bastun och jag kunde lägga till ytterligare en merit i min samling, jag hade lyckats ge bröstsim en ny innebörd ; ) Stolt som fan...
Nej, vi har inte blivit drabbade av askmoln!
Nej, vi sitter inte fast i Spanien pga ett askmoln, men man kan ju faktiskt fundera eftersom jag inte bloggat på evigheter...
Tja, jag får väl skylla på tidsbrist och inspiration. Men nu har jag fått in bilderna från kameran till datorn så nu ska det väl bli en liten resume.
Vi bodde som sagt i ett högt hotell på 28 våningar och vi fick ett rum på våning 9, vilket var tillräckligt, balkongen var hela 13 meter lång och det var skithögt, fick tvångstankar när man spejade ut över räcket, men utsikten var outstanding så man kunde liksom inte låta bli iaf.
Badkar fanns också, som pricken över i och vi badade både morgon och kväll, Dalle höll sig vaken hela tiden (ska blogga om insidenten i Italien för ett par år sedan för er som inte fattar vad jag menar). 
Vädret var underbart, som en perfekt sommardag i Sverige, varmt i solen och svalt i skuggan, bara att välja vad man ville utsättas för. Jag som tillhör kategorin "likblek eller knallröd" valde skuggan och trivdes utmärkt! Men vi tog vågade oss ner på stranden och kolla läget iaf.
Sanden var den mest finkorninga jag sett, passande nog hade jag mina fodrade vinterstövlar på mig, det gäller ju att smälta in...
Eftermiddagarna tillbringades på favoritbaren, härlig utsikt vid båthamnen och svalkande Sangria, drack även den godaste orgasm någonsin där, toppad med vispgrädde, kaffebönor och riven choklad, Dalle provade en Hawaii.
På dagarna strosade vi runt på stan och hittade en saluhall som bjöd på det ena vidriga efter det andra, hade inte ens mage att knäppa kort på allt äckligt som tydligen Spanjorer tycker är ok att kalla för mat. Fårskallar i långa rader, oxtungor, flådda kaniner i sin helhet, kalkonfötter, grisöron och trynen, kolungor, för att bara nämna en del, värst var nog lammskallar med pälsen kvar och tungan som hängde ut ur munnen och en blick som förmedlade panikångest. Jag är annars inte kräsen, eftersom jag själv varit med vid styckning av våra grisar tex, men ungefär här drar jag min gräns, snyft.
Det fanns även en hel del fisk och skaldjur på stället så doften kan nog klassas som unik, men intressant och räkorna så spännande ut eller vad tycker ni.
Spanjorer måste vara ett kortväxt folk, kolla hur lång jag ser ut!
På kvällarna gick vi till favoritbaren och satt i solen och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag beställde en Cosmopolitan vid disken och fick vad jag förtjänade. Den bestod av 3 dl sprit, toppad med en blåbärslikör bara för att få lite färg på den. God... NEJ....Mycket för pengarna... JA! Dalle beställde en gin och tonic och den var lika stark den, uppskattningsvis en alkoholhalt på 35%. Tog ett par bilder på Kat också, en trevlig tjej som jobbade i baren.
Jag fick upp Dalle på dansgolvet vid ett flertal tillfällen och vi träffade en del intressanta människor. En fördel med Spanien i jämförelse med Järvsö är att stängningstiden skiljer sig markant. Om det för det första finns något ställe som är öppet i Järvsö så stänger dem kl 01, i Spanien har de öppet till kl 07, me like! Ingen desperat sista drink innan stängning och man får känslan av att lämna stället först när man vinglar hem kl 04 på morgonen och möts av överförfriskade besökare vid ingången.
Barstreetan från vårt hotellrum.
Maten var inte till belåtenhet, det bästa jag åt under resan var glass och Paella, här sitter vi och mumsar gött!
Vi var på en "fin" restaurang och åt biff respektive lamm och man fick se till att skölja ner de seniga bitarna med en flaska vin, illa illa. Vi var besvikna och hade inget bättre för oss än att ta fram kameran och försöka posera med våra fulaste och högst personliga fyllebilder, svårt att få till det när man inte är i ett äkta fylletillstånd, men vad säger ni, är det så här vi ser ut?
Resan hem var seg och vi fick cheka in 2 gånger eftersom bagaget var för tungt första gången, köade i 2 jävla timmar...
Men i sin helhet var det ett par underbara dagar och på tu man hand med Dalle har man alltid kul!
Konstant jävelord!
Nyss sprang Elvira iväg med block och penna och Dalle gick och pratade i telefonen i köket. Efter en liten stund kom hon upp till mig och visade en massa kryss i blocket och sa:
- Som jag trodde, konstant jävelord!
Hon hade tydligen kryssat i blocket för varje svordom Dalle sa i telefonen och det var många. Två minuter senare kom Dalle upp och sa att han måste iväg till skogen för maskinjäveln hade gått sönder och la samtidigt till:
- Nu ska den där jäveln bytas ut!
Två kryss till i blocket...
Sitter och bloggar om resan just nu men måste bara göra detta spontana tillägg. Ibland undrar jag var Elvira hittar sitt ordförråd, inte från pappa iaf ; )
Hörs snart, då ska ni få bildbevis på vår Spanienresa!
Min ofrivilliga vansinnespromenad är avklarad!
Kl 18:27 kommer han dock hem och då förbereder han mig på att han måste åka och hämta sin pappa när som så någon ridning kunde det inte bli. I ren frustration gjorde jag rent kattlådor grundligt och dammsög nedervåningen. Mådde ändå piss så jag kunde lika gärna göra något riktigt tråkigt när jag ändå var i farten.
Men efter en dryg kvart sa Dalle att han inte behövde hämta sin pappa så jag drog på mig skoterstövlarna och gick ner till stallet, klockan var för mycket för att rida så jag bestämde mig för att lätta på samvetet lite iaf genom att ta en skogspromenad med Casse och passa på att se hur snödjupet var på våra favoritvägar.
Jag vandrade upp längs vägen som tog oss in i skogen, Casse i grimma och grimskaft och jag på bättre humör än nyss. Efter ca 500m kom vi fram till en sommarstuga och Casse som i vanliga fall går längst bak i grimskaftet så man får känslan av att man drar honom runt, gjorde plötsligt ett kapriolskutt som kunde få vilken spansk häst som helst att bli grön av avund, så jag flög typ 2 meter och landade lite mindre elegant i en snödriva. Casse stirrade bakom oss med svansen rätt upp i luften och trumpetade av överraskning. Shit, nu har vi väl en grining älgtjur i hasorna var min första tanke, sen vände jag mig snabbt om och möttes av en prillig ponny som kom i full trav rätt mot oss med öronen framåt och ögonen glittrandes av jävulskap...
- MOLLY! PPRRROOOOOOOO!
Men icke, hon travade förbi oss med imponerande hastighet och Casse sa tack och hej han också. Säga vad man vill om honom men han har en grymt stark flockinstinkt och tyvärr ingick inte jag i den igår. Såg Molly i täten och Casse strax därefter, slängandes med grimskaftet och jag grymtade några mindre välvalda ord för att förnedrande stå och se på när de med triumferande höga svansar och höga benlyft försvann upp mot sommarstugeområdet.
Tröstade mig illvilligt med att de åtminstånde fick lite mer motion än jag räknat med. Plumsade efter högröd i ansiktet och fick verkligen känna av hur snödjupet var på "favoritvägarna" knädjupt och halvslaskigt. Av hästarna såg jag ingenting men som tur var hade de gett mig tydliga direktiv på vart de travat iväg. Decimeterdjupa hovavtryck är inte svåra att följa.
När jag väl kom upp till sommarstugeområdet såg jag att de vinklat av nedför en brant backe som leder ner mot "byavägen", såg på hovspåren att de haft trav i ganska hög fart och tänkte för mig själv, hoppas de är hemma i hagen nu men viste att det avgörande draget skulle komma i T-korsningen ute på byavägen, hade de gått åt vänster så var de antagligen redan hemma, hade de gått åt höger så var det värre. 5 km efter den vägen och man är ute på en stor asfaltsväg på väg upp till Järvsöcentrum.
Nere i T-korsningen såg jag till min lättnad att spåren vinklade av till vänster, he he he, hade väl knappt hunnit gå 300 meter på väg hem och jag hörde en bil bakom ryggen. Bästa att stanna den och förbereda dem på att det kan finnas lösa hästar längre fram. Men till min förvåning fick jag höra av föraren att mina hästar var vid Torön och på väg mot Järvsö. Helvetes jävla skit, jag stirrade ner i marken och jodå, det fanns exakt lika många hovavtryck på väg åt det andra hållet också, de hade bara varit hemma och vänt...
Jag fick skjuts av bilföraren fram till vår infart och jag joggade in i stallet för att greppa ett par träns och sen sprang jag upp till huset och hoppade in i min bil. Dalle ringde hans vän och tillika granne, Mattias, som hoppade in i sin bil för att ta omvägen runt berget för att förhoppningsvis vara snabbare fram till asfaltsvägen för att försöka vända det skenande ekipaget. Jag dundrade iväg över grusvägen och såg spåren tydligt över den vattensjuka vägen. Efter några km hade jag hunnit ikapp dem och de stod som två fån utanför en bonngård och funderade väl antagligen på vad de skulle göra nu, våt av svett och med skamfull blick smöj jag förbi Casse med bilen, tanken var förståss att jag skulle stanna först när jag kört om dem för att på så sätt i värsa fall vända dem hemåt igen. Men jag hann knappt passera det tyrraniska fuxstot förrän hon tog upp jakten, här skulle man minsann inte få bli omkörd av en bil! Hon travade ikapp med bilen och jag stannade, tro tom att jag såg henne räcka ut tungan där en gång men det ska jag låta vara osagt, med säkert är att även Casse gjorde en omkörning så nu var de lik förbaskat på väg mot centrum. Jag ropade på Casse i hopp om att han skulle ta sitt förnuft tillfånga och ge Molly kalla handen och han travade strax bakom henne i sicksack mönster för att inte tappa bort mig med blicken. Men till slut försvann de båda bakom en krök och jag stod fortfarande hästlös efter vägen.
Nu låg mitt sista hopp till att Mattias hade varit snabbare runt till asfaltsvägen än hästarna och efter några jobbiga minuter ringde Dalle och sa att Mattias stod en bit från vägen med Casse i handen. Hoppas han är stark nu för om Molly fortsätter sin vansinnesfärd så är det inte lätt att hålla i en 650 kilos häst med seperationsångest. Jag drog iväg i bilen igen och efter ett tag såg jag Casse och Mattias. Ställde bilen så nära jag vågade och slog på varningsblinkersen, greppade tränsen och gick emot dem. Casse såg i ärlighetens namn lätta ut när han fick på sig tränset och han tog bettet självmant. Primadonnan Molly stod längre ner i en svacka och undrade vart polaren blev av. Nu vet jag att Casse har betydligt svårare att bli lämnad av flocken än att lämna den själv, så jag tog honom i tyglarna och gick hemåt, efter 20 meter hörde jag Molly komma trippandes och sa åt Mattias att försöka få tag på hennes pannlugg, det gick galant och tränset var snart på plats.
Jaha, med en häst i varje hand så var det väl inget annat att göra än att börja traska på hemmåt. Jag lovar er, hade jag tagit med mig hjälmen så hade jag ta mig sjutton ridit på Molly hem och haft Casse som handhäst. Hon var visserligen blöt av svett men piggelin och fortfarande med ett hånflin kring mulen. Kände verkligen hur jävla stolt hon var som hade sabbat min "skogspromenad på tu man hand med Casse". Casse var trött och seg och återigen längst bak i tyglarna med känsan av att jag släpade hem honom. Molly gick fot som vilken lydnadshund som helst och ironiskt nog så insåg jag när jag gick där i skymningen att det med handen på hjärtat är mycket bekvämare att gå på promenad med en häst i varje hand än att gå på promenad med vilken Dobermann som helst. Märklig insikt med så sant! Alla mina Dobbisar har varit asjobbiga att gå med i koppel, deras koppelpromenader har alltid gått ut på att försöka förlänga mina armar med minst 1 dm och jag tror ta mig sjutton att de lyckats också, jag har jättelånga armar!
Promenaden hem på flera kilometer gick bra och vi kom hem lagom tills det blev mörkt. Jag släppte ut hästarna i hagen igen och de fick sitt oförtjänta hö att tugga på. Dalle gick ut senare och fixade ström i tråden och nu förväntar jag mig att det ska vara slut på dessa ofrivilliga 2 timmars långpromenader. Jag var svettig från topp till tå, mest efter snövadningen i uppförsbacke tror jag, men värst var nog skoskaven, fan vad det brännde under fotsulorna, skoterstövlar är nog inga bra motionsskor. Jag gick in och tappade upp ett halvt badkar med vatten, sen tog varmvattnet slut, men det var skönt ändå av någon märklig anledning.
Det enda positiva med detta var att jag inte är ett dugg bekymrad över all påskmat jag vräkte i mig i helgen, jag motionerade bort varenda kalori igår, tro mig!
8 år som fru Egerbrandt, det ni!
Vännerna har åkte hem och allt har återgott till det normala här hemma, men shit vad skoj vi haft!
Idag firar jag och Dalle 8-årig bröllopsdag, jag är riktigt stolt över den bedriften, inte många som står ut med varann så länge ; ) Och fler år blir det, lita på det! Idag kom han hem efter ett möte i Delsbo med 20 röda rosor.
Ser fram emot helgen som vi tillbringar på tu man hand i Spanien, vädret måste bara vara bättre där, även om det skulle hällregna varje dag. Här ligger snön fortfarande i drivor och det ser omöjligt ut att det ska vara barmark lagom till midsommar, suck!
Nu ska jag ut och fixa iordning i stallet, hästarna har börjat gå på lösdrift nu och jag tror de tycker det är skönt att få gå ute dygnet runt. De står och smaskar halm från lösdriften flera timmar om dagen, Casse kommer bli superfet!
Dusky fick 4 ungar på långfredagen och Sushi kommer få ungar nästa vecka, Elecra är också dräktig och väntar smått i maj, äntligen lite kattungar på G!
På återseende!
PS: Ska bli tragiskt att väga sig på fredag, har ätit hur mycket onödigt som helst över påsk, buhuhu!
Glad Påsk!!!
GLAD PÅSK!
